Hedonistisk handlingsutilitarism som beslutsmetod

TT2
Torbjörn Tännsjö

Torbjörn Tännsjö är i Sverige idag den kanske mest framstående filosof som försvarar en form av hedonistisk utilitarism. Andra kända internationella namn som verkar i denna tradition är Peter Singer, som spelar en aktiv roll inom djurrättsrörelsen då han värderar djurens lidande och jämför detta lidande med människors lidande (Singer, Animal Liberation, 2001), Jonathan Glover (Causing Death and Saving Lives, 1990) och Derek Parfit (Reasons and Persons, 1986). Till den moderna hedonistiska utilitarismens grundare brukar räknas Henry Sidgwick och Jeremy Bentham. Utilitarismen har fått sitt namn efter engelskans utility, som betyder nytta. Nyttan, oavsett om denna tolkas hedonistiskt eller inte, bör alltid optimeras.

En hedonistisk utilitarist ser lust (engelska: pleasure) som ett positivt värde och lidande som ett negativt värde. Man kan sedan tala om hedonistisk regelutilitarism enligt vilken man eftersträvar att finna de regler som optimerar mängden lust i världen, och hedonistiska handlingsutilitarister (ismen kommer fortsättningsvis att förkortas som HHU) som i varje enskild handlingssituation (där man kan handla) söker optimera mängden lust i världen. En handling är rätt enligt HHU om och endast om det inte finns något alternativ till den som skulle ge upphov till större mängd lust över lidande. En effekt av att t.ex. hjälpa en person med schizofreni att ta medicinen zyprexa (som används mot schizofrena symptom, t.ex. hörsel hallucinationer) regelbundet kan vara att hon går upp i vikt och mår sämre fysiskt, liksom finner sig vara mindre attraktiv än förut. Att hjälpa henne att ta medicinen för att hon därmed ej skall återfalla i en psykos, är den huvudsakliga grunden varför man hjälper henne. Här väger man de negativa effekterna av att gå upp i vikt och därför må dåligt fysiskt och psykiskt, mot den positiva huvudeffekten att undvika en psykos (och det stora lidande som en psykos skulle medföra). Man drar sedan en moralisk slutsats att man som vårdare borde hjälpa henne, kanske t.om. genom rent tvång, eftersom den positiva nyttan av att underlåta att hjälpa henne är mycket mindre än den positiva nyttan av att hjälpa henne.

Enligt regelutilitarismen är en handling riktig om och endast om den är i överensstämmelse med en regel som är sådan att ingen annan regel, allmänt tillämpad, skulle ha bättre konsekvenser (Tännsjö, 1991, s.41). En vanlig kritik mot den hedonistiska regelutilitarismen är att det är svårt att finna regler som alltid optimerar mängden lust. I en hypotetisk situation, där man utgår från de bästa möjliga reglerna kan man, i alla fall som jag hittills undersökt, alltid finna handlingar som avviker från reglerna och som optimerar mängden lust i den konkreta valsituationen. Annorlunda uttryckt har jag ej sett någon uppsättning regler som alltid i alla situationer optimerar mängden lust, om någon handlar efter dem. En annan variant på utilitarismen är preferensutilitarismen. Här är det en persons egna önskningar som skall gå i uppfyllelse och ju mer önskningar som går i uppfyllelse, desto bättre. En viktig invändning mot preferensutilitarismen är att den ej har en teori om vilka önskningar man borde ha. Om ens egna önskningar t.ex. är av sadistisk natur, borde man kunna ifrågasätta rimligheten i att ha dessa? Detta kan man nu inte, eftersom alla önskningar behandlas indifferent, d.v.s. utan att man gör åtskillnad på bra och dåliga önskningar.

 Fortsättningsvis skall jag koncentrera mig på en form av utilitarism, nämligen HHU, som är den form av utilitarism som Torbjörn Tännsjö utgår ifrån i böcker som Tvångsvård (1999) och Vårdetik (1991). Det vore givetvis mycket intressant att undersöka regelutilitarism och preferensutilitarism. Men jag anser att det räcker med ett exempel från utilitaristisk tradition för att tydliggöra skillnaden mellan en libertariansk icke-våldsetik i artikelform.

Två uppenbara svårheter med att använda HHU som beslutsmetod är dels att det är mycket svårt att få kunskap om alla relevanta omständigheter som behövs för att avgöra vilka konsekvenserna av en handling eller en underlåtelse blir för all framtid, dels för att HHU ofta ställer orimligt höga krav på altruism. Ifråga om altruism säger HHU att du troligtvis (givet att detta optimerar mängden lust i världen och i framtiden) gör rätt i att leva på existensminimum och skänka övriga pengar till välgörenhet, är beredd att skänka dina organ i ung ålder för att en eller fler personer med möjligheter till större lustupplevelser än du själv kan överleva eller kanske ännu värre, att du som läkare skulle göra moraliskt rätt i att ta organ från en patient som är den ende som har organ som passar och som skulle kunna rädda livet på flera andra patienter med goda liv, allt annat lika.

 Svårheten med att kunna se alla konsekvenser av handlingar och underlåtelser talar i sig inte emot HHU:s riktighet. Att en teori inte kan tillämpas med säkerhet, säger ju ingenting om huruvida teorin är moraliskt godtagbar eller sann. Men hur kan man lösa problemet med att det är svårt att få reda på alla omständigheter som krävs för att se effekterna av en handling eller en underlåtelse? Anhängare av HHU brukar här tala om sannolikheter. Vi kan inte vara säkra och därför kan vi handla omoraliskt, men vi kan däremot handla eller underlåta efter sannolikheter vilka vi inser om vi tar hänsyn till alla de moraliskt relevanta fakta som finns att tillgå. Man beslutar då utifrån en princip om maximerat värde. Problemet är här om man överhuvudtaget kan göra korrekta sannolikhetsbeskrivningar. Om vi tillfälligtvis bortser från detta stora problem ser beslutsmodellen ut så här:

1) Gör reda för de alternativ som kan bli aktuella i situationen.

2) Gör för vart och ett av alternativen reda för vilka de olika möjliga utfallen är.

3) Värdera de möjliga olika utfallen.

4) Ta ställning till sannolikheten av de olika utfallen av de olika alternativen

Den förre professorn i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet, Lars Bergström, avfärdar numera distinktionen mellan HHU som riktighetskriterium och HHU som beslutsmetod (1996). Bergström menar att utilitarismen som normativ teori inte är möjlig eller önskvärd i praktiskt handlande och därför ointressant. Bakgrunden till denna slutsats är att det är så svårt och krångligt att begreppsbestämma två centrala nyckelbegrepp inom konsekvensialismen nämligen: ”alternativen” till och ”konsekvenserna” av (handlingarna). Och om man ej kan begreppsbestämma dessa går det ej att fastställa handlingars värdeutfall och etiska status, vilket alltså innebär HHU:s kollaps som beslutsmetod. Men Bergström vill fortfarande försvara en ”svag” hedonistisk utilitarism där utilitaristiska principer förvaras gängse andra t.ex. regeletiska principer och då alla har formen av tumregler som endast bör anses giltiga utifrån ceteris paribus klausuler. Dessa klausuler innebär att det är rätt att följa en tumregel, allt annat lika. Vad uttrycket allt annat lika, kan vara, ger Bergström inget svar på, men jag misstänker att han menar att vi ej skall följa en tumregel om det är mycket sannolikt att vi skulle förlora stora värden. Om vi skulle förlora stora värden är allt m.a.o. ”inte lika” i den valsituation vi står inför.  En sådan tumregel kan vara att man i de flesta fall bör respektera individens självbestämmande, så länge det inte är mycket sannolikt att konsekvenserna av detta skulle medföra stort lidande för personen och/eller hennes miljö. Man tror då att denna respekt för självbestämmanderätten medför mer lycka över lidande på lång sikt. Att respektera individens självbestämmanderätt är en vanlig tumregel inom HHU. Mot bakgrund av eutanasidebatten skriver Peter Singer att det faktum att personen själv: ”…vill fortsätta att leva är ett starkt belägg för att hennes liv är värt att leva. Vilka andra bättre bevis skulle det kunna finnas?” (Singer, 1990, s. 140).

Vi ser här således att HHU utgår från människans autonomi som en tumregel och inte som något som alltid är okränkbart såsom i libertariansk filosofi eller enligt principen om Icke-våld. Detta leder till en rad problem som utilitaristiska filosofer har svårt att lösa,  huvudsakligen VEM som har makten över individens autonomi: är det alltid individen själv, som i libertarianismen, eller kan det vara någon annan än individen och i så fall vem eller vad och varför? Utilitarister kan inte ge ett säkert svar på denna fråga och därmed är en av de viktigaste frågorna inom etiken obesvarade och svävar i luften – för det man säger i rent konkret är att det finns omständigheter som medför att andra personer kan ha rätt att döda en individ, förslava en individ och stjäla från en individ oavsett vad samma individ själv har gjort initialt om och endast om detta skulle optimera mängden lust över lidande i världen.

I boken Ethics of Liberty inleder Murray Rothbard med just denna fråga: Vem kan äga individen förutom individen själv? Är det någon annan individ eller ett politiskt system (slaveri i två olika former)? Han drar slutsatsen att det vore absurt om någon annan än individen själv skulle kunna äga indvidens handlingar som han eller hon utför som moralisk agent. För det första så är det endast individen själv som utför dessa handlingar. För det andra kan individen alltid välja att gå emot någon som gör anspråk på att äga henne och som i så fall inte kan sägas uppfylla de rekvisit som vi brukar ställa på ägande  och för det tredje måste en sådan rätt härledas från något och vad skulle detta kunna vara? Det finns därför endast dåliga argument för slaveriet i sig och man måste gå runt frågan om varför man är för slaveri och mord genom att argumentera utifrån externa teorier och idéer som välfärdsstaten eller demokratin.

Vidare är HHU omoralisk då den rättfärdigar varje kränkning av individens liv, frihet och egendom med stöd i att detta skulle vara optimalt bättre för ett flertal. Återigen frågar man vem som har större rätt till individens liv och frihet än individen själv? Ytterligare kan man fråga sig: bättre för vem? Är det moraliskt bra med gladiatorspel där flertalet besökare på Colosseum njuter av våldet mot en individ på arenan? Utilitaristen måste gå med på att individens skyldighet till eventuellt brott mot någon annans liv, frihet och egendom är irrelevant då även konsekvensen av våld mot oskyldigt dömda kan vara moraliskt bra om det gynnar flertalets upplevelse av lust. Den libertarianska etiken skulle däremot alltid säga att det är fel att straffa en person som inte kränkt någon annan person.

Libertarianismens eller icke-våldets filosofi är således ett moraliskt bättre alternativ än utilitarismen då den kan besvara på ett konsistent sätt varför det alltid är fel att straffa oskyldiga snarare än skyldiga personer i straffrättslig mening och kan dessutom besvara frågan om vad som är brott och inte brott utifrån samma princip.

Det är på plats att säga att även Torbjörn Tännsjö har uttryckt viss skepsis mot HHU. I inledningen till boken Hedonistic Utilitarianism (1998) säger han att han varken anser sig kunna slå ut kritik eller bevisa eller ens stödja utilitarismens giltighet, utan vill endast visa att den inte är helt utan stöd. Han försöker även kringgå många av de problem som Bergström nämner, men även här tycks det svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna se hur man praktiskt kan använda HHU som beslutsmetod. En vanlig åsikt bland filosofer som försvarar HHU är att teorin i sig har många brister och är svår att tillämpa på praktiska situationer, men att vi ändå borde ansluta oss till den eftersom alla etiska alternativ är sämre. Frågan är då givetvis om de verkligen är sämre? Jag tycker inte det då den inte kan göra reda för den viktiga frågan om ägande. Därför är det inte heller konstigt att HHU passar ihop med teorier som inte heller är konsistenta i andra frågor om äganderätt (som bland många socialistiska teorier inklusive socialdemokratin som har fabianismen som förebild). Torbjörn Tännsjö är själv med i vänsterpartiet.

En kritik från den österrikiska ekonomiska skolan ifrågasätter om det överhuvudtaget går att summera och kvantifiera olika individers lust. I så fall kan man inte säga att åskådarna på Colosseum har en sammanlagt större mängd lust som kan ställas mot gladiatorns lidande. En annan vanlig invändning är kantiansk och ifrågasätter HHU:s syn på vissa människor som medel för andra.

20 reaktioner på ”Hedonistisk handlingsutilitarism som beslutsmetod”

  1. Jag tycker en del premisser här är lite underliga. Kriterierna för att ett system ska vara ett ”moraliskt bättre alternativ” (näst sista stycket) är tydligaste exemplet. Systemet ska kunna:

    1. Besvara många frågor

    2. Vara rättvist (jag tolkar att svara på frågan om varför skyldiga ska straffas och inte oskyldiga som rättvisa el. justice)

    3. Ha en klar teori för vad som är brott och vad som inte är det.

    Givet de här kriterierna så borde väl t.ex. katolicismen vara moraliskt överlägsen libertarianismen? Katolicismen är ju ett sammanhållet filosofiskt system som har svar på väldigt många fler frågor än som kan härledas ur ickevålds-axiomet, har väldigt klar uppdelning av moraliska och omoraliska handlingar, och redogörelser för vem som ska straffas och varför.

  2. Lyckan jag skulle få av att se torbjörn med en ishacka i huvudet värderar jag till att överträffa all ”lycka” som någonsin producerats i världen totalt sett.

  3. @Gustav R. Ingalunda påstår jag dett dessa är de enda kriterierna. Vidare faller en del av katilsk moral under samma kritik som mot utilitarismen i det att katolicismen försvarar doktrinen om dubbel effekt.

    1. Men de besvarar ju alla sådana ”problem” som t.ex. dubbel effekt med att gud äger individerna eftersom han har skapat dem. Det är sålunda inget problem så länge det som händer sker i guds namn. Vad som sker i det här livet är ändå inte viktigt, moral måste se till att människor kommer till himlen o.s.v.

      Poängen är att libertarianismen inte på något sätt är ett helt filosofiskt system utan en politisk princip.

  4. Gustav R. Ja, du har rätt i att libertarianismen inte är ett fullständigt filosofiskt system. Detta är emellertid till teorins fördel och en förutsättning för att den skall kunna lyckas då den vill vara logiskt neutral till alla möjliga filosofiska riktningar som inte bejakar våld och kunna vara det politiska alternativ som förenar dessa i ett samhälle där var och en kan leva som de vill givet att de inte tvingar eller bedrar andra. Jag inser i efterhand att rubriken till artikeln var olyckligt vald då den har orsakat missförstånd. Jag har därför korrigerat den.

    Med vänlig hälsning/ Nikodemus

    1. Det är intressant, vad menas med ”ett fullständigt filosofiskt system”?

      Låt oss dra en parallell till matematiken: vi känner inte till alla sanna respektive falska satser inom matematiken. Men det betyder inte att de grundläggande principerna är ofullständiga, det betyder bara att vi ännu inte har dragit alla de slutsatser som kan dras.

      På samma sätt är det med principen om äganderätt och icke-aggression. Har vi dragit alla slutsatser? Nej, långtifrån. Behövs det fler principer för att avgöra sanningshalt i moraliska och etiska påståenden. Nej.

      1. Och för den som är mer matematiskt bevandrad; jag vet att matematikens axiomatiska system är ofullständigt, men det gäller ju med nödvändighet alla axiomatiska system kraftfulla nog till självreferens. Det förtar lite av min poäng, men jag tror inte att det var det som åsyftades 🙂

      2. Ickevåldsprincipen är ingen moralprincip och är i sig helt oduglig som sådan. Ska jag ta livet av mig eller inte? Ska jag ägna mitt liv åt en produktiv karriär eller bli en alkoholiserad tiggare? Ska jag leva för mig själv eller någon annan? Ska jag vara otrogen eller inte? Osv. I alla dessa alternativ är valet likgiltigt enligt ickevåldsprincipen.

        Om inte ickevåldsprincipen är ett självklart axiom, så behövs det dessutom något som validerar principen.

      3. Men alla handlingar har inte något moraliskt värde. Om du letar efter något system som kan tala om för dig exakt vad du bör göra i varje situation så letar du förstås förgäves.
        Ickevåldsprincipen är bara en annan formulering av äganderätten, som går att härleda från ordningen i naturen. Är de intresserad så kan jag sammanfatta hur.

        Det är klart att de som vill ha makt över dig gärna ser att så många handlingar som möjligt faller under deras moraliska system; det gör det mycket lättare för dem att kontrollera dig.

      4. Om en moralteori inte kan tala om för mig om jag bör leva eller dö så är den helt meningslös. Om att leva inte är det goda och dö det onda, varför får andra inte döda mig? Om det inte är bra att äta och dåligt att svälta, varför behöver jag egendom? Varför ska jag inte låta andra kontrollera mig?

        Varför ska vi införa ett system som säkrar frihet och egendom? Är det ett självändamål?

      5. Du bör agera moraliskt om du är intresserad av att göra det som är rätt istället för det som är fel. Varför du skulle vara intresserad av det kan jag inte svara på, men det verkar som att de allra flesta är det, och då är det också intressant att avgöra vad som är rätt och fel, objektivt.

        Hur ska en teori kunna tala om för dig om du bör leva eller dö? Du har rätt att bestämma helt själv över ditt liv. Det som är ont är att bestämma om andra ska leva eller dö. Eftersom det är deras val, och inte ditt.

        Egendom handlar inte om vad människor behöver. Egendom handlar om vad människor har rätt att bestämma över.

        ”Vi” kan inte införa ett system. Det är bara enskilda människor som kan handla. Jag kan agera moraliskt. Du kan agera moraliskt. Om vi båda gör det så kan man förstås säga att ”vi” har infört ett system, men vi har inte gjort det på något annat sätt än via enskild moralisk handling.

        Hoppas att det hjälper dig i dina funderingar!

      6. @norpan

        ”Ickevåldsprincipen är bara en annan formulering av äganderätten, som går att härleda från ordningen i naturen. Är de intresserad så kan jag sammanfatta hur.”

        Gör gärna det. Du har en stark didaktisk ådra i ditt sätt att förklara som jag gillar 🙂

      7. Patrick, jag återkommer med en sammanfattning. Om den ska bli bra så får jag lägga ner lite tid på den.

  5. Gustav R

    Icke-våldsprincipen är en moralisk princip då den säger att det alltid är fel att tvinga någon annan person om och endast om den personen själv inte initialt initierat tvång. Den uppfyller alla krav man kan ställa på en moralisk princip. Den kan tillämpas koherent på alla mellanmänskliga situationer och säger i fallen som du anger att det är människan själv som väljer vilket liv hon vill leva och bör inte tvingas om hon vill avsluta sitt liv. Apropå alkoholism är libertarianismen mycket intressant då jag själv arbetar inom missbrukssektorn. Här använder vi metoder som är baserade på MI och KBT vilka lägger hela ansvaret tillbaka på den individ som utvecklat en beroendesjukdom. Det är endast dem som har makten över sitt handlande och ingen annan. Libertarianismen är logiskt förenlig med MI och samtidigt logiskt förenlig med exempelvis en kristen etik som ger praktiskt vägledning utöver Icke-våldsprincipen om vad man bör välja.

    1. Kunde inte hålla med mer. Utilitarismen är ett system för att rättfärdiga våld och övergrepp. Som klippt och skuren för fascism, socialism och etatism över huvudtaget ;-).

      Hur kan det vara den högsta moralen?

  6. Det intressanta med Sandel videon är att han delar upp moralsystem i:
    1) Categegorical moral reasoning (Liberalismen)
    2) Concesquential moral reasoning (Utilitarismen)

    Det är då solklart att socialismen, Nationalismen, Fascismen och Nazismen är
    baserade på ”Concesquential moral reasoning”

    Det är därför det är solklart att Utilitarismen är ett omoralisk system.

    1. @PerKQ: Intressant slutsats! Jag undrar vad du tycker om min moralfilosofi: ”Om min grupp överraskar din medans ni sover och tar er mat och ert guld så att min grupp kan föda upp fler barn, då är det bra och staten borde stödja det med subventioner! Men om din grupp överraskar min grupp medans vi sover och stjäl vår mat och vårt guld, då är det dåligt och borde förbjudas och straffas hårt!

      Jag tänker att min moral är mer jordnära än din, som är så högtflygande. Vad tänker du?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *