Harmoni

För en tid sedan var jag i en järnaffär och köpte lite järnprylar. Jag betalade handlaren och han gav mig varorna. Båda tackade varandra. Båda var nöjdare än vi var innan bytet. De ekonomiskt litterata vet att alla ekonomiska transaktioner sker frivilligt, ty om inte båda parter känner att de tjänar på det skulle inget byte äga rum. Händelsen var på det stora hela trivial. Liknande byten sker miljontals gånger varje dygn på denna jord. Ändå gjorde den mig faktiskt lite rörd, för jag kom plötsligt att tänka på hur hela vår komplexa civilisation bygger på alla dessa små, till synes obetydliga, frivilliga handlingar.

Något så vardagligt som att skruva en bult i en mutter från järnhandeln föregås av tusentals olika frivilliga transaktioner, så komplexa och sammanflätade att de inte går att bena ut ens under en livstid. Stålet som bulten är gjord av kan med lite ansträngning spåras på sin väg från gruva, till masugn, till bultämne, och slutligen bult. Det är oändligt mycket svårare att spåra historiken för kapitalet som använts i hela tillverkningsprocessen: gruvmaskiner, stålverk, bultmaskiner, transporter, etc. Bara stålverket, till exempel, har byggts med avancerade verktyg och maskiner, vilka i sin tur krävde andra verktyg och maskiner för att tillverkas, och så vidare. Spårar man det tillräckligt långt tillbaka i tiden hamnar man antagligen vid stenyxan, alla verktygs moder.

All denna kunskap, om material, maskiner och processer, finns lagrad hos miljontals olika människor, som var för sig bara begriper sig på sin lilla del. Ingen enda människa kan själv tillverka den minsta skruv. En man gjorde ett tappert försök att tillverka en brödrost “från början”. Det misslyckades fullständigt, trots att han fuskade och tog många genvägar.

Gör tankeexperimentet att vi dokumenterar all kunskap men ersätter alla människor på jorden med läskunniga urtidsmänniskor. Hur lång tid skulle det ta innan de lyckats läsa sig till hur allt ska tillverkas och välståndet åter uppnått vår nivå? Några tiotals år? Hundra år?

Gör sedan tankeexperimentet att vi behåller människorna med kunskapen, men vi tar bort allt befintligt kapital. För att få till stånd ett stålverk måste vi börja med stenyxan. Hur lång tid skulle det nu ta att återuppnå vårt välstånd? Antagligen tusentals år. En enkel stålvals har en mycket ädelt släktträd.

Anta sedan att kunskapen och kapitalet finns på plats, men att hela det ekonomiska produktionsmaskineriet nu ska centralplaneras. Lämplig mängd järnmalm ska utvinnas för att kunna tillverka lämpligt antal bultar, bilar, iPhones, kylskåp, etc. Och koppar, olja, kol, aluminium, skruvar, spikar, trä, plåt, plast, verktyg, maskiner. Det finns givetvis inga “rätta” mängder, men allt ska passa ihop. Det som tillverkas ska vara efterfrågat och användas och inte läggas i stora slöshögar. Inte heller får det uppstå stora brister och underskott. Alla som försökt lösa detta optimeringsproblem har misslyckats.

Om alla produktionsprocesser är omöjliga för en enskild människa att förstå och återskapa så är problemet att centralt planera och samordna hela ekonomin dubbelt, ja tiofalt omöjligt. Det spelar ingen roll hur många analytiker man har, hur många och hur snabba datorer de har. Det förblir omöjligt för ett ändligt antal människor att planera all ekonomisk verksamhet. Och trots att ingen enda människa kan begripa helheten fungerar det. Denna insikt slog mig hos järnhandlaren och jag kände en plötslig ödmjukhet inför mänskligheten, vår gemensamma strävan, och över hur allt fungerar utan att någon enda människa har full koll på helheten.

Carl Menger, den österrikiska ekonomiska skolans fader, förklarade att hela den ofattbart komplicerade ekonomiska verksamheten drivs av konsumenternas samlade önskemål. Det är konsumenternas vilja att betala för bilar och kylskåp som drar järnmalmen ur gruvorna, deras önskan om värme och ljus som bygger elverk, och drar oljan och uranet ur jorden. Ekonomins entreprenörer liknar undervattenvarelser som med sina tentakler känner efter, testar och erbjuder vad konsumenterna kan tänkas vilja ha och därmed skapar nya produkter och länkar i den ekonominska processen.

Det är för mig ett mysterium att det finns människor som på allvar tror de kan planera samhälle och ekonomi. Som tror sig veta vad andra människor behöver och hur det bäst ska göras. Som vet exakt hur mycket ekonomin bör “växa”, vilken mat folk ska äta, hur de ska spara till pension, hur deras barn bäst ska bildas, hur många benbrott som kommer inträffa, hur många ingenjörer som behövs, hur många raketer som bör skickas ut i rymden. Kanske är det deras brist på ödmjukhet inför svårigheten att tillverka en skruv som gör att de kan hålla på och peta i det ekonomiska maskineriet, ömsom kasta grus i det, ömsom hälla olja på det, sparka på det, förbanna det och samtidigt gladeligen åderlåta det. Dessa människor, som uppenbarligen drivs av någon form av hybris, missriktad välvilja, eller ren ondska, befinner sig själva utanför produktionen men anser sig ha rätt att styra, ställa och plundra hederligt, produktivt, folk. De förstår eller bryr sig inte om att frivilliga handlingar är själva grunden för civilisation. Det säger en hel del om hur robust det mänskliga samarbetet är, då det trots alla dessa parasiters idoga kletande bara hostar lite, tar en omväg och tuffar vidare på sin väg att förgylla den mänskliga tillvaron.

Somliga politiska filosofier lever på att uppfinna motsättningar mellan olika grupper i samhället. Till exempel mellan arbetare och företagare, mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor, och så vidare. Bastiat förklarade i sin oavslutade uppsats Ekonomiska harmonier (1850) att det inte finns någon motsättning mellan den enskildes strävan och ”samhällets bästa”. Visserligen kan inte alla ens i ett fritt samhälle få allt de vill, men det fria samhället kännetecknas av samarbete snarare än konflikt. En individ kan bara gynna sig själv genom byten, vilka på grund av sin frivilliga natur även kommer att gynna motparten. En företagare behöver sina anställda, de anställda behöver sina arbetsgivare. De fattiga blir rikare när de rika producerar för de fattiga. Säljare behöver köpare, köpare behöver någon att köpa av. Män behöver kvinnor, kvinnor behöver män.

Ett fritt samhälle är ett harmoniskt samhälle. Människor är ömsesidigt beroende, de vet det, och uppskattar det. Handlaren tackar sin kund, och kunden tackar sin handlare. Och ingen vet hur, men allt bara fungerar.

http://www.youtube.com/watch?v=kidWBeyOMA0