År 1990 blev Nya Zeeland det första landet i världen att införa ett inflationsmål. Tre år senare införde även Riksbanken ett inflationsmål om 2% per år, och idag använder nästan alla världens centralbanker ett inflationsmål som ligger mellan 2-3%.
Så här skriver Riksbanken om inflationsmålet på sin hemsida:
”Det främsta skälet till att Riksbanken, precis som många andra centralbanker runt om i världen, har ett inflationsmål är att det bidrar till prisstabilitet, vilket skapar förutsättningar för god och långsiktigt hållbar tillväxt. Ett trovärdigt inflationsmål fungerar som ett riktmärke för de inflationsförväntningar som finns i ekonomin. Riksbankens inflationsmål är att hålla inflationen mätt med KPIF kring 2 procent per år.”
Den här motiveringen till inflationsmål som bidrar till prisstabilitet är nästan universell. Låt oss titta närmre på motiveringen och dissekera den för att analysera och slå hål på myterna den bygger på.
1. Prisstabilitet är garanterad inflation
Det sägs att på en fri marknad svänger priser kraftigt upp och ner hela tiden. Detta skapar ekonomisk oro för konsumenter och producenter då framtiden blir oviss. Så lösningen måste vara att man med flit ser till att den ”allmänna prisnivån” ökar med 2% varje år. På så vis blir inte framtida priser lika osäkra och vi kan planera vår ekonomi bättre. Men är det verkligen så här?
Att framtiden är oviss är en självklarhet. Det gäller inte bara ekonomiska händelser. Att en fri marknad skulle innebära häftiga prissvängningar är inte sannolikt. Däremot skulle den innebära något som alla centralbanker fruktar mest av allt: deflation.
Diagrammet nedan visar förändringar i komsumentpriserna i Sverige från 1830-2021. Fram till första världskriget 1914 ser vi att perioder av inflation och deflation pågick i ett sicksackmönster. Under första världskriget skenade inflationen för att sedan följas av en djupare deflation. Återigen vid andra världskriget får vi hög inflation som är vanligt vid krig. På 70-talet ligger inflationen kring 10% årligen och efter inflationsmålets införande ligger inflationen runt 2%.
Det vi kan säga med säkerhet om det här diagrammet är att Riksbanken varit med och påverkat komsumentpriserna med sin penningpolitik under hela perioden. Diagrammet visar helt enkelt förändringar i penningpolitiken. Vi ska också komma ihåg att inflationsberäkningarna och konsumtionen varierat under perioden. Visserligen har vi haft mindre svängningar de senaste 30 åren mellan deflation och ”högre” inflation. Inflationsmålet garanterar dock att vi inte kommer att uppleva ”allmän” prisdeflation mätt med KPIF.
Följaktligen vill jag hävda, liksom ekonomen Murray Rothbard, att prisstabilitet är en eufemism, alltså ett förskönande ord av en bedräglig form av stöld — inflation. Prisstabiliteten är nämligen en garanti för inflation. Med stabila priser menar man alltså att priserna ska öka med 2% per år. Det kanske bara är jag, men ordet prisstabilitet låter i mina öron som att priserna ska hållas på samma nivå (alltså stabila).
Med ett inflationsmål på 2% per år innebär det att pengarna tappar hälften av sin köpkraft efter 35 år. Det är alltså en garanti för att pengarna ska tappa sin köpkraft och att varor och tjänster ska bli dyrare.
2. Prisstabilitet skapar inte ekonomisk tillväxt
En populär teori bland mainstreamekonomer och centralbanker är att spenderade och konsumtion skapar ekonomisk tillväxt. Genom att sänka styrräntan blir det billigare att låna pengar och därmed ökar konsumtionen. Kom dock ihåg att när styrräntan sänks skapas inflation, vilket är detsamma som prisstabilitet för centralbankerna.
Den av inflationen pådrivande konsumtionen ska alltså öka produktiviteten i samhället och skapa ekonomisk tillväxt. Visserligen ökar produktionen också, men den kan bara öka om det tidigare fanns sparat kapital, produktionsmedel och industrivaror. Det är sparande som möjliggör ekonomisk tillväxt. Även om man med nyskapade pengar kan efterfråga mer varor så kan dessa varor inte skapas ur tomma intet. De skapas alltid av något redan existerande — människor, maskiner, verktyg, etc.
Vidare ökar BNP till följd av inflationen. Att BNP ökar brukar ses av mainstreamekonomer som ekonomisk tillväxt och är det vanligaste måttet på ekonomisk tillväxt.
Den österrikiska skolan, å andra sidan, ser ekonomisk tillväxt som förmågan att tillfredsställa människors behov. Ekonomisk tillväxt möjliggörs av bland annat av innovation, skattelättnader och mindre regleringar i ekonomin. Produktion driver ekonomin och skapar efterfrågan. Genom att effektivisera produktionen kan den öka och således växer ekonomin. Inflation, å andra sidan, skapar inte ekonomisk tillväxt, utan snarare omfördelar tillväxt, vilket vi kommer titta närmre på i nästa del.
3. Inflationsmålet som riktmärke styr inte inflationsförväntningar
Det har hänt förr, det händer nu och det kommer att hända igen: att vanliga människor drabbas av inflationen som inte alls levde upp till deras förväntningar. Problemet med inflationsförväntningar är delvis KPIF. Vanligt folk verkar tro att KPIF motsvarar något slags allmän prisnivå. I själva verket ökar priset på de flesta varor och tjänster vid penninginflation, men prisökningarna fördelas ojämnt.
Det är vanligt att vi förväntar oss en löneökning på 2% varje år för att ”följa inflationen”. Emellertid kan en löneökning på 2% varken köpa fler hus eller aktier. Däremot kan den köpa fler TV-apparater, då priset tenderar att sjunka på dessa varor, till skillnad från hus och aktier som oftast ökar mest.
Även låg- och högkonjunkturer uppstår till följd av inflation. Både vanligt folk, ekonomer och entreprenörer tycks vara lika förvånade varje gång vi går in i en lågkonjunktur till följd av en högkonjunktur.
