På samma sätt som regleringar på en fri marknad leder till felaktiga preferenser och i förlängningen konjunkturcykler, leder politisk korrekthet till felaktiga signaler på den kulturella marknaden av värderingar, åskådningar och idéer. Detta orsakar kognitiv dissonans, brist på vissa idéer i det offentliga samtalet (den öppna marknaden av idéer, värderingar och åsikter) och uppkomsten av politisk korrekthet åt både vänster och åt höger beroende på vilken riktning som dominerar för tillfället. Sedan 1968 är vi dock vana vid att vänstern dominerar kulturlivet och viktar vissa åsikter. Vi ser detta inte minst i dagens ”woke- och cancelkultur”. Detta skapar en kulturell lågkonjunktur där vissa saker inte tillåts yppas och där idédiskussioner lider brist på rikedom och skärpa. Detta beror på att man viktat vissa politiskt korrekta attityder i offentligheten och att människor är rädda att utmana rådande paradigm. Den som ifrågasätter detta välkomnas inte för nya eller alternativa idéer utan stigmatiseras. Detta har sin orsak i att staten finansierar och viktar liknande pedagogiska modeller. Istället för en öppen och fri marknad av olika pedagogiska modeller får vi en reglerad marknad och således brist på vissa pedagogiska alternativ. Det leder till kulturell lågkonjunktur och en försvagning av det kulturella kapitalet. Det är som om staten driver på ett intellektuellt inflationsmål där medborgaren mer förväntas vara anpasslig till ett visst system än att ifrågasätta, utveckla och uppfinna nya idéer.
Människan kan inte välja att inte handla och att tänka är att handla. De idéer som inspirerar tänkandet, liksom åsikter, förekommer på en idémarknad där konsumenten själv väljer vad hon försanthåller och finner trovärdigt. Vissa idéer blir populära i kraft av deras intellektuella tyngd. De är bra produkter i sig själva. Problemet är när staten och wokeartister försöker vikta vissa idéer genom förbud och tvång. Deras egen idéproduktion förenas då med någonting mer vilket påverkar diskurserna. Konsumenterna av idéer kommer då uppleva sig tvingade att offentligt stödja uppfattningar som de egentligen inte omfattar. Därigenom skapas lågkonjunkturer på vissa ”åsiktsmarknader” om exempelvis klimat, integration och ekonomi.
Människan handlar dessutom alltid utifrån mål och måste således söka medel för att nå dessa mål. Hon väljer bland komparativa för- och nackdelar. Vissa medel är ekonomiska, andra är intellektuella och (skulle jag vilja hävda) kulturella. När vissa idéer inte tillåts i en diskurs viktas diskursen inte bara ifråga om mål utan även ifråga om medel. Om målet exempelvis är att främja klimatet och samtidigt garantera ekonomiskt hållbar elproduktion, men ett medel att nå detta inte får diskuteras lika öppet, som exempelvis kärnkraft, påverkar detta även hur marknaden värderar risken för att investera ekonomiskt.
Immanuel Kant lägger den filosofiska grunden för en rationalistisk etik i Sedernas Metafysik. Det är i denna bok vi läser att människan är ett ”mål i sig själv” och således inte får användas som medel för någon annan. Murray Rothbard argumenterar i Ethics of Liberty för att människan äger sig själv och att denna äganderätt innebär att hon inte utan samtycke får användas som medel för någon annan. Vi ser dessutom hur Hans Herman Hoppe använder detta i en diskursetik där varje deltagare måste ses som ett ändamål i sig själv.
Genom woke exkluderas emellertid vissa debattörer från diskursen genom att förlora tillträde till de marknadsplatser där åsikter vanligtvis säljs och köps. Twitter och facebook är två exempel.
Elon Musks köp av Twitter skedde med målet att göra denna plattform mer öppen för en större åsiktsmarknad. Det handlar inte om att förbjuda vänsteråsikter. Däremot kan vi finna en viss ironi i att flera som stöder woke ironiskt nog lämnar arenan sjäva då de misslyckats att exkludera andra.
