Kan man mäta inflation? Och i så fall hur? Då inflation är penninginflation, faller det sig naturligt att det är penningmängden man borde mäta. Vanligtvis pratar man om fyra olika mått för att mäta penningmängden: M0, M1, M2 och M3.
M0 är det snävaste måttet och mäter endast sedlar och mynt hos allmänheten. M3 är det bredaste och mäter samma som M0 fast även skuldpengar och olika värdepappersinnehav och andra lån som centralbankerna har.
Inom den österrikiska skolan talar man om True Money Supply (TMS). Även här finns det olika mått som har presenterats av bland andra Murray Rothbard och Frank Shostak. Gemensamt för TMS är dock att de är bredare än M3 och söker att innefatta alla penningsubstitut.
Guld och silver inflateras naturligt då det grävs upp mer av dem varje år. En onaturlig inflation av guld och silver skulle vara att trycka fler sedlar än vad det fanns täckning för av äkta metall. Med dagens fiatvaluta som i sig är onaturlig hade man kunnat undvika penninginflation helt och hållet. Men givetvis kliar det i fingrarna på makthavarna och som jag nämnt tidigare så tjänar man själv på att öka penningmängden.
Att mäta penningmängden oavsett vad som används som pengar är ett enkelt sätt att påvisa att det sker penninginflation. Om t ex guld hade varit pengar och statistik visade att det bröts x ton guld år 2021 så hade den naturliga penninginflationen varit x/totala mängden guld. Om man då vet att produktionen av guld år 2021 var x men samtidigt ser att TMS, dvs guld+penningsubstitut var större än x, då vet vi att något är fel.
Oavsett om vi vet hur penningmängden förändras så måste den sättas i perspektiv till mängden varor och tjänster, för att kunna mäta prisinflation. Men här kommer kruxet: att mäta prisinflation är svårt och missvisande. Varför då egentligen? Låt oss börja med att titta på hur prisinflation mäts idag:
Det är Statistiska Centralbyrån som mäter inflationen i Sverige efter Riksbankens direktiv. Sedan 2017 mäts inflationen med konsumentprisindex med fast ränta (KPIF). Fast ränta innebär att man räknar bort förändringar i boräntorna.
Konsumentprisindex innehåller tolv huvudgrupper:
1. Livsmedel och alkoholfria drycker
2. Alkoholhaltiga drycker och tobak
3. Kläder och skor
4. Boende
5. Inventarier och hushållsvaror
6. Hälso- och sjukvård
7. Transport
8. Post och telekommunikationer
9. Rekreation och kultur
10. Utbildning
11. Restauranger och logi
12. Diverse varor och tjänster.
Dessa tolv huvudgrupper ska alltså representera en ”allmän” varukorg. Med hjälp av KPI kan man få ett hum om hur penninginflationen påverkar prisinflationen. Det finns dock många problem med KPI. Det första är själva statistiken eller mätningen av inflationen.
Låt oss titta på kategori 3: kläder och skor, som ett exempel. Vilka kläder och skor är det man mäter? Är det alla märken, alla storlekar och modeller? Eller väljer man bara ut varor som ökar minst i pris? Kanske är det så att man väljer att mäta de varor som gör så att man får ett önskat politiskt resultat.
Ekonometri är som byggt för att manipuleras, liksom all annan statistik när den hamnar i maktens händer. Den österrikiska skolan försakar ekonometri och förhåller sig i stället på logiska resonemang kring mänskligt handlande. Därför är KPI meningslöst, även om det så klart kan ge oss en fingervisning om prisinflationen.
Prisinflationens påverkan är individuell
Penninginflationen påverkar priser på olika varor och tjänster olika mycket, vilket ekonomen Richard Cantillon upptäckte redan på 1700-talet. Då alla människor är olika och handlar olika varor så påverkas alla olika mycket av prisinflation.
Prisutvecklingen berör såväl hela konsumtionskategorier som enskilda varor. Oftast ser vi de största prisökningarna på bostadsmarknaden och aktiemarknaden. Det är lustigt att just dessa marknader lämnats ute från KPI. Tekniksektorn är en av de få konsumtionskategorier där vi faktiskt upplever prisdeflation. Detta eftersom den tekniska utvecklingen sker snabbare än vad penningmängden ökar.
