Artikeln är en kort sammanfattning av den första föreläsningen på Misesakademin hösten 2022.
Den klassiska liberalismen är en filosofi som spänner vidare än ett försvar av en fri marknadsekonomi då samma marknadsekonomi och syn på människans potential till agens, frihet, entreprenörskap och vetenskap vilar på en särskild syn på samhället och människan. Denna syn, som vi kallar den klassiskt liberala, vilar på en filosofisk antropologi som söker den minsta gemensamma nämnaren för alla människor i en pluralistisk värld. Man finner detta i individen och har följaktligen och av respekt för samma pluralism, individualismen som utgångspunkt för sin samhällsanalys. Den klassiska liberalismen opererar således från början mot bakgrund av en extensiv syn på människor där fler och fler grupper inkluderas i dess politiska och ekonomiska åskådning. Då den är en rättighetsteori vill den klassiska liberalismen tillerkänna lika rättigheter för alla individer oberoende av kön, bakgrund och andra variabler. Samtidigt innebär dess tilltro på individen också ett försvar av individuell skaparkraft. Som individ har människan enligt den klassiska liberalismen potential att skapa, arbeta och veta. Hon bär inom sig fröet till all ekonomisk och vetenskaplig utveckling.
Det är människans skaparkraft och förnuft som övervinner hinder i form av handelsbarriärer. Det är alltid individer som stått bakom de viktigaste uppfinningarna och företagen i vår historia. Det är uppfinnarna och entreprenörerna som medfört att en arbetare idag kan få medicin och digital teknik som är på mer avancerad nivå än den som en direktör kunde få för bara 50 år sedan. Det är entreprenörer och vetenskapsmän som fört fram vår tids digitala revolution, inte stater. Det är företagen som har skapat det välstånd som minskat spädbarnsdödligheten och kan bota svåra sjukdomstillstånd. Det är entreprenörer som Steve Jobs som försett världen med innovativ mobilteknologi. Det är uppfinnare som Thomas Mensah vid det privatägda AT&T Bell Laboratories som uppfann fiberoptiken.
Få känner idag till Containerskeppet: ”Ideal X” som 1956 revolutionerade världshandeln genom att komma på ett sätt att frakta varor interkontinentalt till 30% lägre kostnad. Denna innovation gjorde det möjligt för den globala handeln att ta kvantsprång och för nya företag och arbetstillfällen att uppstå. Det är just liknande innovationer i förening med entreprenörskap som underlättat livet för miljarder människor på vår jord.
Den klassiska liberalismens människosyn och försvar av frihet utvecklades av John Locke och har sin grund i en människosyn där människan som en fri person först utvecklades. I liberalen John Lockes ”Two Treatises of Government” ser vi hur han förhåller sig till två samtidstexter som försvarar ett helt annat samhällsideal än den klassiskt liberala, nämligen Thomas Hobbes ”Leviathan” och Robert Filmers ”Patriarcha”. Locke, som både kunskapsteoretiskt, i sin människosyn och genom sin värdering av mänsklig frihet kom att bryta med Hobbes, försvarar i dessa essäer möjligheten och tilltron till att människan har privategendom och att hon disponerar över denna genom sin frihet och sitt förnuft. Härigenom utvecklar människan en spontan ordning där statens ingrepp i transaktioner och äganderättsförhållanden bara hindrar utvecklingen och välståndet. Adam Smith och Frédéric Bastiat utvecklar detta till ett försvar av det välstånd som skapas genom fria aktörers ekonomiska handlingar.
Den klassiska liberalismen kom mot denna bakgrund att försvara en slags minimal stat, en minarkism, som också kallas nattväktarstat. Staten skulle i deras tänkande fortfarande stå som yttersta garant och skydda individers liv, frihet och egendom. Den skulle också ytterst se till att avtal följdes och upprätthålla en infrastruktur av vägar, tågrälser och hamnar. Allt annat fungerade enligt dem bäst utan statlig intervention. Om människan verkligen ägde sin egendom, hade staten inte rätt att disponera över denna. Statliga regleringar av ekonomin uppfattades med rätta som ett hinder för människans blomstring och det välstånd som skulle komma alla till dels.
Det är alltså denna klassiska liberalism som också Ludwig von Mises försvarar i boken: ”Liberalism”. Mises gör häri en viktig distinktion mellan Liberalismen som politisk åskådning och hur den skiljer sig från religion och livsåskådning. Liberalismen är ingetdera och därför fullt kommensurabel med olika sätt att se på världen och med olika religioner. Dess mål är istället enligt Mises mänsklig framgång och lycka samt tilltron till att denna till sist bara kan identifieras av fria individer genom fria ekonomiska relationer.
Vi kan här också gå till oss själva och den tid vi befinner oss i. Är det verkligen rimligt att andra individer med deras värderingar och ideal bör ha mer rätt att bestämma över vår privategendom än oss själva? Vad är det som säger att politiska representanter som sällan själva är entreprenörer och vetenskapsmän är bättre skickade att förvalta samma entreprenörers och vetenskapsmäns egendom?
Den klassiskt liberala människosynen utvecklades under den första cirkeln mot bakgrund av en vidare diskussion om autonomibegreppet samt om relationen mellan individ och grupp samt förhållandet mellan det enskilda och det universella. Av olika skäl väljer jag att utelämna dessa delar i denna sammanfattning då de kräver en filosofisk förförståelse som gavs under föredraget.
Sammanfattningsvis formulerade de klassiska liberalerna den teoretiska grund som i modern tid mynnat ut i flera libertarianska förgreningar. Det var huvudsakligen Immanuel Kant som teoretiskt lade en intellektuell grund för övergången från klassisk liberalism till libertarianism.
Kvarstående problem som diskuterades på cirkeln är hur ett klassiskt liberalt samhälle kan bestå över tiden, hur teorin förhåller sig till grupper som inte kan ses som autonoma agenter som barn och dementa äldre, hur vi bör se på inflation och hur vi bör se på staten som våldsmonopol? Vilka alternativ finns?
På kommande cirkel kommer vi att fördjupa oss i övergången från klassisk liberalism till anarkokapitalism via Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe.
