En relation där den ena parten tar på sig en beskyddande föräldraroll gentemot den andra benämns inom filosofin som paternalism. Gränsen för var paternalism går har diskuterats av såväl John Stuart Mill som Gerald Dworkin. Inom filosofin skiljer man på bland annat mjuk och hård paternalism, bred och snäv paternalism och ren och oren paternalism. Men den enda paternalism värd att diskutera ur ett libertarianskt perspektiv är den etatistiska – den som kränker individers frihet och rättigheter.
Utan våra föräldrar hade vi inte klarat oss särskilt länge. Barn upp till en viss ålder är uppenbarligen helt beroende av vuxnas hjälp och visst har de flesta sina föräldrar eller andra vuxna att tacka för hur livet ser ut idag. Men det finns också dåliga föräldrar och dåliga vuxna människor, så usla att de själva borde ha föräldrar som övervakade dem. Vilken tur att staten löser detta problemet då. Eller?
Det går nog knappt att undvika att nämna staten i någon diskussion om paternalism. Staten är den mest paternalistiska organisation man kan tänka sig, den är ju till för att skydda oss! Inte bara vill den skydda oss från andra, den vill även skydda oss från oss själva. Varför är det så då? Jo, för att staten, paternalistisk som den är, anser sig ha ett moraliskt ansvar för sina medborgare. Den statliga blåljuspersonalen är skyldig att ingripa vid olyckor. Därför införs bälteslagar, fartkontroller och besiktningstvång. Men det är egentligen inte paternalismen som ligger till grund för dessa ”självskyddande” lagar. Den statliga paternalismen är snarare makt, kontroll och ekonomisk vinst i en moderligt så väl som faderligt omhuldande förklädnad.
En livsfarlig, frånvarande förälder med maktbegär
Den kärlek en förälder har till sitt barn är och bör vara oändligt stor. Det är kärleken som är förälderns största drivkraft till att ta hand om sitt barn och se till barnets bästa. Pappa Staten drivs dock inte av kärlek, utan primärt av makt i sitt så kallade ”föräldraskap”. De flesta av hans barn är vuxna och vet bättre än honom hur de ska leva sina liv. Han känner inte ens sina barn men ändå försöker han övervaka dem och kontrollera dem. När de varit olydiga får de en tillsägelse och lyssnar de inte på den så blir de hotade till livet. Hans ”barn” vet ju så klart att det inte bara är tomma hot, så de vågar inte annat än att lyda. Det är främst tack vare denna osynliga pistol som riktas mot ”barnen” som de lyder. Den är ständigt närvarande, men de vet inte var, för den är just osynlig.
Det finns föräldrar som misshandlar sina barn fysiskt när de inte respekterat deras önskan om hur barnen ska agera. Barnaga har varit vanligt förekommande i Väst fram tills på 70-talet och i många delar av världen är det fortfarande helt normalt att bära hand på sina olydiga barn. Idag motsätter sig de flesta västerlänningar barnaga, och man kan undra varför samma människor inte motsätter sig staten i så fall? Förmodligen ser de inte liknelsen mellan stat och individ och våldsam förälder och barn. För att göra det tydligt så kan den paternalistiska relationen enkelt beskrivas enligt följande:
Staten antar en beskyddande roll för att skydda individer mot varandra och mot sig själva. Den beskyddande rollen är ett sätt att säkerställa och bevara sin makt. Dock upplever gemene man inte statens skydd som ett maktspel, utan snarare som en trygghet och bekvämlighet. Ovanpå detta tvingar den oss med hot om våld att ta hand om varandra och lovar att alltid se till att vi får dess hjälp oavsett hur dumt vi har betett oss. Staten reglerar därför vad vi får göra mot oss själva och förbjuder sådant som kan vara farligt.
Välfärdsstaten växer så det knakar och paternalismen breder ut sig än mer. Ju mer hjälp vi får, desto mer ropar vi efter. Vi vuxna människor behöver ingen förälder som säger åt oss hur vi ska leva våra liv. Vi skyddar oss mot varandra genom normer och civilkurage och vi skyddar oss mot oss själva genom självärlek. Detta kan ingen stat någonsin förse oss med.
