Följande text är en saga. Den är därför både fiktiv och en aning ologisk, och läses därför för sitt budskap. Tanken med denna saga är att sprida sunda frihetliga värderingar till en yngre publik. Om läsaren vill hjälpa till med detta vore det mycket välkommet.
För länge sedan på den tiden då hästen färdade och svärdet avfärdade, levde en bonde och hans familj. Han var alltid sur och beklagade sig över hur eländigt hans liv var. Vad han än gjorde så tycktes aldrig hans arbete räcka till.
Tidigt en vårmorgon när han var ute för att plantera grödor möttes han av en resande man som kom ridandes söderifrån.
– Min herre! hälsade den resande.
– Vill ni vara så vänlig och ge mig mat och tak över huvudet i ett par dagar?
– Jag har knappt mat och rum till min egen familj! svarade bonden argsint.
– Jag betalar bra, svarade mannen.
Bonden tog erbjudandet men satte också den resande i arbete därtill och innan han visste ordet av det stod han med en lie bägge händerna. Den resande betraktade den härskne bonden när de arbetade. Han kände sig illa till mods av att se en man som hade det så bra vara så missnöjd med sin tillvaro, så han sade:
– Min herre, mången självägande bonde har jag sett i mina da’r. Tjocka, smala, långa, korta…men aldrig någon med ett sådant förakt mot det goda livet.
– Vad är det som är gott med detta livet?svarade bonden bittert.
– Er frihet, min herre. Ni har rätten att behålla frukten av ert arbete. Varken mer eller mindre. Jag har varit i byar och riken där bönder som ni bara får behålla hälften. Så här jag varit i byar där man får dubbelt upp för frukten av sitt arbete, svarade den resande.
Bonden satte nästan lien i benet när han fick höra om den andra sortens by.
– Vafals! utbrast han. Var ligger denna by? för mig dit, vandrare!
Den resande öppnade munnen men stannade upp, som att han var på väg att säga något ångerfullt. Men så fortsatte han:
– Den närmsta byn jag känner till heter Tvefaltatorp, och ligger tre veckors vandring norrut. Där finns en övergiven gård i dalen, sedan flera år tillbaka och så vitt jag vet ägs den inte av någon.
Samma kväll vid aftonvarden, när hela familjen tillsammans med den resande satt ner för att supera, berättade bonden om sina planer för familjen. Han berättade om hur man i denna by fick dubbelt upp för frukten av sitt arbete av kungen som belöning för att man kunde förse sin familj med mat. Frun i huset undrade försynt vad de skulle med så mycket mat till. Den resande förklarade då att man fick silvermynt av kungen som motsvarade priset på den mat man kunde producera själv. Det hela verkade nästan för bra för att vara sant, men inom en vecka hade familjen packat ihop alla ägodelar och begav sig i stora vagnar mot sitt nytt hem i Tvefaltatorp, vägledda av den resande.
Efter flera veckors färd var de äntligen framme. Bonden och hans familj med alla höns, grisar och getter gjorde sig hemmastadda på en liten gård i dalen nära en bäck.
De tog farväl av den resande och tackade honom mångt om mycket för hans vänlighet och skarpsinnighet.
Knappt några dagar efter att de gjort sig hemmastadda, kom två knektar inridandes på bondens mark, med långa spjut och glittrande brynjor. De bar konungens emblem på sina sköldar. Så stannade de tvärt framför bonden som hälsade de två frälsarna trefaldigt välkomna med det största leende och de mest öppna armar.
– Vi är här för att inkassera det som tillhör konungen, ropade den ena knekten.
Bonden stirrade på de båda med stor förvåning. Han började svettas och stammandes fick han till slut fram orden:
– Va-vad menar ni? Ni är väl här för att rikligt belöna mig, mina herrar?
De båda knektarna skrattade hånfullt.
– Du är visst i fel by, bonde! I den här byn betalar man till konungen, och till dem i andra byar som inte har det lika gott ställt som du.
– Jag har blivit lurad, svarade bonden. Det var sagt att vi blivit förda till Tvefaltatorp av en resande man som lovade att vi skulle få dubbelt upp av frukten av vårt arbete.
Nu klev de båda knektarna ned från sina hästar. Den ena närmade sig bonden med bestämda steg och tryckte pekfingret i bröstkorgen på honom medan han sade:
– Då är du lika dum som du ser ut, bonde. Betala för dig och gör din plikt!
Den stackars bonden vågade inget annat än att betala knektarna. Samma kväll vid aftonvarden var stämningen låg. Mor och far i huset petade mest i den ynka maten de lyckats få fram för dagen. Barnen som annars var livliga, satt nu djupt försjunkna i sorg och oro. Det knackade på dörren. Bonden skyndade efter sitt svärd under sängen. Han gångade sakta mot dörren med svärdet i ena handen och ljusstaken i den andra. Han öppnade dörren och där ute i mörkret stod ingen annan än den resande mannen.
– Hur har ni det, gott folk? frågade han.
– Du lurade mig! gormade bonden.
– Jag ville lära er ett par läxor, min herre, svarade han. För det första ville jag lära er att vara tacksam för er lott som självägande bonde. För det andra så ville jag visa er att ingenting här i livet är gratis. Min herre trodde väl inte att kungen var så god att han blott öppnade sin egen skattkista och strödde sitt guld och silver över folket? – Nå, min herre, fortsatte han, vill ni fortfarande komma till den andra byn?
Nu hade bonden tappat svärdet på golvet. Han visste inte hur han skulle känna. Till slut yttrade han sig:
– Vi far hem.
Och hem for de tillbaka till sin gård i fred och frihet. Så slutar sagan om den nu väldigt tacksamme bonden.
