“Weighing benefits against costs is the way most people make decisions — and the way most businesses make decisions, if they want to stay in business. Only in government is any benefit, however small, considered to be worth any cost, however large.”
― Thomas Sowell
Det som är ”avgiftsfritt” numera är:
Mediciner för barn
Entré till muséer
Kollektivtrafik för skolelever på sommaren
Tandvård för unga upp till 23 år
Preventivmedel för unga upp till 21 år
Simskola
Sänkta avgifter i musik- och kulturskolan
Avgiftsfri screening för livmoderhalscancer.
En del vill säkert hävda att detta är bra satsningar – vem vill att kvinnor ska dö av livmoderhalscancer och barn inte får mediciner? Nej, det vill inte jag heller. Frågan som man alltid ska ställa sig är vilken nytta hade de här pengarna kunnat göra i stället och i andra sammanhang? Vad hade blivit resultatet om folk hade fått behålla pengarna och själva välja vad de vill lägga dem på? Det är svårt att svara på eftersom det är lätt att visa på vilken nytta skattemedel gör medan det är betydligt svårare att visa vad pengarna hade kunnat göra för nytta.
“There are no solutions, there are only trade-offs; you try to get the best trade-off you can get, that’s all you can hope for.”
- Thomas Sowell
Politik och ekonomi handlar faktiskt uteslutande om att ”ställa grupp mot grupp”, att välja det ena i stället för det andra. Att låta folk gå på muséum ”gratis” framstår ingalunda som en reform som gynnar just arbetare – en grupp som Socialdemokraterna förment påstår sig företräda – och inte heller kommer nyttan att väga upp kostnaderna – en i sammanhanget liten omkostnad men ack så onödig. Man bör också ställa sig frågan vilka konsekvenserna blir av ”gratis” preventivmedel till unga? I USA har man sett att det som detta ledde till på 1960-talet var att antalet könssjukdomar ökade markant, och att den sexuella revolutionen ledde till allt fler födda utanför äktenskapet och vi ser allt fler ensamstående mödrar. Det betyder att allt fler barn växer upp utan en vuxen manlig förebild och vissa barn och ungdomar skaffar sig förebilder på gatan i stället och helt plötsligt har man skapat andra problem som man ”inte såg komma” trots att statistiken finns där för allmän beskådan.
En satsning på befolkningens tänder – eftersom det uppenbarligen inte går att köpa tandborste, tandtråd, munskölj och tandkräm i affärerna längre (?) – innebär helt krasst att man inte kan satsa på något annat för just de pengarna, inte heller bereds folket att ta eget ansvar för sina tänder eller att skaffa sig en tandförsäkring.
Barns mediciner då, det vill väl ändå alla vara med och betala för? Om så vore fallet – att alla såg det som legitimt att betala för andras barns mediciner – hade en statlig satsning inte varit motiverad för då hade det redan funnits privata och frivilliga organisationer/aktörer som hade ombesörjt detta behov men eftersom staten tillhandahåller det via skattsedeln försvinner sådana incitament – och här går väl den tydligaste linjen mellan etatister och anarkister – vi vill båda ha samma saker (ibland) men ser att det går att lösa på olika sätt.
Kulturskolan – som i regel alltid har så långa köer att det ändå slutar med att de med pengar använder sig av privata alternativ (här talar jag ur egen erfarenhet då jag arbetade som gitarrlärare privat i över tio år) – visar på att pengarna inte räcker till för att täcka behovet. Det slutar trots allt i de flesta fall med privata aktörer, som alltid är billigare sett till den totala omkostnaden, får göra jobbet där kulturskolan inte räcker till. De privata alternativen är billigare för att de är betydligt mer konkurrensutsatta medan kulturskolan mer fungerar som ett tillhåll för dem med tur och framförhållning som kan åtnjuta kulturskolans undervisning på skattebetalarnas bekostnad. Kulturskolan är således en av många ”satsningar” som skulle kunna läggas ned utan att landet skulle gå sönder eller att befolkningen inte längre skulle kunna spela några instrument eller lära sig att dansa.
