“The welfare state is the oldest con game in the world. First you take people’s money away quietly and then you give some of it back to them flamboyantly.
– Thomas Sowell
Socialdemokraterna har nu styrt landet – med flera ödesdigra konsekvenser som följd – i snart åtta år. Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, vill lyfta 100 reformer som de menar har gynnat landet, folket, national- och välfärdsstaten.
Några av ”satsningarna”, som det brukar heta, syftar endast till att höja bidragen:
Barn-, studie-, tandvårds- och barnglasögonsbidrag och ökat flerbarnstillägg är några av reformerna som lyfts fram som någonting positivt.
Det många inte förstår är att detta är skattemedel som den arbetande medel- och arbetarklassen står för, det vill säga de som får tillbaka en liten andel av det som de har betalar in.
Välfärdsstaten kan aldrig skapa någonting, utan den kan endast ge tillbaka lite av vad den har tagit/stulit – välfärdsstaten gynnar inte arbetande människor, utan den är till för dem som inte kan stå på egna ben, i dagens Sverige är det invandrare som i stor utsträckning är arbetslösa och andra människor som helt enkelt saknar de färdigheter, kunskaper och krav som ett avancerat samhälle ställer på sina medborgare. Eftersom (välfärds)staten inte skapar ekonomisk avkastning kan den helt enkelt endast gynna en grupp på en annan grupps bekostnad – det är så en välfärdsstat fungerar – en del vill förfäkta att den påminner om en försäkring men ett försäkringsbolag har helt andra incitament – de måste gå med vinst vilket gör att de investerar försäkringstagarnas pengar för att garantera att det finns pengar att betala ut när nöden kräver det. Välfärdsstaten höjer endast avgifterna (skatterna) i tider av kris – hade ett försäkringsbolag gjort på det viset står det i sinom tid utan kunder och går således i konkurs.
Vidare skapar bidrag – alla sorter – urusla incitament att dels försörja sig och dels att ta hand om sig själv och sin familj. Flerbarnstillägget gör att många familjer som egentligen inte borde skaffa barn alls nu sitter med flera barn än de kan hantera – både ekonomiskt och socialt. Det skapar in sin tur allt fler barn med dåliga förutsättningar i ett samhälle som i mångt och mycket bygger sin framgång på akademiska kunskaper och tillit människor emellan. För att nå framgång krävs både bra gener och att man socialiseras in i en kulturell gemenskap – vilket vi ser att allt färre klarar av, i synnerhet folk som lever i andra etniska enklaver än västerländska/svenska, det är också de som skaffar flest barn, har svårast att försörja dem och dessutom är arbetslösa i störst utsträckning. Bidragen gynnar sålunda folk som bidrar minst – och i mitt tycke även de som har minst rätt till skattefinansierade bidrag.
Studiebidragen leder oundgängligen till att allt fler studerar sådant som inte alls genererar i en framtida anställning – detta är en socialdemokratisk paradgren som implementerades redan på tidigt 1970-talet (en följd av oljekrisen 1973) när ungdomsarbetslösheten var aningen högre än den generella arbetslösheten i landet. Detta anammade också regeringen Bildt (1991 – 1994) under 90-talskrisen där antalet platser på universitet och högskolor fördubblades, från ca 200 000 till 400 000, under ett par år för att förfina arbetslöshetsstatistiken. Det är alltså inte bara Socialdemokraterna som kan agera socialdemokrater – det gör samtliga partier i Riksdagen. I dag studerar cirka 30 procent av befolkningen på universitet eller högskolor och det säger sig självt att många av dem inte kommer att arbeta med det som de har studerat till. Dessutom inser man rätt snabbt att en av tre inte kan vara lämplig för högre studier av god kvalitet med höga krav i en global konkurrens.
Om man hade avgiftsbelagt högre utbildning – eller ännu bättre: all utbildning – hade helt andra incitament skapats som inte bara hade gynnat den studerande, utan samhället i stort, för då hade folk haft betydligt starkare drivkraft att studera sådant som faktiskt ger ett arbete/inkomst efter avslutade studier. Många som studerar i dag gör det i brist på annan sysselsättning eller för att ”det är kul”. Studier ska inte vara en ersättning för annan, mer lukrativ sysselsättning, utan syftar till att man ska lära sig saker för att kunna arbeta. Välfärdsstaten förlorar på två sätt genom att skapa fler utbildningsplatser till utbildningar som inte leder till arbete:
- Allt flera studerar med hjälp av studiemedel som betalas av den arbetande delen av befolkningen. Det är, som Milton Friedman påpekade redan på 1970-talet, arbetarklassen som betalar för att medel- och överklassens barn ska få ”gratis” högskole- och universitetsutbildningar.
- Alla dessa studenter är inte heller till någon nytta varken för sig själva eller samhället. Först och främst bidrar de inte till sin egen försörjning, de lever på andra i flera år än nödvändigt och bidrar då inte heller till ”det gemensamma” och i stället för att vara skattebetalare i 50 år är de det – i bästa fall – i 40 år i stället. Man skapar således en förskjutning på 5 till 10 år för många att komma in på arbetsmarknaden eftersom mycket av det som studeras inte leder till arbete och att många arbeten egentligen inte kräver högre utbildning, utan det hade gått alldeles utmärkt att lära sig på det aktuella arbetet som praktikant. Det här får också konsekvenser för barnafödandet som skjuts upp allt längre i åldrarna vilket vi ser i form av allt fler barn med ADHD, autism och andra genetiska svårigheter som är en följd av att vi blir föräldrar allt längre upp i åren.
Om man nu vill värna välfärdsstaten och skatteintäkterna borde allt fokus ligga på att få så många i arbetet så snabbt som möjligt för att kunna beskatta dem så hårt som möjligt och under så många år som bara är möjligt. Det må låta cyniskt men det är precis så en välfärdsstat frodas. En del hävdar då att befolkningen måste vara (hög)utbildad för att vi ska kunna tillhöra den tertiära ekonomiska sektorn (den som avlönas högst, det som i vardagligt tal kallas för tjänstesektorn) medan man glömmer bort att det också leder till att allt fler inte passar in på arbetsmarknaden – vilket vi ser med all tydlighet senaste decennierna när arbetslösheten stiger decennium för decennium. De som inte lämpar sig för avancerade yrken och utbildningar hamnar utanför ekonomin helt och hållet – vilket urholkar arbetande människors plånböcker och det skapar också motsättningar (numera med etniska förtecken) mellan arbetande och icke arbetande människor. En välfungerande och oberoende nation behöver ha arbetstillfällen i både primär sektor – jordbruk – sekundär sektor – tillverknings- och produktionsindustrin – tertiär sektor – tjänstesektorn – men helst också kvartärsektorn – forskning, innovation och kunskap. Allt detta kan inte en hel befolkning vara lämpad för varför man behöver ha arbeten inom alla områden för att få så många som möjligt i arbete. Alla klarar inte av att vara jordbrukare eller elektriker, inte heller klarar alla av att vara akademiker, innovatörer eller ”intellektuella”. Ett samhälle bör bestå av alla delar av dessa sektorer annars kommer, som vi ser, många att slås ut och stå utanför samhället/arbetsmarknaden. Socialdemokraternas vision är att samtliga ska bli akademisk medelklass men eftersom de saknar insikten att alla inte är lämpade för det kommer man att fatalt misslyckas – och de är dyrt, för alla.
Vi ser också att allt fler arbeten som kräver mycket mankraft flyr landet sedan flera decennier och att det gör det ännu svårare att nå ”Europas lägsta arbetslöshet” – det handlar om att världens konsumenter betalar för vår välfärdsstat genom att alla svenska exportvaror som kräver många arbetade timmar blir oproportionerligt dyra. I en global ekonomi finns det således globala priser – antingen har man lägst pris eller bäst kvalitet på sina varor. Givet det faktum att basindustrin flyttar ut och kvar blir den mer avancerade tertiära ekonomin får vi hög arbetslöshet. Och eftersom vi importerar mängder med människor som aldrig någonsin kommer att kunna arbeta inom det högre skicket av den ekonomiska pyramiden skapar ”vi” på sikt ännu högra arbetslöshet vilket i sin tur kräver ännu högre mer bidrag, ännu fler satsningar på allt mellan himmel och jord samtidigt som allt färre försörjer allt fler. Ekvationen är ohållbar.
För vidare läsning:
https://ssu.se/nyheter/100-dagar-kvar-till-valet-100-skal-att-rosta-pa-socialdemokraterna/
https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/reformer-och-resultat-sedan-2014
