Vad tänker du på när du hör anarki? Kaos, laglösa samhällen och punkare?
Det var i alla fall vad jag tänkte på och många andra associerar anarki med just kaos och laglöshet. Men anarki är inte något av det. Ordet anarki härleds från grekiskan och betyder ’utan härskare’. Anarki är inget annat än en social relation mellan individer utan härskare. Samma sak är det med libertarianismen som utgår ifrån ickeaggressionsprincipen.
It takes two to tango, säger det gamla ordspråket och detsamma gäller för en social relation. Den minsta relationen man kan ha är den mellan två individer. Relationen kan vara mellan vänner, älskare, släktingar, kollegor, främlingar och så vidare. Vad alla relationer har gemensamt är att de antingen kan vara anarkiska eller icke-anarkiska. Vi på Mises ombeds ofta att peka på exempel där anarki har fungerat och tar ofta upp Island och Cospaia som exempel. Faktum är att anarki finns överallt och det fungerar utmärkt i alla de miljarder relationer som finns och har funnits. Varje gång vi interagerar med varandra, oavsett antal individer, utan våld och tvång så ingår vi i en anarkisk relation. Lagsporter, arbetsplatser och större festliga tillstälningar är bra exempel på sociala relationer i större skala. VD:n på företaget är ingen härskare, likaså är förbundskaptenen eller prästen på dopet ingen härskare. Den enda härskaren är den som med våld eller hot om våld tvingar en annan människa. Detta är i alla fall den högeranarkistiska och anarkokapitalistiska synen på anarki. Vänsteranarkister vill hävda att all form av naturlig hierarki är omoraliskt och ser därför privat ägande som härskande och icke-anarkiskt.
Som de sociala genier vi människor är så kan vi känna igen olika typer av relationer utan ansträngning. Genom att observera kroppsspråk, tonläge och liknande så kan vi märka vilken relation människor har till varandra. Och utifrån vad vi observerar lägger vi värderingar i de olika typerna av relationer. Tänk dig att du får höra om ett kärleksförhållande mellan en man och en kvinna där mannen är mycket kontrollerande och våldsam mot kvinnan. Utan att gå in på fler detaljer om varför så skulle de allra flesta säga att det är en ytterst osund och omoralisk relation.
Så varför ser de allra flesta inte den osunda relationen mellan staten och invånarna? För det första är vår relation till staten mycket komplex och osynlig. För det andra så måste vi definiera vad det innebär att ha en relation till staten. Vem eller vilka är staten egentligen? Innefattar det bara regeringen, eller hela riksdagen också? Eller innefattar det alla statligt anställda, eller kanske till och med alla som betalar skatt? Om vi räknar en myndighet som en del av staten är då en myndighetsanställd en del av staten? Och i så fall, är inte alla som är anställda inom den offentliga sektorn en del av staten?
Jag skulle vilja hävda att vi alla är en del av staten, vare sig vi vill eller ej, eftersom att staten äger oss och kontrollerar oss från den dagen vi föds och får ett personnummer. Vi har dock olika roller i staten. Politiker bestämmer, poliser utför våldet på politikernas order och den vanlige medborgaren ger stöd till de två tidigare nämnda genom att rösta och betala skatt. De flesta är helt okej med detta men inte vi libertarianer och anarkister. Något måste göras och bland den uppsjö av olika strategier att motverka staten så vill jag fokusera på hur anarkiska dygder kan leda till ett friare samhälle. Utifrån definitionen av anarki, alltså en social relation utan våld och tvång, kan vi dra slutsatser om vilka dygder som krävs för att den relationen ska bli hållbar. De fem viktigaste torde vara:
1. Fredlighet: den mest uppenbara men också viktigaste. Fredlighet innebär att man följer principen om ickeaggression i alla lägen och löser konflikter utan våld, annat än i självförsvar.
2. Förmåga till självförsvar: det är naivt att tro att angrepp inte kan förekomma i ett fredligt samhälle. Då vi har strikta vapenlagar i Sverige får vi ta till med andra metoder till självförsvar som exempelvis kampsport. Att träna kampsport är även bra för självförtroendet och våld sker under samtycke och kontrollerade former.
3. Hjälpsamhet: att hjälpa de man ser som sina medmänniskor är ett bra sätt att hålla staten utanför leken. Vi har blivit så bortskämda och infantiliserade av Pappa Statens hjälpande (läs stjälpande) hand att vi slutar ta hand om våra äldsta och yngsta. Om man kan bör man hålla barnen borta från dagis och de äldre borta från ålderdomshem. Man kan även byta tjänster med varandra som till exempel en målare som byter tjänst med en snickare.
4. Konservativa värderingar: det enorma ekonomiska välstånd vi skapat i västvärlden i maskopi med den stora staten har splittrat kärnfamiljen. Det är roligare att resa jorden runt, hänga på Tinder, gymma och satsa på karriären än att både skaffa familj och bibehålla den. Vi måste tillbaka till sunda familjevärderingar och vad det innebär att vara man och kvinna. En familj kan bara hålla ihop, anarkiskt, om alla i den vet vad de har för roll i den. Precis som arbetsdelning är viktig på arbetsplatsen så är den också det i familjen.
5. Självständighet och självförbättring: att jobba med sig själv och bli kvitt sina demoner och hinder är en vinst för hela samhället. En stark, självständig människa som klarar sig utan att styras av andra är den sanna Övermänniskan, om jag får tillåta mig att uttrycka mig lite Nietzscheanskt. Den självständiga människan är även kritisk och tar hand om sin hälsa, vilket är en stor förlust för läkemedelsbolagen som har klorna om staten.
Precis som med agorismen som vill strypa staten genom deltagandet i anarkiska marknader så vill jag utöka den teorin till att delta i så mycket anarkiska handlingar och grupper som möjligt. Några idéer är tex att starta ett medborgargarde, äga ädelmetaller, hänga ut personer som begått våldsbrott, ta anställning i den privata sektorn, besöka en naturläkare, bojkotta politiska val och civil olydnad.
