Den svenska skolan präglas av en jämlikhetssträvan med tydliga mål om vad alla elever ska kunna, tycka och tänka – det kallas för Läroplan, Lgr11 heter senaste upplagan som har reviderats 2015, 2016, 2017, 2018 och 2019. Av förklarliga skäl reviderades den inte 2020.
Det står bland annat att man ska fostra demokratiska medborgare, att skolan ska lära ut tolerans, att alla ska har rätt till en bra och jämlik utbildning, de ska lära sig inse värden med en kulturell mångfald, värna miljön och andra värden och värderingar som egentligen borde ta form i hemmet innan barnen påbörjar en utbildning – och som dessutom inte är helt värdeneutrala.
Skolan ska sedan 1962 inhysa alla svenska medborgare från förskoleklass till årskurs 9. Ledordet har sedan dess varit jämställdhet och likvärdighet – något som den svenska skolan fortfarande brottas med – där man skjutit över ansvaret på kommunerna, 1991, och sedan decentraliserade ytterligare 1992 genom friskolereformen där föräldrar fick välja vilken skola som barnet skulle gå på, man frångick helt enkelt närhetsprincipen.
Det som sedan har hänt är att kommunernas ekonomier stadigt har försämrats och skolornas ekonomiska betingelser följer i dess spår. De flesta verksamheter är beroende av kapital och på en kvasimarknad – som svensk skola har blivit sedan friskolereformen – tar man bort den riktiga mekanismen i en marknadsekonomi, nämligen den fria prissättningen.
Ett skolsystem för svenska medborgare har lett till en skola, ett system som är centralstyrt genom sin läroplan. Det finns en särskola för barn med intellektuell funktionsnedsättning – ett IQ under 70 – och det finns i somliga kommunala skolor för ”barn med särskilda behov”, det vill säga barn med grov ADHD och autism. Problemet är att de här barnen ökar i antal och procent medan skolan som institution står fast vid EN skola, ETT skolsystem där läraren ska ”anpassa undervisningen efter elevernas behov”, en ekvation som är praktiskt omöjlig att genomföra givet de mål och kunskapskrav som finns i Läroplanen, Lgr11. Det här leder till att allt fler elever med vilt skilda behov, förmågor, intressen, begåvning och disciplin ska samsas i samma klassrum, göra samma saker samtidigt, ofta utan någon som helst övrig stöttning utöver det faktum att läraren ska ”anpassa sin undervisning”. Det är just anpassningarna av undervisningen ska råda bot på att somliga elever har drygt 70 i IQ, lider av svår ADHD eller autism, är helt ointresserade av skolarbete och ställer till det för sina kamrater i klassrummet mer eller mindre regelbundet. Debatten om friskolorna rör ofta just de här eleverna eftersom medvetna föräldrar väljer bort skolor med alldeles för många bråkstakar (fullt rimligt eftersom man göra likadant privat på sin fritid, både i vuxen ålder och som barn).
Föreställ er en klass på 25 stycken 7-åringar varav fem av dem har ADHD (ett i somliga klasser alldeles för lågt antal). Dessa elever har ett koncentrationsspann på upp mot någon minut, ibland inte ens det. Och många gånger när de här barnen tappar fokus och börjar de göra andra saker eller stökar till det i klassrummet genom att låta, springa runt eller vara allmänt stökiga. Här ska då läraren ”anpassa sin undervisning” utifrån deras behov samtidigt som det finns 20 andra elever i klassrummet som också har rätt till sin undervisning – vilket också står uttryckligen i den nya Läroplanen, Lgr11. Den ekvationen går inte ihop och det slutar ofta med att eleverna med olika bokstavskombinationer får skäll, blir utskickade från klassrummet, det skrivs åtgärdsprogram (som inte leder någonstans) och det blir ofta tråkiga samtal hem till föräldrarna. Lärarna ”anpassar sin undervisning” och ger olika – ofta enklare – uppgifter, specialscheman på deras bänkar, belöningssystem och andra åtgärder som tar både tid och ork i anspråk på de andra elevernas bekostnad.
De här eleverna går till skolan och misslyckas dag efter dag – både på lektionerna och allt som ofta även på rasterna. Inte undra på att många barn inte mår bra i det svenska skolsystemet. Många av dem hamnar ofta väldigt ofta i konflikter med sina klasskamrater vilket spär på känslan av misslyckande.
När man har EN skola som alla ska genomlida – för det är så många upplever skolan – kommer många att misslyckas, och det är inte bara de själva som misslyckas, de sätter också käppar i hjulet för övriga barn som inte når sin fulla potential eftersom lärarens tid, som är begränsad, tas i anspråk till förmån för elever med ”särskilda behov”.
Det här handlar om ett i grunden systemfel där man inte inser att folk föds olika, med olika intellektuella förutsättningar, har olika intressen, har olika värderingar och så vidare, vilket ofta läggs fram som en styrka i svensk skola – det är det inte. Det skapar bara mer friktion och konflikter och gör det hela mer okontrollerbart. När utgångspunkten är tabula rasa – att alla föds som blanka blad som kan fyllas med rätt åsikter, värderingar och kunskaper – hamnar man fel, och det är precis där den svenska skolan befinner sig i dag – ett i grunden felaktigt antagande om att alla barn kan lära sig samma saker på ungefär på samma tid med endast små justeringar i klassrummet. Det är inte bara naivt utan alla tidigare försök visar på att det i stor skala inte fungerar, annars hade vi redan nått vårt mål om en jämlik skola, där alla lär sig samma saker samtidigt. Där befinner vi oss inte i dag och vi kommer heller aldrig nå dit eftersom människan i grunden skiljer sig åt i förmåga, kapacitet och intressen. Skolan säger sig vilja värna olikheter och mångfald men målen och kunskapskraven är ändå desamma för samtliga barn.
Så länge man propagerar för EN skola för ALLA i stället för flera olika skolformer, flera olika läroplaner med helt olika mål, kunskapskrav och olika tillvägagångssätt att förvärva kunskap, kommer väldigt många – i synnerhet de med ADHD, autism och kognitiva svårigheter – hamna rejält efter och inte alls lära sig särskilt mycket. Det drabbar även andra barn indirekt genom att de många gånger får sin skolgång förstörd av stök, bråk och dålig arbets- och skolmiljö. Det gynnar således ingen i samhället att ha EN skola för samtliga barn. Det hela bottnar i jämställdhetstanken som präglar Sverige och svensk skoldebatt sedan folkskolestadgan 1842 tider, så länge vi inte kommer bort från tänket kommer svensk skola att underprestera och lämna många talanger oupptäckta.
Lösningen är för många smärtsam – man måste släppa jämställdhetstanken och fokusera på vad olika människor kan ha för behov och förmåga. Man måste också ge upp tanken om en läroplan, man måste släppa tanken på kunskapskrav, mål och värdegrund (för värdegrundsarbete tar tid i anspråk, en tid som somliga elever inte har råd med. (Thomas Sowell. Charters Schools and Their Enemies. 2020)). Vidare måste man börja skilja barn åt mycket tidigare än gymnasiet och skolan kan inte vara obligatorisk. Praktiska skolor – alltså yrkesskolor – måste införas från tidig ålder och hemskolning måste tillåtas.
För att få fram bra skolor med kvalitet behöver man också återinföra terminsavgifter för att säkerställa att kvaliteten får ett pris. Ett motargument är att ”alla inte har råd” och då är vi tillbaka till felaktiga tänkandet om jämlikhet i allt, alltid. Somliga kommer att ha råd med bättre skolor än andra, precis som att en del har råd med finare hus, bättre kläder och så vidare.
Det är först när staten släpper sin hand om skolan, dess mål, krav och obligatorium som skolans kris kan lösas.
Med mer än 25 års erfarenhet som lärare inom olika utbildningsinstitutioner, varav cirka 10 år inom grundskolan, kan jag bekräfta det Rickard Dahlin skriver i sin artikel. Den svenska skolan är inget annat än en systemkollaps, som en betydande andel av eleverna betalar ett högt pris för, och i förlängningen hela samhället. En skola där ett dåligt beteende hos en elev aldrig får några kännbara konsekvenser är ett misslyckande med ett högt pris, få vuxna skulle acceptera den arbetsmiljö som många elever tvingas genomlida under sin skolgång. Föräldrar som är för lata för att vara föräldrar, barn och ungdomar som saknar normer och rutiner, föräldrar som skäller och ibland hotar personalen, tja, det skapar ingen bra lärmiljö för Sveriges framtid.