Visst lever vi i en märklig kultur som å ena sidan relativiserar om det finns något som svenskhet, nationaliteter, manligt och kvinnligt och inte ser någon större skillnad på om vi hade haft en kristen eller islamsk kulturhistoria, men som å andra sidan är tvärsäker och tvångsbenägen i frågor som rör klimatet och den förestående klimatapokalypsen?
Hur har vi hamnat här? Denna artikel är en ansats till ett försök att förstå några av orsakerna.
De sammanhållande idéer och kulturgemenskaper som vi kan se i Europas historia har under de senaste seklen genomgått flera betydande skiften. Det första skiftet var från ett kristet Europa till den moderna eran där ideologierna liberalism och socialism började konkurrerade om dominans. Detta skifte kulminerar politiskt i övergången från monarki till republik och demokrati och framväxten av ett sekulariserat samhälle. Det andra skiftet var en kamp mellan motståndet mot ideologierna liberalism och socialism å ena sidan och de rörelser, partier och samfund som betonade gemenskap, kristendom, nation och en europeisk identitet å den andra efter den franska revolutionen och där de sistnämnda initialt även lyckades konkurrera ut de liberala och socialistiska ideologierna i vissa stater under kortare historiska perioder. Alliansen mellan Förenta staterna, Storbritannien och Sovjetunionen under det andra världskriget var en allians för den världsordning som föddes under den franska revolutionen. Det tredje skiftet inleddes efter 1945 och äger fortfarande rum och markerar en kamp under det kalla kriget mellan socialism och liberalism (Förenta staterna och Sovjetunionen) men samtidigt en successiv övergång från modernitet till postmodernitet och kulturrelativism. Det sista och pågående skiftet är fortfarande präglat av humanismen men även av postmodernism, antinationalism, klimatalarmism och globalisering.
Ett sätt att förstå världskrigen och det kalla kriget är därför att se dem som en kamp om vilka idéer och makter som skall forma Europa. Kampen om makten och kampen om maktens ideologi om man så vill. Man kan här dessutom jämföra kamp om olika kulturella ideologier med vad Tomas Kuhn kallade paradigmskiften för inom vetenskap. Skillnaden mellan kultur och vetenskap är däremot denna att vi ifråga om vetenskap och teknologi kan tala om enorma framsteg och landvinningar, medan vi när vi talar om politiska ideologier och kulturer snarare talar om skiften som inte behöver betyda att något i kulturen faktiskt blir till det bättre. Som exempel ansågs den antika demokratin vara en föråldrad idé under antiken och det var då politiskt korrekt i vissa utvecklingsvänliga delar av aristokratin att vilja byta ut den mot något annat. Analogt är inte dagens försök att integrera människor i en mångkultur tecken på att vår kultur faktiskt har utvecklats och gått framåt. Den har bara bytt ideologi.
Istället för en linjär historiesyn där kulturen felaktigt ses som något som utvecklas med tiden är det i så fall mer korrekt att se Västerlandets kulturhistoria som en serie av skiften där vissa trådar i form av traditioner, institutioner och idéer hänger kvar över tiden från tidigare perioder men där civilisationen som helhet ändrar grundriktning. Den premoderna civilisationen hade både en vertikal, hierarkisk, princip och en horisontell princip som värderade familj, gemenskap och lokala och nationella identiteter, medan den moderna civilisation som föddes under renässansen och fullbordades efter den franska revolutionen ser människan uteslutande i en horisontell dimension varför kravet på egalitet mellan människor blir en överordnad politisk målsättning. Denna ersättningsreligion kan sedan evolvera och anamma andra idéer med samma målsättningar. Där man förr menade att vi behövde en global kommunism av ekonomiska och humana skäl, menar man idag att vi behöver tvång på global nivå för klimatets skull. En slags ”communism by proxy”. I klimatets namn rättfärdigas vår tids kommunism.
Men vi borde därtill gå ännu djupare i förståelsen för hur det har blivit så här.
Under det kulturella skiftet från den så kallade ”medeltiden” till renässanshumanismen inleddes nämligen ett synsätt där människan blev alltings mått. Vi gick från en kristocentrisk kultur till en antropocentrisk kultur. Under upplysningstiden genomgick detta en metamorfos till att endast se till vissa aspekter av människan parallellt med att man tog avstånd från andra. Den moderna historiesynen blev huvudsakligen linjär efter att man började se denna utveckling som synonym med framsteg där människans medvetandenivå utvecklas i takt med att hennes kunskaper om världen ökar (som hos Hegel och Comte). Under upplysningen övergick detta politiska paradigm i en radikal politisk opposition mot de kvarvarande institutionerna och traditionerna som associerades med den vertikala och hierarkiska principen. Kyrkan och monarkin skulle helt försvinna från samhället, som i revolutionerna i Frankrike och Ryssland, eller alternativt oskadliggöras som i de nordiska och anglikanska kyrkorna och monarkierna vilka i takt med sekulariseringen gavs nya och symboliska funktioner som kulturarv. Det är av denna anledning som de nordiska och anglikanska kyrkorna i små men tydliga steg har anpassat tron och moralen till den moderna världens moraliska och politiska förväntningar på en ”tämjd kristendom”.
Efter kommunismens fall i Östeuropa och Ryssland ser vi därför något märkligt. De Västerländska staterna utvecklas mot klimatkommunism och genomför demografiska och mångkulturella experiment, medan de forna Öststaterna slår vakt om det europeiska arvet och verkar trivas med starka kristna kyrkor i länder som Ryssland, Serbien, Ungern och Polen.
Efterkrigstidens ideologier har nämligen i högsta grad förenats med en antifascism som inte bara förnekar nationalsocialismen utan också essensen av de värden och gemenskaper som formade den europeiska kulturen som sådan. Den antifascistiska ideologin har bestämt vilka som tillhör ett politiskt ”vi” (där till och med islamister idag räknas in) och vilka som tillhör ett politiskt ”dom” (där idag även kristdemokrater och moderater räknas in). Den har fyllt funktionen av att förmedla legitimitet åt etablerade politiska partier och organisationer. Den har fungerat som en spegel mot vilken nya idéer och åsikter har reflekteras som befläckade eller rena. Och den har skapat en konformistisk kultur som exkluderat politiska alternativ. I förening med klimatfrågan används dessa idéer som intäkt för etatism, kontroll och likriktad undervisning från grundskola till vuxenliv.
Är då Europas debatt dömd att stå mellan å ena sidan globalism, klimatalarmism, politisk vänster, demografiska förändringar av befolkningssammansättningen och överstatliga lösningar på lokala politiska frågor och problem och fascism och radikal nationalism å den andra? Nej, det är den lyckligtvis inte. Alternativet är tvärtom att söka i Europas långa minnen.
Det som blev den klassiska europeiska civilisationens från Romarrikets kristnande fram till dess sista fas i och med den franska revolutionen 1789 grundades på tre kullar: Akropolis, Capitolium och Golgatha. Akropolis symboliserade den hellenska andan, filosofin och vetenskapen, Capitolium den romerska rätten och Golgatha den kristna tron och etiken. Det som förenade de tre var tron på Logos som på grekiska betyder förnuft, ordningssammanhang och grund, det vill säga tron på att det finns en förklaring till världen som vi kan studera och få kunskap om, ett förnuft, en vishet och en ordning på vilken vi bygger samhället, lagarna och politiken. Denna vishet bakom världen kunde utforskas via vetenskap och få en ontologisk förklaring via teologin och filosofin. Genom visheten och logiken trodde romarna att man kunde komma fram till vad som var juridiskt rätt och fel och formulera detta i lagar. Kristendomen förkunnade i sin tur att Logos, som även betyder Ordet och i teologin anspelar på Guds vishet, hade blivit människa i Jesus Kristus och blivit en del av människans historia och till det inkarnerade Logos ära byggde grekerna det arkitektoniska mästerverket Hagia Sofia, den Höga Vishetens katedral i Konstantinopel, som invaderades av osmanerna 1453. Geografiskt kom det vi känner som Europa att växa fram genom en utdragen kamp mot islamska invasionsarméer vilka vid upprepade tillfällen invaderade Europa i både väster och öster. Inte endast Europas kulturella gränser formades i dessa strider utan även dess geografiska.
Istället för att således hamna i en dikotomi där tradition, historiska minnen och kulturellt arv ställs mot modernitet, framsteg och utveckling, så bör vi kunna förena dem med varandra. Alternativet ligger alltså i att förena det bästa i de sammanhang och idéer som format vår unika civilisation utan att fastna i kulturella ideologier som relativiserar och förnekar vårt förflutna. Vår kultur behöver inte bara horisontella perspektiv, utan även en vertikal dimension. Vi behöver vara återförenade med både Logos och med respekten för tradition, framtidstro och frihet som politiskt värde.
