Varför jobbar man? Nästan alla löntagare jobbar för att ha råd att äta, bo och göra roliga saker. Om du vill fact-checka kan du fråga kollegorna på din arbetsplats hur många som skulle komma till jobbet om arbetet blev frivilligt men de fick behålla lönen oavsett. Några få jobbar för att det är roligt. I den gruppen hittar man mest företagare och poeter. De jobbar ofta långa timmar ibland utan att ens gå med vinst.
Det diskuteras ofta om bidrag gör att människor jobbar mindre. Självklart är det så, men förvånansvärt nog är det inte självklart för alla. Det inses lätt genom en snabb extremumanalys. En människa som får noll i bidrag kommer svälta och därmed kommer han med all säkerhet ta ett jobb. En människa som får en miljon per månad i bidrag kommer sannolikt inte jobba. Någonstans däremellan faller de flesta människor med avseende på bidrag och arbetsvilja. Ju högre bidrag desto mindre benägenhet att jobba. Q.E.D.
Men ekonomister, nyliberaler och räknenissar nöjer sig inte med detta. För dem är det viktigt att människor jobbar så staten kan profitera maximalt på undersåtarna. Tigerekonomen och helikoptersvingaren Anders Borg uttryckte denna attityd sålunda: ”Folk ska inte supa, de ska jobba.” Ekonomisterna trixar med skattesatser, centralbanksräntor, regleringar, subventioner, avgifter för att styra den hederliga sektorn mot den optimala punkten på lafferkurvan där staten får största möjliga avkastning på samhället.
För en frihetligt sinnad människa är det irrelevant hur mycket människor väljer att jobba. Somliga vill jobba mindre för att kunna vara med familjen och ute i skogen. Andra jobbar mer för att slippa frun och barnen. Det är ett personligt val och inget som behöver styras politiskt. Hur mycket BNP och skatteintäkter som produceras är på sin höjd en akademisk fråga. För en frihetligt sinnad är det enda som räknas huruvida staten gör det möjligt för somliga att med våldsmonopolets hjälp oförtjänt få del av andras arbete. Att leva på andra utan att behöva tacka kallas fördelningspolitik och är något av det finaste en socialdemokrat vet. Frihetligt sinnade har ofta inget emot att dela med sig men de vill själva välja till vem och hur mycket. Det är naturligt att vilja dela med sig mycket till sina närmaste och mindre till främlingar, människor som är otacksamma eller som man helt enkelt inte vill ha med att göra.
Enkelt sett kan en människas tid delas upp i två kategorier: Jobb och fritid. Utan inkomst är värdet på fritiden begränsad. Man kan inte göra mycket, inte ens äta. Ju mer man jobbar desto mer värde får fritiden, man kan köpa saker, ge gåvor, resa, renovera huset. Men när man jobbar 100 procent av tiden blir fritiden, och därmed värdet av fritiden, lika med noll. Man kan se det som individens lafferkurva. Någonstans mellan noll och 100 procent jobb ligger en optimal punkt där tillvaron får störst värde.
Låt oss matematisera dessa självklarheter så räknenissen känner sig bekväm och vi får chans på nobelpriset i ekonomi. Att ta från arbetarna och ge bidrag till andra skapar två effekter. För det första plundras arbetarens lön. Det gör hans arbetstid mindre värd och fritidsalternativet mer värt – han kommer jobba mindre. Det inses lätt genom att tänka att om man tar hela hans lön blir det mer attraktivt att inte jobba alls. För det andra gör bidragen även nettomottagarens fritid mer värd relativt arbetet. Han kan göra mer för mindre arbete. Tänk till exempel på arbetsplatsexperimentet ovan vid 100 procent lön för noll arbete. Bidragsmottagaren kommer alltså också att jobba mindre. Fördelningspolitik gör fritiden mer värd än arbete för både nettobetalaren och mottagaren. Det kommer arbetas mindre. Detta borde bekymra räknenissen. Den frihetligt sinnade bryr sig som sagt inte om ifall det jobbas mindre utan ogillar bara att det sker en överföring från arbetare till oförtjänta med hot om våld.
I extremfallet med bidrag till någon som inte jobbar alls utan bara lever på bidrag tvistar de lärde om huruvida bidrag möjligen gör det mindre attraktivt att ta ett jobb. Frågan är oerhört lätt att besvara med liknande extremumanalys. Ponera att en familj med tio barn får 30 000 kronor i bidrag som belöning för att existera innanför Sveriges gränser. Ponera att familjefadern erbjuds ett jobb som ger L i månadslön för att berätta om demokrati och värva röstare i sitt höghusområde samtidigt som det minskar bidraget med M. Då är L(ön) – M(minskade bidrag) den rent monetära skillnaden i att jobba kontra inte jobba. Låt vidare F vara det psykiska värdet av arbetstidens inkräktande på fritiden och möjligheten att spela boule, röka vattenpipa och knäcka solrosfrön. F är ett psykiskt och subjektivt värde och omöjlig för räknenissar att beräkna.
Om L-M ( dvs. ytterligare pengar) > F(örlorade fritidens värde) kommer familjefadern ta jobbet men annars kommer han låta bli. Notera också att ju högre bidraget är, desto större blir M(inskningen) av bidraget när man tar ett jobb. Och desto större måste L(ön) vara för att jobbet ska vara intressant. Låglönejobb blir direkt ointressanta för bidragstagare.
Svaret är alltså Ja: Att ge bidrag till människor gör dem mindre benägna att jobba, ta jobb och försörja sig själva. Bidragen finansieras genom att ta från dem som jobbar, vilket gör att även arbetarna vill jobba mindre. Skillnaden är att nettobidragarna förlorar och nettomottagarna vinner. Fördelningspolitik är omoralisk och dessutom minskar den skatteverkets profit.
