Lars Vilks omkom under gårdagen i en tragisk bilolycka. Vi minns Lars Vilks för att han satte fingret på var yttrandefrihetens gränser går i svensk debatt och hur dessa gränser har kunnat uppstå.
Om vi gör en tidsresa till 2006 då Lars Vilks målade sin berömda ”Rondellhund” föreställande Muhammad och ådrog sig uppmärksamhet från mindre toleranta religiösa element, utspelades en märklig debatt i Sverige. En av deltagarna var den dåvarande bostadsministern Mehmet Kaplan som via tidningen Dagen sa:
”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja. […] Det är fel att ta upp det som en yttrandefrihetsfråga. Det handlar om en maktfråga, där en utsatt grupp provocerats och där man på förhand kunde förstå att de skulle känna sig kränkta. Då kan man inte komma dragande med yttrandefrihet.”
Kaplan ville alltså begränsa yttrandefriheten med hänvisning till sitt känsloliv och det är ju just detta som inte går om man resonerar konsekvent. Om man alltid skall ta hänsyn till individers känsloliv har vi till slut ingen yttrandefrihet kvar. Någon som uppskattar Lars Vilks som konstnär kanske rentav blev kränkt av att hans porträtt på Muhammed inte uppskattades av en svensk minister och skulle ju då kunna hävda att Kaplan kränkt hans eller hennes estetiska känslor. Och så vidare? Man kan självklart misstycka vad någon skriver och målar och uttala sig kritiskt mot detta. Det gjorde emellertid inte Kaplan. Han ropade på polis via media och ifrågasatte svenska grundlagar.
I sammanhanget var det inte bara relevant att Mehmet Kaplan uttalade sig partiskt utifrån sin religion och sina religiösa känslor, utan att han samtidigt var bostadsminister och hade gjort karriär inom Miljöpartiet. Mordhoten som strömmande från islamistiskt håll mot Lars Vilks var han emellertid mindre bekymrad om, men åsyftade samma sak nämligen att begränsa yttrandefriheten. Kontexten är också viktig. Det Kaplan närmare bestämt motsatte sig var att Jyllands-Posten bestämd att publicera karikatyrerna. Det handlar alltså om en tidning i ett annat land. Det är då också relevant att samme minister liknat de svenskar som åkte på jihadturism till Syrien och deltagit i folkmord på bland annat yazidier och kristna, med de svenskar som stred mot Sovjetunionen i Finska Vinterkriget.
Det fanns givetvis andra som ifrågasatte varför Lars Vilks överhuvudtaget fått polisiärt beskydd. När den franska tidningen Charlie Hebdo stormades och tidningens tecknare massakrerats några år senare, förstod man emellertid allvaret. Yttrandefrihetens gränser hade, liksom Europas geografiska gränser i Öst, definierats av Islam.
En liknelse bör göras till en annan konstnär, i detta fall filmskaparen Theodor (”Theo”) van Gogh som var sonsonson till konsthandlaren Theo Van Gogh, bror till konstnären Vincent van Gogh. Theodor van Gogh hade tillsammans med Ayaan Hirsi Ali gjort filmen ”Underkastelse” och ådragit sig mordhot. Han vägrade dock polisiärt beskydd, vilket slutade med att han också mördades av en islamist.
Det är också av samma anledning som flera islamister idag slagit ihop sig med identitetsvänstern. När nyligen Ann-Sofie (Soffan) Hermansson åtalades för grovt förtal handlade det inte så mycket om känslor av kränkthet utan om vad som med rätta har kallats ”lawfare”, det vill säga att islamister använder juridiken för att i praktiken göra kostnaden att använda yttrandefriheten för stor om det handlar om kritik av just islam. Därmed bekräftar de också just det som kritiker av Islamism varnar för det vill säga att dess påverkan på europeisk debatt och kultur innebär förlust av grundläggande fri- och rättigheter eller åtminstone att vissa friheter inte kommer att användas då kostnaderna blir för höga. Lyckligtvis vann Ann-Sofie Hermansson åtalet, men alla orkar inte ta den typen av förtalsmål. Effekten är således att dessa grupper vinner även när de förlorar eftersom deras mål är en tystnadskultur rörande Islamkritik.
Det handlar självklart inte heller om Islamofobi eller en obefogad och irrationell rädsla för Islam, utan om ett rationellt försvar av friheten tillsammans med konstaterandet att den ju faktiskt är satt på spel.
Därför minns vi Lars Vilks med saknad. Det handlar inte om att vi måste uppskatta hans konst, utan om att vi försvarar hans rätt att vara konstnär.
Källor:
Sjöbo valet på sin tid handlade, i Sjöbo ,endast om att uppmärksamma om man i Sverige fick tycka som man ville, resultatet blev som de flesta minns att man får tycka som man vill så länge man tycker exakt som djupa Staten, MSM och Svenska Staten tycker.