Den libertarianism som Ludwig von Mises-Institutet i Sverige företräder är ifråga om konsekvenser mer konservativ än Sverigedemokraterna och samtidigt mer liberal än Moderaterna. Vi har exempelvis färre problem med den svenska monarkin än med den svenska parlamentarismen. Det samhälle vi tror blir konsekvensen om människor lämnas ifred och tillåts äga sin egen mark är ett samhälle som värderar traditioner, familjegemenskap och fattar beslut lokalt. Vi räds inte att tillämpa libertarianismen konsekvent på frågor som rätten att äga yxor och andra vapen för självförsvar, rätten att högt värdera europeisk kultur, nödvändigheten av repatriering av individer som kulturellt och demografiskt hotar friheten och andras liv och rätten att vörda Gud utan att samtidigt behöva tro på ett politiskt korrekt evangelium. En sak vi å andra sidan aldrig gör är att kompromissa med ett konsekvent skydd för alla individers rätt till frihet och privat egendom och följaktligen en helt avreglerad marknadsekonomi som härleds från den privata äganderätten.
Om Ivar Arpi därför kan kallas ”yxhöger” av Annika Strandhäll efter att ha citerat Ernst Jünger på Twitter så kan man fråga vad hon skulle säga om vår åsikt att varje laglydig individ borde ha rätt att möta fienden vid tröskeln med en automatkarbin? Vi menar att det förr inte brukade vara kontroversiellt att morfar hade en hagelbössa på gården. På den tiden var problemet varg, medan de rovdjur som härskar och springer fritt på sina håll i dagens Sverige är snäppet farligare.
Annika Strandhäll tillhör den slags svenskar som tror på staten och systemet. Dessa reflekterar sällan över frågor om självförsvarsrätt och rätten till fredande av liv och egendom. Problemet med att överlåta skydd av medborgare på staten är till att börja med att staten inte är närvarande när du blir rånad eller utsatt för våldtäkt. Om någon tränger sig in i ditt hem under en så kallad ”homeinvasion” är du idag maktlös om du inte har vapen till hands och ofta räcker då inte yxa eller kniv. Vi har alltså ett problem med tidsaspekten. Statens polis och rättsväsende är reaktivt då den ingriper efter att brott ägt rum. Vapeninnehav är proaktivt då det ger skydd innan brott äger rum. Och de enda som inte äger vapen i ett samhälle där vapen är förbjudet är just dem som följer lagen. Kriminella följer inte lagen, vilket gör att medborgare utan vapen saknar reella möjligheter att freda sig mot mycket av det våld som brer ut sig idag. Ironiskt nog är mycket av detta våld också konsekvenser av den politik som Annika Strandhäll företräder. Om vi som därför försvarar rätten till självförsvar kan kallas ”yxhöger” kan vi kalla Annika Strandhäll för ”våldtäktsvänster”. Våldtäktsvänstern handlar i så fall inte bara om att man ignorerat att våldsbenägenheten är högre bland personer med föräldrar som är födda utrikes, förbjudit vapen för laglydiga medborgare att försvara sig själva, betraktar våldsbrott och våldtäkter som en klassfråga, har låga straff och straffrabatter och till och med vill finansiera återvändande IS-resenärer med svenskt välfärd. Det handlar också om att man haft lång tid på sig att åtgärda dessa problem, men saknat vilja, mod och förmåga. Våldtäktsvänster således. Man är politiskt likgiltiga för att Sverige har högst antal våldtäkter per invånare i Europa.
Vem var då Ernst Jünger som citerades i Tweeten? Den som läser om Ernst Jüngers liv slås snabbt av insikten att alla de bilder av en krigare eller en soldat som levererats av amerikansk filmindustri inte kommer i närheten av det slags liv Ernst Jünger levde. Han blev över hundra år gammal och hans långa liv såg den ryska revolutionen, två världskrig och Berlinmurens fall. Som ung man tog Jünger värvning i den franska främlingslegionen och var sedan frivillig frontsoldat i första världskriget där han dekorerades med den högsta utmärkelsen i strid för sitt hjältemod, Pour le Mérite. Han mottog även Järnkorset av första klassen.
Under mellankrigstiden tillhörde Ernst Jünger den så kallade ”radikalkonservativa” falangen i Tyskland och kallade sig ”nationalrevolutionär”. Under nationalsocialismen var han motståndare till regimen och såg den som andefattig och vulgär. Under efterkrigstiden utformade han i författarform en konservatism som syftade att bevara den inre friheten i en kultur som saknade värde, traditioner och förankring i det högre än mänskliga. Han utvecklade ett konservativt ”anarkbegrepp” i romanen Eumeswille. Senare började Jünger att experimentera med droger och skrev romanen ”Psykonauterna – rus och droger”. Han var lika ärlig här som i ”Stålstormen” där han skildrar sina upplevelser som soldat i första världskriget. Han moraliserar aldrig när han skriver om sina inre upplevelser, vilket i sammanhanget är befriande.
Mot slutet av sitt liv konverterar Ernst Jünger till den romerska katolicismen och berättar om sina andliga erfarenheter från mötet med Gud i skyttegravarna och hans andliga erfarenheter efter att ha besökt ett Benediktinkloster.
I jämförelse med klassiska texter från Roms kristnande vilka beskriver hur romerska legionärer sökte sig till klosterlivet efter militärtjänstgöring, kan man se en liknande andlig resa i Ernst Jüngers liv. I kriget konfronterade han sin egen skuggsida och den del inom sig själv som ger utrymme för heroism och det högre än mänskliga. Detta skildras av Jünger i termer av självuppoffring och förmåga att visa skonsamhet parallellt med stridsvilja och mod där så är nödvändigt. Liknande ideal där mod och krigskonst förenas med barmhärtighet mot nödlidande och sjuka genomsyrade också de kristna riddarordnarna under medeltiden.
Då vi lever i en tidsera som raskt tycks vilja upplösa det Europa som Ernst Jünger försvarade mot både nationalsocialism och liberal positivism, utgör hans liv också ett föredöme i termer av existentiella möjligheter att överleva och överskrida de andliga och moraliska begränsningar som format den kultur vi lever i idag.
Om detta sedan borde kallas ”yxhöger” så får det väl göra det. På sätt och vis representerar Annika Strandhäll en av de människotyper som Ernst Jünger tycks ha bekämpat existentiellt under hela sitt liv. Vilken materiell rikedom och politisk makt kan sedan mäta sig med den rikedom som präglade Jüngers liv? Han använde friheten till att bli till i existentiell mening och de omständigheter han levde i tillät honom att göra det.
