Den libertarianism som utgår från principen om icke-aggression samt grundas på idén om att individen äger sig själv och sin rättvist förvärvade privategendom leder, konsekvent tillämpad, till ett sammansvetsat etiskt synsätt på alla mellanmänskliga relationer. Det gäller lika mycket om relationen är av ekonomisk art, det vill säga handlar om produktion och konsumtion av varor och tjänster, som kulturellt utbyte, familjebildning och andra sociala interaktioner.
Utifrån detta kan vi härleda en frihetsuppfattning där våld aldrig får initieras i något led om och endast om det inte rör självförsvar. Det som är kontroversiellt för många är att libertarianismen ser neutralt på vem som initierar våldet. Det har nämligen ingen betydelse om den som initierar våld är rik eller fattig, är uppbackad av en demokratisk majoritet, har en socialt respektabel titel, anser sig ha fått mandat av högre makter eller åberopar vetenskaplig expertis. Våld, tvång och bedrägeri är alltid fel i sig självt när det initieras. I våldets ställe förordas just frihet, dialog och avtal som grund för social interaktion. Allt blir därför tillåtet enligt denna socialetik förutom tvång och bedrägeri.
Detta leder i sin tur till slutsatser som många kan ha svårt för initialt, trots att de går med på den etiska grunden för teorin. Det har exempelvis ingen betydelse om staten genom en ny lag som tvingar medborgare att frånsäga sig egendom har en demokratisk majoritet bakom sig. Faktum är att majoriteter genom hela världshistorien dessutom har haft moraliskt fel. Majoriteten hade fel när den ansåg att slaveriet var bra i Förenta staterna, fel när den röstade fram Adolf Hitler och NSDAP och fel när den röstade för medlemskap i EU. Varför hade majoriteten fel i dessa exempel? Svaret är att den hade fel eftersom den röstade fram våld och tvång mot enskilda och minoriteter. Den borde inte ha fått rösta om att vissa grupper hamnade i slaveri eller i koncentrationsläger. Varför? Därför att alla individer har äganderätt till sina liv och sin rättvist förvärvade egendom. Samma sak kan sedan sägas om vetenskapliga och religiösa auktoriteter. Det har ingen betydelse om du anser dig vara språkrör för medicinsk expertis eller om gudarna har satt en tratt i ditt öra och talar direkt till dig som deras unika språkrör och profet: Du har fortfarande inte rätt att tvinga enskilda och gå emot deras självbestämmanderätt.
Det som är kontroversiellt för många är att även den egna kroppen är privategendom. Det betyder att du får använda denna hur du vill om du inte tvingar andra. Du får använda den för att inta substanser som inte är bra för dig enligt vad medicinsk expertis tycker och du får använda kroppen för exempelvis sexuella tjänster oberoende av vad socialliberaler tycker. Jag kan givetvis som privatperson avråda från detta och påtala riskerna med en destruktiv livsföring, men jag har inte rätt att hindra någon från att leva ett sådant liv. Missbruk är som exempel ingenting som man kan straffa bort utan en sjukdom som kräver att den som är drabbad själv vill och är motiverad att minska eller att sluta inta droger och alkohol.
Det finns nu en ideologisk purism i detta som försvarar en konsekvent tillämpad libertarianism i alla avseenden. Detta innebär att det enligt vårt synsätt faktiskt inte finns ett enda undantag från när icke-aggression och individens äganderätt bör respekteras. Det är också detta som skiljer libertarianska purister från exempelvis klassiska liberaler eller nyliberaler med mer konsekvensialistiska etiska alternativ. Även om konsekvenserna av att principen om icke-aggression skulle leda till att människor blev mindre lyckliga, är det enligt vårt sätt att se på saken fortfarande rätt att tillämpa dessa principer konsekvent.
Många libertarianer som går över till så kallad ”alternativhöger” eller till vänsterliberala grupper har därför också övergivit övertygelsen om att initiation av våld mot individen alltid är fel. Du kan exempelvis inte vara libertarian samtidigt som du anser att vissa kollektiv och identiteter skall ha mer rättigheter än andra, allt annat lika. Alternativt försöker de förena libertarianismen med perspektiv som inte kan härledas från den libertarianska filosofin. Detta kallas ”tjock libertarianism” och är i sig inte fel. De flesta libertarianer har nämligen en libertariansk politisk grund och andra synsätt och preferenser parallellt. Det är dock viktigt att kunna skilja på vad som är libertarianism och vad som inte är det i den egna världsbilden. På Ludwig von Mises-institutet i Sverige råkar det exempelvis vara så att många medlemmar också har konservativa åsikter rörande kultur, familj och landets utveckling. Det som är viktigt är här att även alternativa åsikter är välkomna.
För att leka med tanken så kan du exempelvis vara konsekvent libertarian, försörja dig genom prostitution, mobilisera arbetare i en fackförening, delta i ett frihetligt fackeltåg för att privatpersoner skall ta emot fler flyktingar och anse att svensk allmogekonst är något fult och att arkitekthögskolans arkitekturstil, den så kallade brutalismen, skall spridas på flera håll i riket. Du får givetvis räkna med en del mothugg, men du är inte ”mindre” libertarian för att du har dessa åsikter och en sådan livsstil. Många av de företeelser som libertarianer kritiserar i detta, kritiseras för att de påtvingas och tvångsfinansieras. En sak är å andra sidan viktig att ha i åtanke i detta och det är vår ”hoppeanska” åsikt om att individer och grupper som bryter mot icke-aggressionsprincipen eller har en ideologi och religion som inte respekterar alla individers frihet, fysiskt kan avlägsnas från land och rike.
Libertariansk purism betyder egentligen att vi är konsekventa inom vårt paradigm och således tolererar mångfald.
