Min väg till libertarianismen

Vår frihet består i att avstå från att ha självständiga åsikter och att uppfatta denna brist på intellektuell självständighet som den rätta attityden.

– Arthur Moeller van den Bruck

Dagens inlägg blir lite mer personligt än vad vi brukar producera på vår hemsida. Idén kom från Klaus Bernpainter som frågade: ”Varför inte skriva om din politiska resa”? Det kanske därför också blir lite kontroversiellt, men vad gör det? Det är i vilket fall ärligt.  

Min politiska utveckling har gått från konventionell moral där jag anammat de politiska idéer som ofta strider mot varandra och som samexisterar inom exempelvis ett politiskt parti, till strävan efter mer grundade resonemang. Den politiska filosofi som jag först tog till mig var en slags värdekonservatism som i sin tur var en respons på hur jag såg på det allmänna tillståndet i Svea Rike och Västerlandet i stort. När jag var 13 tyckte emellertid en vän att jag skulle gå med i MUF, vilket jag dock ångrade ganska snabbt då jag inte var tillfreds med den låga takhöjden för idédebatt inom förbundet. Mellan åldrarna 13 och 17 övergick intresset från partipolitik till politisk filosofi och politisk historia. Jag ansåg att grunden för samhällets och människans problem var av moralisk och andlig/ kulturell natur och att Sverige förlorat både karta och kompass i dessa avseenden. Händelseutvecklingen 1789 uppfattades som början på de politiska ideologiernas vansinnesfärd mot 1900-talets blodbad och människans självförhävelse genom staten. Jag sympatiserade med konservativa politiker internationellt, men fann dem helt frånvarande i svensk debatt. Intresset för filosofi var inte bara politiskt och mynnade till sist ut i både en syn på vetenskap och kunskap, på ontologi och en religionsfilosofi. Jag trodde på Gud men det var inte fråga om ett gudsbegrepp som de flesta är vana vid och som inte har intresserat sig för religion eller teologi. Det handlade nämligen inte så mycket om att det måste finnas en skapare utan om vad som var verkligt och overkligt och att den relativa världen är förgänglig och saknar bestående ”sanning”. Det var ett gudsbegrepp som således var mer influerat av österländska religioner än västerländska, men det var också något som jag tror bidrog till att jag intresserade mig för filosoferna Hegel och Spinoza. På gymnasiet gick jag dessutom omkring och trodde att jag hade förstått Hegels filosofi. Det hade jag inte. Åtminstone inte fullt ut.

Mitt mest kontroversiella moment som 16-åring var när jag skrämde slag på min spansklärare i det att jag under en lektion kläckte ur mig min uppfattning om att Franco i Spanien var en bra och gemytlig politiker och person. Franco hade nämligen lyckats hindra att Spanien blev en kommunistisk lydstat i Västeuropa till Sovjetunionen och gå samma öde till mötes som flera stater i Öst. Han hade dessutom förhindrat slakten på präster och enkla bönder. Hans mindre toleranta sidor kunde jag ha överseende med, tyckte jag, eftersom det var ett svårt politiskt och historiskt läge i Spanien. Jag blev kallad till rektorn och utfrågad om min värdegrund. Jag svarade då att jag närmade mig en konservativ värdegrund och att det fick duga. Rektorn svarade: ”Du får inte störa lektioner med extremistiska utspel så länge du går kvar här.” Jag var samtidigt kritisk till fascismen i Italien och det nationalsocialistiska Tyskland vid denna tid, då jag såg och fortfarande ser fascismen och nationalsocialismen som politiska pseudoreligioner vars uppkomst hade kunnat förhindrats om inte segrarmakterna i det första Världskriget varit så giriga samt om inte Garibaldi förstört de italienska fristående italienska småstaterna och Bismarck strävat mot att centralisera Tyskland.

Jag fick emellertid större sympati från mina lärare i historia och samhällskunskap som tyckte att jag mycket väl kunde fortsätta att hålla mina små ”predikningar” på deras lektioner. De såg det som underhållande för debatten. Min lärare i historia sa: ”Det går rykten om att du är fascist på skolan. Det tror inte jag stämmer, men var försiktig.” När jag väl gick ur gymnasiet hade jag femmor i de flesta ämnen utom idrott och spanska. I idrott hade jag betyget tre. I spanska fick jag betyget 1 (motsvarande underkänt). Jag överklagade inte detta utan var nöjd med att min lärare fått se mig gå kvar i hennes klass tills slutet. Hon hade nämligen velat få mig förflyttad från sin klass på grund av detta utspel. När jag senare läste upp mitt betyg i spanska tog det bara en termin för att beta av gymnasiespanskan. Så kan det gå. 

När jag var 17 hände två relevanta saker parallellt med avseende på min politiska utveckling. Det första var att jag konverterade till den romersk-katolska kyrkan från Svenska Kyrkan och då blev intresserad av thomismen och katolsk sociallära. Det andra var att jag genom min konversion kommit i kontakt med Tage Lindboms krets i Stockholm. Tage Lindboms böcker, varma personlighet och generositet upplevdes som en ljusfyr i mörket. Mina egna små studier i historia och politikens utveckling bekräftades av Lindbom och fick både större djup och bredd. Jag omfamnade mycket av den politiska traditionalismen med själ och hjärta. 

Som traditionalist var jag i stort apolitisk bortsett från vissa områden som jag ansåg särskilt felaktiga redan på 1980-talet. Det tycktes mig som att migrationen skulle kunna få svåra konsekvenser på längre sikt och jag såg svensk abortpolitik som i grunden omoralisk. Det var en slags konservativ inställning om man så vill. 

Efter en militärtjänstgöring på Gotland började jag studera vid Stockholms universitet. Mina studier var i flera skilda ämnen som statskunskap, filosofi, historia, psykologi, nationalekonomi och senare på juristprogrammet och socialt arbete. Jag fick fyra examen till slut och tog ut dem ungefär samtidigt. Jag läste också vidare i filosofi och socialt arbete. Jag valde att arbeta inom socialt arbete eftersom jag dels var intresserad av området och eftersom jag såg det som förenligt med min kristna etik.  

Jag blev senare inbjuden av en bekant som jag nyligen hade lärt känna i ett annat sammanhang att börja skriva på bloggportalen Motpol.nu och fick därigenom en del nya kontakter. Jag hade aldrig skrivit något i dessa sammanhang tidigare och det lät som en rolig sak att prova på. Jag utvecklade härigenom en rätt skarp samtidskritik som till och med gick bortom Tage Lindbom. Min blogg hette ”Fas.Motpol.nu” och på  portalen skrev och skriver fortfarande en av landets bästa bloggare: Joakim Andersen, även kallad Oskorei. Jag hade även under en period stark sympati för vissa vänsteråsikter i ekonomiska och sociala frågor. Parallellt med detta hade jag utvecklats teologiskt och kommit i kontakt med ortodox kristendom. Detta ledde till en konversion och jag har nu varit ortodox kristen i tjugo år och aldrig ångrat detta.

Mina studier i fortsatte och det var huvudsakligen filosofi, psykologi och historia som ledde till en gradvis filosofisk övergång till libertarianism. Via Aristoteles och Kant började jag studera libertarianska filosofer som Robert Nozick, Ludwig von Mises, Murray Rothbard och Hans Herman Hoppe. Jag övergav emellertid aldrig traditionalismen som livsåskådning och har fortfarande stor behållning av flera av konservativa författare i samtiden. Förenklat hade jag ifråga om politisk teori blivit libertarian, ifråga om ekonomisk syn inspirerad av den Österrikiska ekonomiska skolan och förenade detta med att på andra områden av filosofin inspireras av bland annat Heidegger och Husserl. Ifråga om tro var och är jag Ortodox kristen. För att sammanfatta var jag landat politiskt och kulturellt har jag skrivit ner detta i några punkter:  

1. Den moderna människans tillvaro framstår som absurd när hon prioriterar kortsiktiga relationer istället för familjebildning, skjuter frågor om dödlighet och det mänskliga varandets begränsningar framför sig och har en infantil dyrkan av det som är snabbt, stort, progressivt och vackert. En dyrkan av det relativa, om man så vill. Identitet har blivit en fråga om konsumtion. Man ”köper sig” eller en väljer en ny identitet ungefär som man byter kläder i en garderob. Denna samtidskritik är riktad mot kulturen och grundas mer på frånvaron av autenticitet än på en libertariansk syn på frihet. Denna åsikt är emellertid förenlig med en libertariansk politisk teori.

2. Den moderna människan sätter sin tillit till politiska och administrativa system som egentligen ingen kan ha överblick över, men är samtidigt i den senmoderna kulturen utelämnad åt sig själv för att svara på de mer fundamentala frågorna om varats och existensens mening och betydelse. Det som ersatte den kristna kulturen på grund av revolutionerna 1789, 1848, 1917 och 1968 var inte en sekulär utopi utan politiska ersättningsreligioner. Som Nietzsche uttryckte det: Den moderna människan kommer inte längre att tro på Gud men som kompensation bli än mer religiös.

3. Det är därför inte så att religionen minskat i betydelse i det moderna samhället. Tvärtom har religionerna och gudarna blivit fler då den moderna människan tycks tro på vad som helst. Många av de sekulära religionsutövarnas absoluta tilltro till staten och vördnad inför demokratin har inom partipolitiken i Sverige närmast fått existentiell betydelse. Denna kult av staten och en konstitution har också ”gift sig” med politiska ideologier som går på tvären med vetenskap. Till den moderna världens mytologi hör också tron på ständiga framsteget trots att vi i kulturen knappast kan prata om framsteg utan om olika värderingar och paradigm som avlöser varandra.

4. Den traditionalistiska kritiken av staten och den naiva tilltron till politikens möjligheter att rädda människan från människan är givetvis i överensstämmelse med libertariansk kritik. Libertarianismen förenar detta med en plausibel teori om grundläggande rättigheter. När jag läste filosofi landade jag till sist i insikten att en utvecklad politisk teori behöver en koherent syn på rättigheter. Min övergång till libertarianism handlade dels om vad vi kan se som behovet av en socialetik och där mitt tänkande påverkades mycket av Immanuel Kants moralfilosofi, dels om insikter från psykologin där tvång och våld orsakar trauma och ofta leder till missbruk och psykiskt lidande. En etik som bestraffar tvång och våld och samtidigt befriar människans kreativitet är också förenlig med en grundläggande traditionalistisk livshållning. 

5. Det är inte i friheten som vi ser problemen i vår kultur, ekonomi och politik utan i staten och de ideologier som ockuperar den moderna människans livsvärld. Tvärtom ser vi att människan behöver frihet att själv söka realisera sina mål och sitt liv. Privata äganderätter är därför en moralisk grund för samhället att stå på och erkännandet av att alla individer har lika rätt till liv, frihet och egendom leder till att de, i frånvaron av en tvingande stat, också kan realisera alternativa diskurser och idéer än de staten omfattar för tillfället. All mänsklig kreativitet inom vetenskap och kultur förutsätter frihet.

6. Libertarianismen är även förenlig med traditionella dygder, vilket vi ser i den svenska historien. När människan tillåts att ta eget ansvar efterfrågas nämligen dygder i hennes familj, arbete och grannskap. Dygder som rättrådighet, heder och ärlighet.

7. Den moderna staten har blivit totalitär i det att dess företrädare lyckats ersätta mänskliga relationer i civilsamhället med en beroenderelation till staten. Beroendet av staten har orsakat en statsindividualism där människor inte längre behöver varandra och utveckla sociala relationer i frihet. Staten är med i varje ekonomisk transaktion, reglerar varje form av arbetsgemenskap och finns med i relationen mellan barn och utbildning och till och med i vårdrelationer. I detta förtvinar mänsklig skaparkraft och frihet. 

8. Där äganderätter inte erkänns behöver man inte heller fråga människorna om lov när man demografiskt och kulturellt vill göra om deras lokalsamhällen. Istället för en fri migration har denna varit påtvingad. Och istället för en fungerande integration som ju alltid sker lokalt och nära människan, har man bedrivit frågan genom politiska experiment. 

Det är dessutom korrekt att beskriva den stats- och samhällsmodell som socialdemokratin byggde i Sverige som icke-liberal eftersom den utgår från att det mesta skall vara förbjudet från början, men tillåtet efter beviljad ansökan. Du måste ha tillstånd för att ta körkort, byta namn, bygga hus, bedriva jordbruk, starta skola, bedriva omsorg, starta företag, sälja alkohol och så vidare. Staten har dessutom blivit ”terapeutisk” då den agerar kurator för rätt åsikter, rätt normer, rätt värdegrund, rätt inställning till kön, rätt inställning till vissa religioner och så vidare. Denna terapi är en mjuk form av totalitarism. Medborgarna deltar i den i obligatorisk skola och finansierar vad som i grunden är en politisk indoktrinering via skattesedeln.

En stor administrativ apparat har också byggts upp för att administrera välfärdsstaten och en annan för att administrera vad vi kan kalla “koncessionsstaten”. Detta kostar pengar. Därför saknades inte heller fantasi om vilka sätt som staten skulle kunna ta ut skatter.

9. De flesta av de vänsteridéer som når vårt land i modern tid har först uppstått i Förenta staterna och Frankrike. Så var fallet i synnerhet under 1960-talets vänstervåg. En betydande skillnad mellan Förenta staterna och Sverige är emellertid att vårt land sedan Gustav Vasa genomsyrats av enhetsideologin. Efter reformationen skulle alla vara goda lutheraner. I den moderna staten har istället vissa politiska idéer och normer bildat religionssurrogat. Det är därför som svensk offentlig debatt har haft svårt att hantera och bemöta avvikande åsikter i de frågor där den politiska och kulturella överheten funnit samförstånd. Enhetsideologin i det socialdemokratiska Sverige har gett upphov till en konsensuskultur som steg för steg resulterat i politisk konformism. Vår samhällsdebatt utspelas idag på vänsterradikal mark.  

10. Vi lever idag i ett samhälle där liberalismens stora berättelser om demokrati, individuell emancipation och rationalitet har övergått i orwellska undantagstillstånd. Det hela gick dessvärre alldeles för lätt. Det räckte med ett virus för att rättfärdiga att grundläggande fri- och rättigheter sattes ur spel.  Demokratin används inte heller längre för att fånga upp värderingar och åsikter hos medborgarna, utan tvärtom för att disciplinera och förändra dem efter politiskt korrekta tankemönster. Diskurs och maktutövning flyter så att säga samman. För vad är politisk korrekthet om inte en förening av diskurs och maktutövning i en kultur som saknar andra distinktioner än just makt för att skilja mellan teorier och åsikter? Fast i vår relativistiska kultur handlar det inte om sant och falskt, utan om krav på renhet ifråga om känslor, associationer och attityder. Och det är här vår kultur befinner sig idag. I avsaknad av både rättigheter, en historisk identitet och en djupare andlig grund än staten och det politiska dör den moderna/ postmoderna individens berättelse med henne själv.
11. )Vi lever i en stat där konjunkturcykler är en effekt av riksbankens inflationsmål. Att vi har ett system som baseras på inflation leder till att de som får pengar sist i ekonomin också är de största förlorarna. Inflation är så till vida en skatt och skatten är en stöld på värdet av besparingar. Och det är ironiskt att detta helt tycks ha förbigåtts av vänstern. Det är nämligen bara storbanker och storföretag som tjänar på detta system då dessa får pengar först i ekonomin. Den österrikiska ekonomiska skolan är inte teori om vad politiken skall göra med ekonomin utan en vetenskap om vad som händer när politiken, i detta fall penningpolitiken, hanterar ekonomin. Det är staten som genom penningpolitik orsakar konjunkturcykler liksom det är staten som genom finanspolitiken orsakar skevheter på marknaden.
12. Det svenska välståndet byggdes under första hälften av 1900-talet. Det var arbete, entreprenörskap och ekonomisk frihet som la grunden för välståndet och inte politiken, staten och socialdemokratin. De senare tre har emellertig ägnat sig åt att förstöra och förslösa det välstånd som svenska arbetare och företag byggde upp.

Min politiska vision idag är ett decentraliserat samhälle där individer har full frihet att leva efter sina mål om och endast om de inte tvingar eller bedrar någon annan. Ett samhälle som jag också tror utvecklar traditionella värden och gemenskaper. För att återknyta till min lektion i spanska så står jag således långt ifrån Francos statsbildning och ideologiskt står Centerpartiet och Socialdemokratin närmare den italienska fascismen än en konsekvent libertariansk åskådning.

I historien har vi också flera exempel på lokalt självstyre i Norden. Man kan här inspireras både av våra självägande bönder och av tingsdemokratin. Man kan också inspireras idag av länder som Schweiz och Lichtenstein. Jag har skrivit flera artiklar på Mises.se i dessa ämnen som kan komplettera denna bild. Jag är också för lika fri- och rättigheter för alla individer.  Detta är egentligen självklart i en libertariansk åskådning, men måste förmodligen skrivas i text på grund av den kultur vi befinner oss i.