Nej det går inte att gömma coronapandemin under den politiska farstumattan. Pandemin kan inte omskrivas med neologismer som ”utanföskapsområden”, ”ensamkommande”, ”resurskrävande individer” eller ”samhällsutmaningar”. Man kan inte gömma problemet genom att omdefiniera pandemin till något annat. Det går inte heller att hänvisa till att anmälningsbenägenheten har ökat eller att ge motsvarigheten till Brottsförebyggande Rådet uppdraget att inte utreda eller att i förväg ”ta avstånd” från egen utredning. Krisens hantering faller nämligen ofrånkomligen tillbaka på regeringen.
Det var å ena sidan politiskt bekvämt att hänvisa den mediala stormen till Folkhälsomyndigheten liksom att gömma socialministern och Dan Eliasson bakom Anders Tegnell. Det höll dock inte hela vägen. Man kan nämligen delegera sakfrågan och expertisen, men man kan inte delegera ledarskapet och regeringsansvaret.
Jag skall nu berätta något som kan te sig sorgligt. Det handlar om regeringen. I ”fredstid” och i tider med stark ekonomi där landet är fritt från pandemier har man ”råd” med svagt ledarskap, liksom råd med förvaltningskorruption där viktiga poster och chefsroller fördelas efter politiska lojaliteter, beroendeförhållanden och vänskapsband och inte utifrån kompetens (en mycket stor skillnad om vi exempelvis jämför med Storbritannien där man rekryterar generaldirektörer och motsvarande utifrån sakkompetens och där regeringen inte får lägga sig rekryteringen). I fredstid har man råd med Dan Eliasson i polisuniform och senare som chef över samhällsberedskapen. Man har råd med symbolpolitik och råd att avskaffa beredskapslagret eftersom det kostar för mycket kortsiktigt.
Coronoakrisen har dock inte bara visat sig vara en av vår tids större samhällskriser. Den har visat att kejsaren är naken. Ledarskapet har inte bara varit frånvarande och bristande i proaktivitet. Det har till och med brustit i reaktivitet och saknat de egenskaper som utmärker effektivt ledarskap.
En forskare som blivit känd för att summera all tillgänglig kunskap som finns om ledarskap och effektiva organisationer heter Stefan Söderfjäll. Hans bok; ”Ledarskapets fem utmaningar”, har varit i hetluften under senare år. Den är både en forskningsöversikt och en praktisk guide om de faktorer som gör ledarskapet effektivt utifrån både mål och en sund organisation. Det finns tre aspekter av ledarskapet som är värda att ta fasta på och det gäller även politiskt ledarskap.
Ord = Handling. Chefen och ledaren skall vara en förebild genom att själv leva som hon eller han säger. Om man säger att alla skall undvika folksamlingar och att inte resa på nöjessemestrar över Julen så förväntar sig alla i organisationen (i detta fall landet) att man själv lever efter detta. Om chefen vill att man skall ha munskydd på arbetsplatsen måste hon eller han själv bära munskydd. En av ledarskapets fem utmaningar är nämligen att en god ledare är en förebild. Minimum i att vara en god förebild är att ens ord skall motsvara ens handlande. I synnerhet om man ansvarar för samhällsberedskapen under en pandemi som dödar människor och överbelastar sjukvården. Det är sedan inte bara enstaka fall. Det tycks nästan ha varit ett samförstånd bland samtliga ministrar att ignorera statsministerns rekommendationer. Även statsministern ignorerade sitt budskap. Ord var inte lika med handling. Och statsministern förlorade således omedelbart förtroende att vara en förebild. Och således föll också det viktiga budskapet platt till marken. Varför skall restauranger stänga 22:00 om Dan Eliasson åker flygplan till Kanarieöarna?
Alla som undvek att resa utomlands kan således nu fråga sig varför de gjorde detta? Och de som valt att handla klockor och vitvaror över nätet för att undvika trängsel kan fråga sig sig varför? Att ministrarna haft mycket på sitt bord är inte heller en ursäkt. Alla som arbetar övertid i vård och omsorg (och avstått från semestrar under sommaren) har sannolikt varit mer stressade och mer utbrända.
Det andra som saknas i ledarskapet är förmågan att formulera tydliga mål i pandemin. Målformuleringen delegerades till Folkhälsomyndigheten men vad tyckte landets högsta ledning? Under 10 månader var de osedvanligt tysta i det mesta. Det var en häpnadsväckande tystnad om man jämför med andra länder.
Man har inte heller varit tydlig med resultatmål och processmål. Målet att minska smittspridningen är ett processmål, men varför är det viktigt? Är det förbriskgruppernas skull? Belastningen på sjukvården? Minska antalet döda generellt? Allt har sagts och därmed inget. Tydligheten kunde ha varit bättre. Exempelvis: All personal och alla som omger de äldre måste vara friska. Timanställda och andra anställda inom äldreomsorgen måste kontrolleras innan arbetspasset, samt bära visir och munskydd för att skydda de äldre. För de äldres skull. För att de äldre skall behålla livet. Där krävs ledarskap och tydlighet att formulera mål som medarbetarna kan tro på och efterleva.
Det hela är på sätt och vis en tragedi. Sverige har inte råd med en regering som saknar högskoleutbildning. Alternativet är emellertid inte en bättre regering eller en mer effektiv stat. Alternativet är att decentralisera både beredskap och ledarskap nedåt och att på så sätt inte lura enskilda regioner, kommuner och individer att staten sitter på svaren, beredskapen och nödhjälpen. Det som har skett i Sverige är nämligen att individer har litat på den minst lämpliga organisation som finns för att hantera kriser. De har litat på politiken och således på partiväsendets förmåga att sålla fram det ledarskap och de högsta chefer som landet behöver. Människor har blivit beroende av staten och detta beroende är grunden för att så många har dött. Tvärtom måste ledarskapet vara subsidiärt och nära människorna själva. Det måste vara decentraliserat. Liksom självförsvaret och rätten att inneha vapen är en grundläggande rättighet, borde alla individer lita på den närliggande gemenskapens beredskap, liksom, på högre nivå, kommunens och regionens beredskap som de själva kan påverka och ha ett konkret förhållande till.
Svenska folket har invaggats i en tro på att ”de” = statsapparaten har full kontroll och har landet och svenskarnas bästa för ögonen! Jag känner väl igen mej i detta och det har varit bekvämt. När sedan allt börjar krackelera är det en lång process att orka ta till sej det skrämmande och bearbeta det. Jag känner viss sorg men kanske kommer vi fram till livets och existensens kärna – kämpa för dej och din familjs överlevnad. Jag tror inte på något övernaturligt utan inser att livet är en gåva, en slump och en kamp.
Det decentralistiska Schweiz har desillusionerat mången libertarian genom att införa drakoniska coronarestriktioner. Det låter här som om du förespråkar lockdown?