Sverige har varit ett av de länder i Europa som tagit emot flest invandrare per år i förhållande till vår folkmängd. Från krigsslutet 1945 har omkring 80 000 personer kommit till Sverige inom ramen för den svenska flyktingkvoten (kvotflyktingar). 300 000 har kommit hit på eget initiativ och sökt asyl, varefter de har fått uppehållstillstånd. Sedan början av 1950-talet har Sverige på eget initiativ tagit emot flyktingar ur internationella flyktingläger efter hänvändelse från UNHCR. Regeringen har för varje budgetår bestämt storleken på denna flyktingkvot. Dels har Sverige uppfyllt Genèvekonventionens kvoter, dels har man därutöver lagt till fler kategorier av humanitära skäl och lagt till extra kvoter därutöver.
Genevévekonventionen kom till 1951 och Sverige ratificerade den 1954. Konventionen förbinder medlemsländerna att inte avvisa en asylsökande till ett land där han eller hon riskerar förföljelse. I övrigt utformas asylpolitiken inom den nationella lagstiftningen. I 1980-års lagstiftning har asylrätten utökats från de ursprungliga konventionsskälen till att dessutom omfatta personer med “flyktingliknande skäl” och desertörer. Denna grupp brukar kallas “de-facto” flyktingar då de inte uppfyller de strängare kraven för flyktingstatus. De anses ändå vara i behov av asyl, eftersom de inte bedöms kunna återvända till hemlandet utan personlig risk. En del kvotflyktingar har dessutom bedömts få komma till Sverige för att de varit sjuka, funktionsnedsatta eller skadade. Eftersom de kommit hit inom flyktingkvoten har de kallats flyktingar trots att de saknat egentliga flyktingskäl i konventionens mening. Därutöver har man gett generella amnestier till personer som av Migrationsverket inte har bedömts vara flyktingar eller kunnat placeras i någon av ovannämnda kategorier. Man har även ändrat praxis i de fall då asylköerna varit långa och gjort undantag i enskilda fall.
På sommaren 1993 fanns det 65 000 asylsökande och därutöver 90 000 som nyligen fått uppehållstillstånd och väntade på att slussas ut från flyktingförläggningarna. Vid jämförelse med situationen före 1970-talet rörde det sig då endast om 400 asylfall per år att ta ställning till.
Från mitten av 1980-talet beviljades årligen i snitt 7000 utomnordiska anhöriga uppehållstillstånd. Antalet ökade kraftigt under andra hälften av 1980-talet och har sedan 1990 uppgått till ett snitt om 20 000 personer per år. Sedan början av 1980-talet har anhöriginvandringen svarat för drygt hälften av den totala utomnordiska invandringen.
Den invandring som kom till Sverige före 1900-talet var huvudsakligen från länder i Europa medan den totala invandringen och flyktingmottagningen under 2000-talet huvudsakligen har kommit från länder utanför Europa. Under de senaste två decennierna har Sverige tagit emot högst antal flyktingar per capita i hela Europa.
Mot denna bakgrund har det förts en parallell debatt om svenskhet, rasism, främlingsfientlighet och islamofobi. Debatten har från alla perspektiv hämtat näring av den debatt om ras och rasism som förts i Förenta staterna, varför det blir relevant att se vilka idéer som inspirerat densamma.
Två av de mer intressanta namnen bakom den idébakgrund som påverkat den amerikanska (och därför europeiska) debatten är Magnus Hirschfeld och Franz Boas. I boken Racism (1938) argumenterar Hirschfeld för att mänskliga ”raser” inte finns i förening med truismer som att ”alla människor är människor”. Hirschfeld har även gått till historien som en aktiv frontperson för homosexuell frigörelse i Tyskland under mellankrigstiden och räknas jämsides Havelock Ellis som en av de första sexologerna. Det som gör Racism politiskt relevant är att den har större anspråk än att vara en vetenskaplig kritik av rasistiska tankemönster och associerade idéer. Den har ett politiskt ideal. Detta framgår när Hirschfeld skriver rubriken:
Mankind a unity to begin with, and destined to become a unity once more.
Franz Boas emigrerade till Förenta staterna år 1886 och var professor i antropologi vid Columbia State University i 43 år. Boas ansåg att frågan om ras var den viktigaste frågan i samtiden och i likhet med Hirschfeld förnekade han att något som biologisk ras existerar. Det vi kallar rasskillnader, menar Boas, är istället konsekvenser av olika miljöförhållanden. Boas idéer fick sedermera stor spridning i den amerikanska debatten. Under 1930-talet organiserades internationella konferenser på temat ras där Boas deltog som amerikansk kandidat och tre decennier senare förändrar Förenta staterna lagarna om migration, vilket var något som debatten om ras och rasism krävde. Ca 70 år senare, 1999, konstaterade den dåvarande presidenten Bill Clinton:
Today, largely because of immigration, there is no majority race in Hawaii or Houston or New York City. Within five years there will be no majority race in our largest state, California. In a little more than fifty years there will be no majority race in the United States. No other nation in history has gone through demographic change of this magnitude in so short a time.
Det politiska ideal som Bill Clinton uttrycker och där man kan höra ett visst eko från både Hirschfeldt och Boas, handlar således om något mer än blott mångkultur och en human flyktingpolitik. Det handlar om en genuin övertygelse om en enad värld där nationella och förhoppningsvis även religiösa motsättningar till sist ebbar ut och försvinner. Många debattörer i Sverige delar en liknande vision och ser den som ett gott självändamål.
Det finns å andra sidan flera alternativa perspektiv än de ramar som satts upp av de sidor som brukar representeras i debatten och där exempelvis Sverigedemokraterna representerar den ena sidan och de andra partierna i varierande grad den andra. Jag har åtminstone kunnat identifiera tre varierande synsätt varav ett är libertarianskt.
Forskare som delar Clintons vision som Robert Putnam har exempelvis kompletterat detta perspektiv genom att påpeka att etniska konflikter i Förenta staterna förekommit under flera hundra år och är en av orsakerna till minskat socialt kapital i studier där de tog hänsyn till andra variabler som klass, inkomster och utbildning (Putnams studie E Pluribus Unum). Bland annat medför ökad pluralism enligt Putnam minskad tillit mellan individer och grupper. En fråga är givetvis vad han menar med kortsiktigt eftersom han i visss exempel påpekar att konflikterna bestått i flera hundra år. Andra kritiker har sett på historiska konflikter mellan olika grupper som levt tillsammans under längre tid än så och dystert konstaterat att konflikterna mellan exempelvis armenier och turkar, tibetaner och kineser, kurder och araber, kroater och serber och greker och albaner inte avtagit på generell nivå utan stundom leder till konflikter även inom samma samhälle idag. Är då skapandet av globaliserade städer en lösning på dessa konflikter eller något som tvärtom utgör grogrund och orsak till konflikter?
Låt oss problematisera detta ytterligare genom att lägga till att urbefolkningars numera har erkända rättigheter enligt Folkrätten.
I den traditionella Folkrätten erkändes däremot inte urbefolkningar som tillhörande separata nationer och man behövde således inte ingå folkrättsliga avtal med dem, eller respektera deras autonomi. Indianerna i Latinamerika är trots erkännande som folkgrupp fortfarande offer för ett liknande synsätt i praktiken och de saknar framförallt den juridiska rätten till sin mark vilket orsakat hänsynslös exploatering och stölder av egendomar. Vi har samerna i Sverige, indianer i Nordamerika, kurder i Irak, syrianer i Syrien, tibetaner i Tibet och kopter i Egypten. Alla dessa grupper hävdar och är ibland tvingade av olika omständigheter att försvara en kollektiv rätt till land och frihet. En kollektiv rätt i syfte att alltså kunna upprätthålla enskilda individers friheter. Kopter måste exempelvis kämpa politiskt som grupp för att individerna inom gruppen skall tillerkännas lika civila fri-och rättigheter i det egyptiska samhället. Detta kan jämföras med den status som nationella minoriteter tillerkänts i Sverige.
Enligt det libertarianska synsättet är emellertid diskussionen om ras och rasism, invandring och främlingsfientlighet, liksom politiska visioner om etniskt homogena samhällen eller mångkulturella dito bristfällig och dikotom (förenklad och fördummande). Det handlar nämligen om den mer grundläggande frågan om en frihetlig ordning där individer varken tvingas eller underordnas något förutbestämt politiskt perspektiv. Den libertarianska visionen jag fortsättningsvis försvarar har uttryckts av Robert Nozick i ”Anarki, Stat och Utopi” och av Murray Rothbard i ”Man, Economy and State”.
Det libertarianska synsättet erkänner från början urbefolkningars rätt till land och frihet och samtidigt rätt till migration och tillkomsten av pluralistiska samhällen på lokal nivå. Det handlar med andra ord varken om mångkulturalism eller om rasism utan om att de individer som väljer att bo tillsammans och inte är tvingade av stater och andra grupper också tillerkänns rätten till detta. Med andra ord handlar det om ett avtal (kontrakt) mellan dem som immigrerar och dem som tar emot på deras region där de har självbestämmanderätt.
Mot bakgrund av den libertarianska lösningen har således båda parter fel i debatten. Bill Clinton har fel att tvinga invånarna på Hawaii att omvandla sin Ö om de inte valt detta själva och eventuella rasister på samma Ö har inte rätt att tvinga andra invånare från att ta emot migranter. Tibetanerna har rätt att bestämma över Tibet och behöver inte nedröstas av över en miljard kineser. Det blir således fråga om lokala/ regionala beslut.
Deduktivt kan nu samma sak sägas om Sverige. En region som Skåne skulle sannolikt ha haft en mångfald av migranter i ett fritt tillstånd där skåningarna fått bestämma själva. De hade å andra sidan förmodligen inte tolererat att de som bildar parallella klansamhällen, utövar gängvåld och är radikala islamister får stanna. Dessa skulle kanske inte ha få komma in från början och om de kommit in skulle sannolikt även laglydiga och integrerade invandrare vilja ha bort dem. Och de skulle ha rätt till detta. Oberoende av både etnicitet och religion.
Som jag ser det är detta den mest humana och frihetliga lösningen på vår tids problem. Den är varken främlingsfientlig eller socialistisk. Den är frihetlig och våldsfientlig.
