Den som bemödar sig att läsa fascismens politisk-filosofiska urkunder blir snabbt varse att den ideologi och ordning som den återkommande ser som sin egentliga huvudmotståndare är den klassiska liberalismen. I Fascismens doktrin, författad av Giovanni Gentile och Benito Mussolini 1932, heter det:
”Anti-individualistic, the Fascist conception of life stresses the importance of the State and accepts the individual only in so far as his interests coincide with those of the State, which stands for the conscience and the universal, will of man as a historic entity. It is opposed to classical liberalism which arouse as a reaction to absolutism and exhausted its historical function when the State became the expression of the conscience and will of the people.”
Utöver att fascismen är ett politiskt uttryck för radikal etatism och anti-individualism är den därtill fientlig till marknadsekonomi, motståndare till yttrande- och tryckfrihet, fientlig till varje form av försvar av individuella särintressen visavi statsmakten och våldsromantisk. I varje avseende kan man således konstatera att fascismen är både den klassiska liberalismens och den samtida libertarianismens konträra motpol, dess egentliga antites.
Det är därför mycket märkligt att vissa uttryck för libertarianskt tänkande idag sorteras under samma ”högerfack” som fascismen. Har den inte mer gemensamt med den etatistiska vänstern? Var inte en ledare som Jugoslaviens Tito mer lik Italiens Mussolini än, låt oss säga, Ron Paul? Vad har Ludwig von Mises gemensamt med Adolf Hitler bortsett från att den senare skapade en massrörelse som eldade upp den förras skrivna alster? Är fascismen överhuvudtaget höger? Enligt Mussolini själv var den just inte en högerideologi. Han placerade den faktiskt i mitten av det politiska spektrat, ungefär där Centerpartiet skulle placera sig idag. Rent ideologiskt är den emellertid bara någon grad från det kommunistiska Östtyskland, medan den klassiska liberalismen mer påminner om Förenta staterna i landets begynnelse eller dagens Schweiz. Som säkert många känner till kom dessutom Mussolini själv från en syndikalistisk bakgrund. Hans ekonomiska modell är de facto inspirerad av syndikalismen.
Så vad är det som har hänt? Varför är både libertarianismen och fascismen ”höger”?
En bra förklaring kom för några år sedan i en doktorsavhandling från Lund författad av Johan Östling och utgiven som bok med titeln: ”Nazismens sensmoral – svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning.” I boken menar Östling att antifascismen efter 1945 huvudsakligen kom att definieras av kulturradikalismen. Vad som var fascism definierades av vänstern och vad som definierades som antifascism blev således också en vänsteråskådning. Vidare blev både nazismen och fascismen levande genom att vänstern återkommande uppmärksammade dem i syfte att distansera sig från dem. De var ideologiskt och intellektuellt dödförklarade, men blev levande av dess självutropade motståndare. Den gjordes vital för att få definiera men också legitimera en alternativ ideologisk orientering som många gånger gick på tvären med den klassiska liberalismen. Östling skriver:
”Men nazismen miste inte sin makt över sinnena. Under efterkrigstiden blev den civilisationens kontrapunkt, en tung och manande erfarenhet med en gåtfull vitalitet. Nazismen, liksom Lucifer i kristendomen, har vägrat att åldras…den hänger som ett damoklessvärd över samtiden…Nazismens mörka, mytiska nimbus inbjuder till kvasireligiösa betraktelsesätt; den bedöms alltid efter absoluta kriterier. Nazism är katastrofal redan som tankeform och den enda ideologi som inte kan diskuteras i nyanser, dess vuxna anhängare måste räknas som delar av katastrofen…Det reservationslösa i domen har på samma gång skapat en egendomligt levande relation till nationalsocialismen, denna den mest döda av ideologier. I stället för att förpassas till historiens avskrädeshög har nazismen blivit efterkrigstidens antites: den var det som vi inte är. Man kan tala om ett kontrafobiskt reaktionsmönster, en intensiv upptagenhet vid det som vi vill fördöma, en repulsion som föder en närhet. Nazismen har blivit en negativ orienteringspunkt.” Ibid sid 9-10
Om nazismen och fascismen således blev en negativ orienteringspunkt efter 1945 är det ytterst intressant vad man egentligen menade att fascismen var för något och vad den påstods representera. Om vi utgår från fascismens egna urkunder ser vi nämligen att fascistiska tänkare har etatismen, nationalismen, våldsromantiken, anti-individualismen och anti-liberalismen som gemensam bas medan de tycks öppna för andra idéer som syndikalism, korporatism, folkhemsideologin, blandekonomi och regleringar av både företagande och handel mellan länder. Den kan därutöver förenas med rasism, biologism, socialdarwinism och antisemitism vilket snarare stärker dess antiliberala väsen. Problemet blev bara att det inte räckte att definiera fascismen och nazismen utifrån vad de var och vad de ville. De kom dessutom att få representera andra idéer och ideal. Historikern Alf W Johansson skrev härom:
”Eftersom fascismen som maktpolitiskt hot var eliminerad blev Antifascismens funktion i första hand att upprätthålla en tankemässig konsensus som förhindrade uppkomsten av fascistiska strömningar: alla tankeformer eller ideologiska element som kunde tänkas utgöra grund för fascism måste bekämpas och tabuiseras. Detta gällde givetvis alla former av rasistiskt tänkande, men antifascismen var något betydligt mer än antirasism. Den stod också för antidiktatur, antinationalism, antihierarki, antisymbolism, antiritualism, promodernism…”
Vi finner således att fascismen och nazismen inte bara är döda, de är också det som alla levande ideologiska och politisk-filosofiska sammanhang måste förhålla sig till. De har inte bara blivit motsatsen till den liberalism den ville bekämpa, utan motsatsen till vad kulturradikalismen efter 1945 ville bekämpa.
Den har gjorts till det bristen på demokrati leder till.
Det som kritik av öppna gränser skulle kunna leda till.
Det som invandringskritik skulle kunna vara och förmodligen är.
Det som förmodas kunna hända igen om man slutar tala om den.
Det som det är viktigast att ungdomen inte blir.
Det som inte är egalitärt.
Det som inte bara är modernt eller postmodernt.
Det som kapitalismen och den klassiska liberalismen förmodas leda till.
Det som kristendomen ledde till.
Det som, kort sagt, vänstern och den borgerlighet som inte tänker själva inte tycker om eller bemödat sig om att förstå.
Således har inte bara fascister och nazister kallats för just ”fascister” av en moraliskt enad vänster, utan även personer och organisationer som försvarat:
Fri marknadsekonomi.
Individuell valfrihet och yttrandefrihet.
Traditionell familjebildning.
Kritiserat statligt påbjuden mångkulturalism.
Kritiserat radikal islamism och IS.
Kritiserat statligt påbjuden normkritik och identitetspolitik.
Kort sagt; det som kom att bli antifascismen var en kulturradikal och ibland postmodern åsikt som konkret stod och står mycket nära fascismens antiliberalism. Antifascismen kom till sist att bli lika fascistisk som fascismen i sin bristande respekt för individualism och frihet.
Östling skriver:
”De svenska tolkningarna av nazismen tog form i detta kulturradikala rum, där idealistiska, metafysiska och nationalistiska ansatser var bannlysta. Upplysningsrationalismen, så dominant i Sverige under efterkrigstidens första kvartssekel, formade därmed förståelsen av den nazistiska erfarenheten.”
Det vi emellertid kan se är tre paradoxer inom antifascismen efter 1945, paradoxer där en redan har berörts:
- Antifascismens fascism kom att bli något annat än den historiska fascismen och den kom att föra vidare något av den klassiska fascismen i sina strävanden att bekämpa vad den såg som fascistiska idéer.
- Antifascismen har ofta haft antiliberalismen som gemensam nämnare med fascismen och kan således sägas vara delaktig i den slags rörelse som främjar fascistiskt tänkande från början. Detta syns inte minst i dess bristande respekt för intellektualism och rättfärdigande av våld som politisk metod, något den alltså delar med fascismen.
- Antifascismens kritik av klassiska värderingar och traditionell europeisk kultur är i själva verket något den bitvis delar med fascismen och fascismens futuristiska drag att omintetgöra det gamla och förlegade för att skapa något radikalt nytt bortom liberalism, konservatism och individuell valfrihet.
Vi finner även att antifascismen i en svensk kontext flera gånger skjutit över målet. Där Östling i den svenska erfarenheten vill se att filosofins övergång i Sverige från tysk idealism till anglosaxisk analytisk filosofi var påverkad och inspirerad av antifascismens generella avståndstagande från Kontinenten och mer precist Tyskland, har den också brustit i att kunna formulera en alternativ ”metafysik” och ”moral” till den egentliga fascismen. I den mån den varit antiessentialistisk har den inte begripit att antiessentialismen liksom normkritik och identitetspolitik inte behöver tolkas åt vänster. Den kan även tolkas, ja, fascistiskt. Det är vidare inte diktaturen som är demokratins motpol eftersom både Hitler och Mussolini periodvis hade brett folkligt stöd och som i Hitlers fall var demokratiskt vald, utan snarare just individualismen och tron på individens valfrihet då det var och är denna och inte själva statsskicket som var och är den egentliga fascismens huvudproblem då den ville och vill likrikta medborgarnas åsikter och politiska och ekonomiska strävanden.
Till sist har antifascismen varit mer reaktiv än proaktiv. Den har reagerat mot vad den ser som ”fascism” och har därför också urholkat och försvagat begreppets betydelse. Den har exempelvis beskyllt enstaka pensionärer, journalister, skribenter, studentföreningar och till och med klassiska liberaler för fascism, vilket medfört att verkliga fascister kunnat ta skydd bakom liberala och konservativa samtidskritiker. Genom att exempelvis associera all kritik mot vad som essentiellt är Miljöpartiets asyl- och migrationspolitiska linje i en svensk kontext, med fascism har man även skapat alienation till politiska väljargrupper som av andra skäl varit oroade för samma politik och tvingat dem att gå till Sverigedemokraterna. Ingenting tyder dessutom på att denna ”antifascistiska” strategi har förändrats.
För att knyta ihop säcken är således en konsekvent individualism som tar avstånd från våldsromantik och dyrkan av nationalstaten, rasen och den politiska ledaren vad äkta liberalism egentligen handlar om och där libertarianismen således är fascismens ideologiska motpol. Vad libertarianismen däremot inte är motståndare till är familj, klassiska värden, det kulturella arvet och att individer ”tillåts” hysa positiva känslor för sin hembygd och sitt land. Antifascismen är däremot motståndare till individualism och individuell valfrihet och har använt samma politiska metoder som fascismen i sin polemik mot vad den sett som statens och den egna ideologins fiender. Historiskt har den emellertid mer gemensamt med vad den svurit att bekämpa och har därför ofta ställt sig på samma sida som fascismen i kampen mot liberala värden.
Och nej; Ludwig von Mises och Murray Rothbard var inte nazister. Ludwig von Mises flydde från Österrike efter det nazistiska maktövertagandet och alla hans manuskript brändes upp. När Mises, efter en kort vistelse i Schweiz, kom till Förenta staterna var han utfattig och fick inte en betald lärarposition utan överlevde genom stipendier. 1949 publicerades Human Action för första gången.
Källor
Johan Östling, Nazismens sensmoral (Atlantis 2008)
Giovanni Gentile och Benito Mussolini, The Doctrine of Fascism
Jag har en tanke. Varje land har en viss % av befolkningen som är Che Guevaras/Kastros/Maos. I latinamerika ger man inte dessa människor någon makt överhuvudtaget och det leder till att man får extrema former. Här i väst mutar man dessa människor med positioner inom byråkrati och akademi så att de inte uppviglar befolkningen till storskalig stöld eller folkmord (ex. mot judar). Men dessa människor sittar ju aldrig stilla utan de håller ändå på, fast från en position av makt. Skillnaden är att de faller från mycket högre ifall de försöker något farligt.
—–
När folkmord oftast är riktade mot överklassen (ex. judar o armenier) och du har ett fall som nazismen, vars vrede var riktad mot judar pga. deras talanger i näringslivet, är det inte på någon nivå tolererbart att kalla Mises eller Rothbard för nazister.
Bra text. Fascism = Ond Statist. Antigen förstår de inte libertarianism (jag tror inte det finns en enda kritiker utav libertaranism som verkligen förstår vad de kritiserar lol) eller har de inget intresse för att förstå överhuvudtaget. Jag tror det senare är 99% av fallen då människor som har genuin respekt för sina medmänniskor och inte är intresserade av att uttrycka de ”rätta” åsikterna ”för alla andra gör det” blir libertarian kvickt. Hur kan man inte fyllas utav statens brott mot individen?
– som kristen är du medskyldig till mord så fort du arbetar eller konsumerar vitt då dina pengar går till abort (skattefinansierad abort genom moms och alla andra skatter)
– som låntagare och innehavare utav svenska kronor stjäl du från de fattigaste människorna i landet (centralbankens ondska)
Låt dem finansiera sina preferenser, även om dödanet av barn ingår är en utav dem. Låt de även tvinga oss till att finansiera deras preferenser. Men vidrigheten att likställa de som har respekt för människans rätt till sin kropp och privata egendom med fascism/nazism… Svordomen som dessa människor förtjänar är för stor för att ens finnas…
Det jag saknar i denna artikel är att fascismen inte ges en korrekt historisk kontext. Den tolkas och förstås inte utifrån vilken funktion den spelade i den konkreta historiska situation i vilken den uppstod. Fascismen växte fram som en motideologi. Den utgjorde en reaktion mot en framväxande och hotande kommunistisk rörelse. Fascismens teori, vilken inte är så omfattande, är helt sekundär i förhållande till fascismens historiska funktion: att nedkämpa det kommunistiska hotet. Symptomatiskt för detta är tidpunkten för när ett av fascismens få mer utförliga teoretiska verk skrevs. Fascismens doktrin, som du refererar till, författades av Giovanni Gentile och Benito Mussolini år 1932. Då hade Mussolini redan varit statschef i Italien under tio års tid. Han tillträdde 1922. Det dröjde således nästan tio år från det att Mussolini grep makten till dess att ett teoretiskt-politiskt verk som mer detaljerat beskrev hans ideologi författades.
Fascismen går därför inte egentligen att förstå och att analysera utifrån politiskt-teoretiska verk som ”Fascismens doktrin”. Klart står att fascismen nästan alltid framställer sig som en centerrörelse. Både Mussolini och Hitler tog i sina tal avstånd från såväl kommunism som kapitalism.De söker en tredje väg framåt mellan kommunism och kapitalism. Detta var väl egentligen mest retorik. Mussolini och Hitler var praktiskt verksamma politiker som ville samla så stort stöd som möjligt. Varken Hitler eller Mussolini var heller några aristokrater. De hade båda en ganska enkel bakgrund och var sprungna ur något slags lägre medelklass.
Problemet med hur många tolkar fascismen är att den inte ges sin rätta historiska kontext. Nazismen är mest känd för sina rasideologiska inslag och sin antismitism. Inslag av den typen är inte särskilt markerade och distinkta i den mussolinska doktrinen. Idag verkar det som många tror att det var nazisterna som introducerade rastänkande i en politisk kontext. Det är helt fel. Nazismen plockade upp dessa tankar som var på modet på 20-talet. Rasbiologin var också en relativt ny och modern, som det då uppfattades, vetenskap på 20-talet. I Sverige fick vi ett statligt rasbiologiskt institut 1922. Men rasbiologiska institut uppstod tidigare än så. De första instituten var dock inte statligt finansierade utan privatfinansierade. Privatfinansierade rasbiologiska institut förefanns först i USA och Storbrittanien och inte i Tyskland, vilket många säkert tror. Eugenik var också en lära i tiden på 20 och 30-talet. Detta var inte heller något nazistiskt hittepå. De fanns många framstående anglo-saxiska tänkare som före andra världskriget var med i eugeniska sällskap. Ekonomen John Maynard Keynes var exempelvis organiserad i ett eugenisk samfund i England.
Det nazisterna i Tyskland gjorde var således att de implementerade idéer som var på modet i den tidsepok de verkade, men verkligen drev dessa ideer till sin spets. Den sterilisering vi höll på med i Sverige vid samma tid drev nazisterna ett steg längre. Detta genom att tog sig för att avliva människor de ansåg som livsodugliga. Att människor som ansågs ha livsodugliga arvsanlag steriliserades i Sverige vilade dock i grunden på samma tanke. Vår socialdemokratiska regering ville inte att livsodugliga människor skulle födas. Det var egentligen inte heller så mycket en socialdemokratik partisak. Även det svenska högerpartiet och de flesta övriga riksdagspartiet stod bakom denna steriliseringspolitik.
Efter andra världskriget har mycket tankegods som var mer allmänt förekommande på 20- och 30-talet förknippats med nazismen. Sanningen är dock att de tyska nazisterna inte stod himmelsvitt ifrån svenska 20- och 30-talspolitiker i Sverige. Så var det inte. Nazisterna var radikalare, ja. Men deras politik var inte helt väsenskild från den politik vi bedrev i Sverige. Hade nazisterna och fascisterna en helt särpräglad ekonomisk doktrin? Det anser inte jag. Mycket av den stimulanspolitik som nazisterna genomdrev på det ekonomiska fältet finner väl också sin motsvarighet i Roosevelts USA. Idag är det så att nazismen blivit en symbol för den ultimata ondskan. Jag anser dock att nazisterna i hög grad bara var radikala barn av sin tid. De drev många ideer på modet mycket längre än vad som skedde i andra länder. Men det var inte så att den politik som Hitler och Mussolini förde helt skiljde sig från politik som bedrevs i Sverige, USA och andra västländer vid samma tidpunkt.
På det viset var därför och är ändå fascismen en högerrörelse. Dess historiska funktion är primärt en reaktionsrörelse mot extremvänstern. Fascismen misslyckades och är en förbrukad ideologi. Nazismen, fascismens mest kända utlöpare, betraktar jag som en radikalt antikommunistisk rörelse som implementerade ett antal ideer som var på modet på 20- och 30-talet. Rasbiologi, eugenik och antisemtism var bärande pelare i ideologin. Ingenting som dock var unikt för nazismen vid den tidpunkt i vilken den verkade och då den uppkom. Alla ideer var i svang också här i Sverige vid den tiden och sanningen är att alla politiska partier vid den tiden stod oändligt mycket närmare nazismen än de idag känns vid. Socialdemokrater av idag står således långt längre ifrån nazismen än vad en socialdemokrat av 1920 stod. Detsamma gäller för konservativa och liberala politiker.
Ett tillägg till min ovanstående kommentar. Som jag skriver där har fascismen nästan alltid framställt sig som mittenrörelse. Tanken om att det finns en tredje väg mellan kommunism och kapitalism återkommer ofta i fascistiskt tänkande. Dessa rörelser söker i sina politiska program därför som regel att appellera till ”folket” och inte till någon specifik klassgruppering. Korporativismen som du återfinner i den mussolinska enkonomiska doktrinen, hur motiveras den av fascister? Korporativismen motiveras i det fascistiska handlingsprogrammet som ett medel för att överbrygga klassmotsättningar. Fascisterna ville inte uppfattas som företrädare för en specifik klass. De ville istället samla stöd från såväl arbetarklass, medelklass som överklass.
När det gäller att fascismen så står jag ändå fast vid att det handlar om en högerrörelse. Vad menar jag med det? Med det menar jag inte att fascismens ekonomiska program är storbolagshögerns ekonomiska program. Storbolagshögerns ekonomiska program är utan tvekan mer liberalt till sin karaktär än fascistisk ekonomisk politik. Istället för att lämna ekonomin fredad från intervention är intervention i ekonomin typisk för fascismen. Mussolini utdikade de italienska träskmarkerna och Hitler byggde ett omfattande vägnät. Projekt initierade och betalade av staten – något som i hög grad får förstås som arbetsmarknadspolitik syftande till att minska arbetslösheten.
När det gäller det nakna våldet som metod är detta djupt förbundet med fascismen som praktik och ideologi. Detta inslag i fascismen anser jag förekommer därför att fascismen är en reaktionsrörelse mot kommunismen. Fascisterna tillämpade samma handlingens politik som kommunister tillämpar för att tilltvinga sig makten (”revolutionen är ingen tebjudning” etc.). Medan det strider mot såväl liberal som konservativ sensibilitet att ta till rått våld mot sina politiska motståndare, så väjer inte fascismen för detta. Det politiska våldet anses nödvändigt. Detta beror på att fascismen är en reaktionsrörelse. Det är en trängd borgerlighets ideologi. En borgerlighet som fruktar för sin existens kastar sig i armarna på fascistiska politiker.
Här måste vi återigen återvända till den historiska kontext i vilken fascismen uppstod. Kommunismen hade 1917 segrat i Ryssland. Överallt i västeuropa förekom vid tiden omfattande kommunistisk aktivitet. Det var inte uteslutet att kommunisterna skulle gripa makten i Tyskland eller Italien. Fascisterna ansåg att det enda sättet att effektivt bekämpa kommunismen på var genom att använda sig av naket våld. Fascisterna lierade sig därför med polis och militär för att bekämpa ultravänstern i form av kommunister och anarkister. Det var inte så svårt för fascisterna att vinna stöd i officerskårer och polisledningar för att sätta in hårda våldsmetoder mot kommunister. Detta kanske inte är så märkligt då officerskåren och polisledningen i samband med revolutionen i Ryssland mördades av bolsjevikerna. De borgerliga element som kanske hade mest att frukta om kommunismen kom till makten var således militärer och poliser. Militärer och poliser utgör statstjänstemän. Deras huvudsakliga politiska intresse var inte då och är inte idag att ekonomin ska vara så utpräglat liberal som möjligt. På polisers och militärers önskelista står som regel alltid att mer medel ska tillskjutas från staten till den egna verksamheten.
Nu har jag beskrivit lite av min syn på fascismen och dess historiska kontext. Detta anser jag också kan hjälpa oss att förstå vad som är fascismens jordmån. Min tes är att fascismen är en reaktionsrörelse mot ultravänstern. Fascismen växer sig således stark i historiska situationer när befolkningselement som motsätter sig ultravänstern känner sig trängd och allvarligt fruktar att ultravänstern ska gripa makten och dominera det politiska spelfältet. Individualpsykologiskt så präglas fascisten av att denna upplever det politiska läget som att klockan är fem-i-tolv. Denna mentala känsla av att loppet löper mot sitt slut gör att fascisten önskar att man omedelbart ska skrida till handling och mota tillbaka de rörelser som de anser hotar den egna existensen. Desperationen driver dem att överge normala politiska medel som att argumentera för sin sak i en fri och öppen debatt. Istället vill de använda våld mot sina politiska motståndare och krossa dem fysiskt istället för intellektuellt. Ekonomisk kris, hög arbetslöshet och en stark ultravänster i ett land är således en perfekt jordmån för fascismen. I ekonomiska orostider vädrar alltid extremvänstern och extremhögern morgonluft. Ultravänstern anar att en s.k. revolution situation håller på att infinna sig. Samtidigt som detta med förtjusning konstateras av ultravänstern så växer fruktan hos andra befolkningselement. Detta är fascisterna. Det är fem-i-tolv-människor som vill att våldsmetoder ska tillgripas för att tvinga tillbaka och tillintetgöra ultravänstern.
Jag vill kommentera några saker som Atalay Oral skriver:
”Jag har en tanke. Varje land har en viss % av befolkningen som är Che Guevaras/Kastros/Maos. I latinamerika ger man inte dessa människor någon makt överhuvudtaget och det leder till att man får extrema former. Här i väst mutar man dessa människor med positioner inom byråkrati och akademi så att de inte uppviglar befolkningen till storskalig stöld eller folkmord (ex. mot judar).”
Detta är en teori som jag inte tror på särskilt mycket. Det är en felaktig teori du hittat på för att du inte vill se anledningen till varför radikala vänsterrörelser och radikala högerrörelser uppkommer. Radikala vänsterrörelser uppkommer därför att en stor andel människor i ett kapitalistiskt samhälle befinner sig i ett ganska nesligt tillstånd. En textilarbetare i dagens Bangladesh befinner sig i en prekär ekonomisk situation och kan ganska enkelt av en socialistisk agitator uppammas att stödja kommunistisk politik. Detta eftersom personen tjänar extremt lite pengar för många timmars arbete. Många människor som arbetar hyser förakt för sina chefer. Socialismen/kommunismen ger ett teoretiskt ramverk och göder ett brännande hat mot chefer och fabriksägare eller ännu mer abstrakt kapitalister och kapitalism.
Detta ressentiment mot din överordnade chef/företagsledning är drivfjädern i all socialistisk politik. Det är inte heller obegripligt att människor ogillar sin chef eller sin företagsledning. Det finns många idioter som är kapitalägare och chefer som ger rikliga exempel i sin livsgärning på att de inte bryr sig om sina anställda och inte särskilt kompetenta att vara chefer. Det ressentiment som människor känner då de befinner sig i ett anställningsförhållande och av nöd måste arbeta för en korkad chef eller företagsledning leder till drömmar om en socialistisk ordning. Alltså en ordning där arbetarna övertar den fabrik de arbetar på och sköter den själv utan inblandning av en kapitalist och företagsledning. Det finns således bättre förklaringar än att en viss procent föds med en defekt till varför människor blir vänsteranhängare och socialister. Det är de dåliga cheferna och kapitalisternas felsteg som i grunden förklarar uppkomsten av politiska ideologier som riktar sitt hat mot chefer, kapitalister och kapitalism.
Liberalismen är i grunden också en ideologi baserad på ressentiment. Liberalismen är handelsmännens, borgerlighetens och mellanskiktens ideologi. Hatet i liberalismen riktades mot aristokratin, monarkin och statsmakten. Dess tillkomst berodde på erfarenheter hos dugliga människor ur samhällets mellanskikt av hur de blivit hunsade av en elit som av födslorätt, de tillhörde en högre klass, kunde trampa på handelsmän, lärare och advokater. Det överskikt som kunde göra detta var den gamla aristokratin och kungamakten. Liberalismens seger kom således då det gamla ståndssamhället sprängdes, parlamentarism infördes och kungar och adel förlorade sina ståndsprivilegier.
”Bra text. Fascism = Ond Statist. Antigen förstår de inte libertarianism (jag tror inte det finns en enda kritiker utav libertaranism som verkligen förstår vad de kritiserar lol) eller har de inget intresse för att förstå överhuvudtaget. Jag tror det senare är 99% av fallen då människor som har genuin respekt för sina medmänniskor och inte är intresserade av att uttrycka de ’rätta’ åsikterna ”för alla andra gör det” blir libertarian kvickt. Hur kan man inte fyllas utav statens brott mot individen?”
Jag betraktar mig som högeranhängare men jag är inte liberal. Mitt perspektiv är konservativt. Min syn på liberalismen är att den idag är en dominerande ideologi i Sverige och väst. Den uppträder dock i två former. Den dominerande liberala riktningen i världen idag är vänsterliberalismen. Detta är en liberalism som förstått varför det finns kritik mot det kapitalistiska systemet men dock fortfarande inte ser något alternativ till kapitalismen då systemet är överlägset ifråga om att alstra välstånd jämfört med alla alternativ. Vänsterliberaler stödjer därför ett marknadsekonomiskt system med de förespråkar också relativt höga skatter samt förespråkar socialpolitik för att mildra det kapitalistiska systemets brister. Vänsterliberaler är helt uppslukade av att bemöta och förhandla med vänsterkritikerna av det kapitalistiska systemet och att lappa och laga när systemet ger upphov till brister.
Vid sidan av vänsterliberalerna finns det en en mindre gruppering högerliberaler. Högerliberalism är mer eller mindre synonymt med libertarianism. Detta är frågan om en höggradigt teoretiserande liberal fraktion. Högerliberaler hyser förakt för allt vad socialpolitik och beskattning heter. De strävar efter ett så rent liberalt system som möjligt. Denna fraktion av liberalismen saknar nästan helt politiskt inflytande och förstår sig inte på hur en modern massdemokrati fungerar. De skriver ut recept för hur saker och ting ska hanteras men de når aldrig några politiska mål. Många högerliberaler blir extremt världsfrånvända.
Ett exempel på en totalt världsfrånvänd högerliberal tänkare är Hans Hermann-Hoppe. Hans Hermann-Hoppe är en intelligent person. Han har studerat ekonomi hela livet och varit verksam som professor i ämnet. Hela hans perspektiv är präglat av hur kapitalismen maximerar den ekonomiska effektiviteten i ett ekonomiskt system. Detta är vad han strävat efter att utreda hela sitt liv. När han sedan betraktar världen och ser vilken politik som bedrivs har han drabbats av extrem avsmak. Den politik som bedrivs är alls inte liberal och leder inte till ekonomisk effektivitet. Därför har Hoppe börjat att förakta demokrati och dagdrömmer numera om en upplyst despot som ska genomdriva det ekonomiska program han tror på. Detta utan inblandning av de besvärande demokratiska processer som idag gör det omöjligt att implementera programmet.
Min egen syn på vad en högerrörelse bör vara är att ställa upp mål för rörelsen. Vänstern hävdar att kapitalismen är orättvis och deras ekonomiska teorier stipulerar att samhället kommer delas i två fraktioner. En liten kapitalägande klass och en stor massa som är helt proletariserad. En högerrörelse som vill vinna framgång måste ha ett program som leder till raka motsatsen. Människor ska genom arbete kunna alstra förmögenheter som gör dem besuttna. Människor i allmänhet ska inte drabbas av proletarisering. De flesta människor ska kunna äga sitt eget hus/lägenhet och i övrigt kunna spara i värdepapper och alstra mer rikedom. En högerrörelse måste således sträva efter att föra en politik som höjer massorna från fattigdom och stadigt gör att fler och fler människor inträder i en situation av välstånd och välmående.
I min värld bör en klok politiker inskrida och förhindra att vänstern vinner mark och stöd. Libertarianer lägger dock enorma restriktioner för vad en politiker får göra. Därför kan de aldrig vinna mot vänstern utan står helt vid sidan av politiken som passiva åskådare. Om billig arbetskraft väller in i ett land som Sverige ser den kloka konservativa politikern att detta kommer leda till en katastrof. Detta kommer att stärka socialismen i Sverige och försvaga högern. En konservativ politiker kan då föreslå att billig arbetskraft inte hur som helst ska slussas in i landet. Endast personer som tjänar en viss summa pengar varje månad ska ges arbetstillstånd och få invandra. Detta är dock något som står i strid med libertariansk ideologi. Von Mises argumenterade emot alla restriktioner mot invandring. Hans argument var utilitaristiska.
Om arbetskraft söker sig till ett visst land beror det på att den kan få bättre villkor där. Således ökar det mänskligt välstånd om arbetskraften rör sig fritt över gränserna utan restriktioner. Detta är sant. Dock så är det så att det så att det finns människor som förlorar på en sådan fri rörlighet. Det leder till politiska reaktioner. Fascism är en sådan reaktion. Libertarianer av von Mises snitt vill dock inte kännas vid sådana politiska implikationer. Von Mises vill gnugga vidare på det perfekta ekonomiska system han teoretiserat fram och inte ta politiska hänsyn. Därför kommer libertarianismen aldrig att få politiskt inflytande. Det rör sig om en skrivbordsprodukt som ökar din ekonomiska förståelse. Libertarianer har emellertid en helt hopplös politik.
En höger som vill vinna mark och besegra socialismen kan inte vara helt uppslukad av teoretiserande. Visst är det så att fullt genomdriven liberalism genererar mest välstånd. Absolut. Men detta innebär inte att det inte finns förlorare i de korta perspektiven på ett införande av ett liberalt system. Det går därför inte att nedmontera en välfärdsstat som Sverige på en mandatperiod och sedan tro att detta inte kommer att föda politiska motreaktioner. Vänta vänstern. Vänta 30 år så ska ni få se. Vi kommer bli rika som troll! De miljontals statsanställda som förlorat sina jobb kommer inte att vänta. De kommer bums att rösta på socialister och högern kommer att förlora sin politiska makt. Därför måste en högerrörelse vara smart och pragmatisk. Den kan inte sträva efter ideologisk renlärighet. Därför kan inte en framgångsrik högerrörelse ha ett libertarianskt program!