Förnuftets eller Rädslans liberalism

Att det råder en kris på idéer som kan forma en parlamentarisk opposition verkar bli alltmer tydligt, även om viljan finns hos en del moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater att deras moderpartier går samman i ett gemensamt ”konservativt” block. Men vad är det en sådan konstellation egentligen skulle kunna åstadkomma? 

Om vi börjar med Kristdemokraterna har retoriken om gränser för asylmottagning rimmat illa med hur man faktiskt valt att rösta i riksdagen. Givetvis har man varit fullt trogen partiprogrammet och dess budskap om familjeåterförening, men man har samtidigt varit provocerande konsekvensneutral när man ser på vilka incitament deras politik om anhöriginvandring leder till. Några veckor efter omröstningen och då det var politiskt ofarligt att slänga ur sig en annan åsikt, ändrar sig Ebba. Hon vill nu få partiet att ändra sig i frågan om familjeåterförening. Är inte detta velande i en så viktig fråga som anhöriginvandring märklig mot bakgrund att Sverige på bara två decennier fått två miljoner nya samhällsmedlemmar och där det övervägande flertalet är välfärdskonsumenter snarare än välfärdsproducenter? Man kan inte heller moralisera bort kommunkriser och nödvändiga prioriteringar, även om man tycker att de är tråkiga, omoraliska och slår fel.  

Om vi går över till Moderaterna hade de nyligen partistämma. Fredrik Reinfeldt var inbjuden och höll ett anförande som tycks ha kretsat kring temat att:  ”…det alltid är fel att sätta sitt land först”. Varje uttryck för en ”moderat” och ”liberal” form av patriotism tycks med andra ord vara bannlysta från Moderata Samlingspartiet. Talet fick rungande applåder.

För mig har det varit klart sedan åtminstone början av 1990-talet att Moderata Samlingspartiet gått ett liknande öde till mötes som övriga borgerliga ”högerpartier” i Europa. I Frankrike har man talat om borgerlighetens radikalisering och kaviarvänsterns intrång i liberalismen. Det som hände var att man huvudsakligen prioriterade den stora kampen mot ekonomisk socialism och socialdemokrati, men överlät kulturkritik och migrationsfrågor åt vänstern. Faktum är att man dessutom inspirerats av kulturell vänsterradikalism när denna uppfattats harmoniera och stå i samklang med ekonomisk internationalism. Globalism (vilket skall skiljas från globalisering) har därför aldrig uppfattats som ett problem inom Moderaterna,  utan tvärtom som en tillgång och styrka. Samma sak med invandring och asylmottagning. En del, kanske även Fredrik Reinfeldt, har dessutom drömt om att massinvandringen till sist skall bryta ner välfärdsstaten. Utifrån detta perspektiv blir ”anti-patriotism” en dygd och ett kall. En ljusare värld av fria individer och entreprenörer stundar. Till och med EU kan vara till fördel, byråkratin till trots. 

Moderaterna med Reinfeldt har med andra ord skapat ett politiskt narrativ som välkomnar välfärdsstatens urholkning genom migration och driver denna fråga med stöd från en vänster som inte vill sätta gränser åt något håll eftersom de tror att migration leder till tillväxt och vinst, snarare än till enorma utgifter, förlorat socialt kapital och ökat mentalt, ekonomiskt och kulturellt utanförskap för stora grupper av individer. Uppgörelsen mellan regeringen Reinfeldt och Miljöpartiet kunde på sätt och vis lika gärna ha ingåtts mellan ”My Little Ponny” och ”Alice i Underlandet”. Ingen rationell person hade kunnat se hur en liknande överenskommelse skulle kunna drivas under överskådlig framtid utan att antingen välfärden eller migrationen skulle få ge vika.  Parallellt med detta har konservativa impulser inom Moderaterna förpassats till straffrätten och trista deviser om ansvarsutkrävande. 

Att detta narrativ skulle komma att slå fel på alla nivåer var således inte så svårt att förutse och vi befinner oss idag i vad Judith N Shklar kallar ”rädslans liberalism”. Man kan säga att högern idag brottas med frågor relaterade till vad många medborgare upplever som direkta hot mot deras liv, frihet och egendom. Men en del anser fortfarande att det är lite skamligt att utgå från en rädsla för att förändra samhällsutvecklingen. ”Jimmymoment” till trots så tycks de tänka man ändå skall ha framtidstro som kristdemokrat och moderat? Får man ens som moderat och kristdemokrat vara rädd för andra saker än opinioner, som i Stefan Löfvens fall? Vad innebär i så fall ”rädslans liberalism” applicerat på svenska förhållanden?

Statsvetaren Katarina Barrling behandlade nyligen frågan i en artikel på SR. Barrlings förtjänster i artikeln är att hon försiktigt kontrasterar uppmaningen till att vara optimistisk till de samhällsförändringar som drabbat Sverige under senare tid med uppmaningen att visa rädsla inför klimathotet. Alltså (och med andra ord): Var positiv, ja optimistisk, till överhetens potential och vilja att hitta lösningar på migrationskriser, gängkriminalitet, klankriminalitet, könsstympningar, ökat antal våldtäkter, boendefrågor, ekonomi, välfärd och läget i kommuner som Filipstad. Var däremot rädd, mycket rädd, för klimathotet!

Om man däremot är rädd för fel slags saker, ja då är man inte upplyst. Med exempel från Shklars essäsamling och idéer går därför Barrling över till att visa att det kan vara rationellt att vara rädd också för skjutningar, terrorism och annat elände och ändå behålla sin ”liberalism”. Rädsla går med andra ord att förena med liberal upplysning och tankegods. En liberal behöver inte ha en optimistisk människosyn, utan kan inse att människor kan vara livsfarliga. Barrling skriver: 

” Det är sant att staten har en kraft som gör den värd att frukta. Men samtidigt måste staten också vara tillräckligt kraftfull för att kunna skydda människor mot människors grymhet. Om den inte kan det, är det inte bara människorna som lever farligt, utan också staten, eftersom både dess auktoritet och legitimitet undergrävs. Vi ser nu att det inte bara är människors säkerhet som hotas, utan också statens och det allmännas grundläggande funktioner. Hot och våld riktas mot väktare, poliser och polisstationer, men också mot socialtjänst, sjukvård och skola. Och nyligen rapporterade Brå att myndighetsföreträdare till och med avråder brottsoffer från att anmäla brott. Det här är inte bara fruktansvärt för de individer som drabbas. Det är dessutom systempåverkande. Det påverkar samhället på ett sätt som drabbar alla, även dem som inte rånas eller skjuts ihjäl. Statens förutsättningar att utföra sitt arbete undergrävs. Men även mjukare värden, som tilliten i samhället, hotas.”

Det är också här jag som libertarian blir mer kritisk än positiv till Barrlings resonemang och vill visa ett litet annorlunda liberalt perspektiv än det hon utgår ifrån. Jag gör det i punkter:

1. Ja statens och det allmännas funktioner hotas av gängkriminalitet och av parallella strukturer där klaner och islamister tagit över områden. Men vad är orsaken till att de överhuvudtaget har kunnat göra detta om inte staten själv och de politiska beslut som statens företrädare har drivit under två decennier? Staten har efterfrågat en stor asylmottagning och migration, öppna gränser, generös välfärd som skapar incitament att komma till Sverige, velat ha låga straffnivåer, hindrat individer att agera i självförsvar, stämplat kritiker med epitet som vi inte behöver gå in på här, fryst ut och mobbat, talat om välfärdsvinster där de borde ha talat om enorma underskott, ljugit och bedragit. Sandvikenrapporten åldrades exempelvis inte väl och de moderater, kristdemokrater och socialdemokrater som genomdrev denna politik var varken rädda när det begav sig och är inte heller alltför rädda idag. Åtminstone framgår inte denna rädsla i form av nya liberala idéer.   
2. Ja det är horribelt utifrån svenska förhållanden att vi har statliga företrädare som uppmuntrar medborgare att inte anmäla brott till staten. Brottsoffer uppmuntras med andra ord av staten att inte vända sig till rättsstaten för att skipa rätt. De blir då inte bara offer för brott, utan även offer för statens ovilja att lösa brott, liksom offer för ett bedrägeri där de betalat in pengar för en tjänst som staten inte kan leverera. 
3. Men om staten och politiken är orsaken till problemen och till synes agerar apatiskt inom sitt våldsmonopol, är staten och politiken då också lösningen?  När jag anmälde inbrott för ett par år sedan för polisen så hade jag redan vid anmälan ingen förhoppning om att brottet skulle lösas. Jag anmälde enbart för att man måste göra det för att få ersättning från hemförsäkringen. Tilliten var med andra ord obefintlig i mitt eget fall och den var det även hos de poliser jag mötte. Den politiska apatin fanns således även här, på lokal och polisiär nivå. Nej, de hade inga förhoppningar om att inbrottet skulle lösas. ”Det händer aldrig för dessa typer av brott”, svarade de. Sedan tillade inspektörn: ”Ja det skulle ju vara om du tog tjuven i själva akten och höll honom kvar tills vi kom.” Skulle inte det räknas som misshandel frågade jag ironiskt? ”Beror på om du slagit honom först och om du håller honom i strypgrepp”, svarade han.  Vilken hederlig medborgare skulle våga det, tänkte jag? 
4. Systemet har således fått de medborgare som systemet har efterfrågat och likheter finns med andra totalitära system som använder kriminalitet, rädsla och fruktan för att kontrollera befolkningen. Det som provocerar i detta system är därför konkreta förslag på lösningar. En sådan lösning skulle exempelvis vara att låta laglydiga medborgare få rätt att försvara sig själva, vilket alltid är mer kontroversiellt att föra fram än att man skall ge staten utökade befogenheter till övervakning och kontroll. 
5. Att tilliten mellan medborgare minskar kan också vara bra för staten. Det hindrar effektivt alternativa strukturer som hotar det våldsmonopol som således inte behöver leverera. Huvudsaken för staten är att den behåller samma våldsmonopol, även om den de facto helt har retirerat från vissa områden. 

Barrling har således fel i denna del av sin analys. Äkta liberaler som följer någon av de idéhistoriska trådar som format den klassiskt liberala traditionen har alltid sett staten som huvudproblemet i varje analys, men inte alltid för att de nödvändigtvis är drivna av optimism. Tvärtom har många libertarianer idag en pessimistisk människosyn och vill därför inte sätta ett våldsmonopol i händerna på individer som Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Det är således rationellt i en libertariansk analys att vilja sprida risken till fler aktörer än till ett våldsmonopol. De flesta libertarianer vill exempelvis sprida rätten att använda våld i självförsvar direkt till laglydiga medborgare. Dessa har idag att freda sig inte bara mot statligt övervåld och riskerna med en framtida auktoritär övervakningsstat, utan även för de kriminella element som staten använt för att kunna stärka sin makt och driva fram mot alltmer auktoritära mål. Det är sedan självklart fult att visa politisk rädsla som moderat och kristdemokrat för en politik som de själva bedrivit. Att sätta sin tillit på dessa partier idag vore att angripa effekten med dess orsak och att tro att mer stat och ett bättre våldsmonopol med mer skattefinansierade resurser skall kunna hela och bota de sociala katastrofer som samma våldsmonopol och stat förorsakat. 

En verklig opposition till dagens politik skulle sedan utgå från förnuftet. Det är alltid, med historien som vittne, rationellt att känna rädsla för staten. Det är alltid rationellt att utgå från individens frihet och rätt till självägande. Det är alltid rationellt att välja fredliga lösningar och fria marknader framför våld, tvång och politisk charlatanism. Det är aldrig rationellt att däremot misstro de hederliga medborgare du möter i vardagen från ett gemensamt rationellt intresse att vara ett skydd för varandra i egna gemenskaper och sammanhang. Sammanhang där inte bara makten är decentraliserad utan där också individer kan eftersträva värden oberoende av statliga ideologier och krav på likriktning.