Svensk skola: 175 år av ofrihet. Del 5: Kommunalisering och friskolereformen

I och med 1989 års beslut initierat och taget av Göran Persson om en kommunalisering av skolan – som genomfördes 1991 –  gick man från regelstyrning till målstyrning i och med Lpo94 (1994). Detta är emellertid ingenting positivt – makten kom fysiskt närmare klassrummet och lärarkåren vilket har beskurit lärarnas autonomi ytterligare. Ju längre ifrån makten skolan är, desto bättre. Det som har hänt är att den administrativa bördan har ökat i kölvattnet av att ojämlikheten har ökat i den svenska skolan – vilket är inbyggt i vårt nuvarande skolsystem med friskolor. Likvärdigheten var någonting man kunde garantera innan kommunaliseringen – vilket givetvis inte blev fallet, diskrepansen mellan ambition/löfte och utfall var lika stor som tidigare.

De två lärarfacken var tudelade inför detta beslut – Lärarförbundet, det mer vänstervridna av de två fackföreningarna, var positiva till en början på grund av att Göran Persson hade sockrat deras lönebud, medan Lärarnas riksförbund, då som nu, var skeptiska till hela idén om en kommunalisering av skolan.

Förändringar efter kommunaliseringen:

• Kortare sommarlov
• Mera administrativt arbete
• Flera möten
• Mindre tid att planera lektioner och rätta/återkoppla på elevernas arbeten
• Skyldighet att följa kursplaner
• Redovisa kvalitetsarbetet på huvudmannanivå
• Ta fram antimobbingprogram och liknande

Lpo94 – som var en betydligt kortare variant av läroplan – innebar att kommunernas inflytande minskade genom kraven på att följa kursplaner, vilka kommunerna inte kunde påverka. Precis som innan grundskolans införande 1962 styrdes skolan indirekt genom att statens krav ökade i samma omfattning som decentraliseringen ökade. När decentraliseringen ökar, ökar också ojämlikheten i utfall som i sin tur ökar kraven på mer statlig kontroll, styrning och övervakning/inspektion, någonting som varit norm ända sedan folkskolestadgans införande.

Nyheter i Lpo94 var att skolan inte längre styrde hur målen skulle nås eller med vilka metoder – nu fanns det enbart mål att sträva mot och mål som skolan skulle se till att samtliga elever nådde. Med detta menade man att friheten och autonomin ökade.

1991 tog borgarna över makten och Milton Friedmans idéer om skolpeng genomfördes i stort sett rakt av i och med friskolereformen 1992.

Friedmans idéer bygger på att staten tillhandahåller en miniminivå av utbildning via skattsedeln, i synnerhet på landsbygden där befolkningsunderlaget är för tunt för att fri konkurrens ska råda. Systemet bygger på en ”school voucher”, skolpeng, som följer varje elev. Eleven – eller snarare vårdnadshavaren – kan välja skola fritt och betala med sin skolpeng där de finner det mest lämpligt att ha sina barn. Vill de kan de betala mer ur egen ficka för att på så vis få en bättre skola än den grundnivå staten tillhandahåller. En förutsättning för att en skola ska få drivas är att den är godkänd av staten och uppfyller kraven gällande utbildning och pedagogik samt att den följer en läroplan (curriculum).

Tanken med detta var att dels motverka kostnadsineffektiva och dåliga skolor att vara de enda alternativen, och dels motverka segregering som är en konsekvens av att folk går i de skolorna som ligger närmast – närhetsprincipen.

Friedman menade också att det här hjälper fattiga att komma till bra skolor, att en mångfald av pedagogiska idéer skulle uppstå där folk kan välja inriktning efter tycke och smak och att konkurrens också skulle förbättra och effektivisera de statliga skolorna. Till en början fungerade det så i Sverige – det var föräldrakooperativ, Montessori- och Waldorfskolor och vissa religiösa skolor som etablerade sig. På senare år har det varit storföretag som etablerat sig på den svenska skolmarknaden – som ska ses som en kvasimarknad och inte en fri marknad enligt rent kapitalistiska principer, vilket många vill göra gällande i debatten. En fri marknad har också fri prissättning – inte en bestämd summa för en reglerad och påtvingad tjänst som fallet är i dag. Friskolor kan i dag inte konkurrera enligt fria marknadsprinciper eftersom de inte kan prissätta den vara de tillhandahåller. Det som har hänt är att de får jobba med andra ekonomiska principer, till exempel cream skimming vilket innebär att man väljer ut de elever med bäst förutsättningar som kräver minst resurser. Med andra ord drabbas återigen de svagaste eleverna eftersom man i dag inte själv kan skjuta till pengar. Ett argument är att fattiga inte har råd, men om man nu har oturen att få barn med ADHD, autism eller andra svårigheter som gör att det krävs mycket resurser för att ens barn ska klara sig igenom skolan borde det rimliga vara att man också betalar för sitt barns tillkortakommanden.

Att ålägga denna börda på skattebetalarnas konto är inte bara moraliskt oförsvarbart – det gynnar ingen eftersom alla får en sämre skola. Inom forskningen sägs det att i skolan ska alla få plats, inkludering är ett ledord, även om man inte alltid menar fysisk inkludering slutar det ändå med att det är precis vad som händer – alla ska sitta i samma klassrum, ha samma lektioner, följa samma läroplan, nå samma mål, ha samma läxor, ha samma matteböcker och genomlida samma genomgångar av en och samma lärare. Självklart är då att folk inte kommer att nå särskilt långt och självfallet kommer vissa inte tycka att detta är roligt eller utmanande. Inkludering är en form av likriktning och man ser medborgare som ett kollektiv – alla ska arbeta tillsammans och lära känna ”olika sorters människor” vilket är ett argument för att enhets- eller grundskolan. Ett argument är att: ”om man går i en skola där alla har samma socioekonomiska status lär man aldrig känna andra människor”. Jag vågar nog påstå att barn som har svår ADHD, autism eller allmänt inte fungerar socialt inte kommer befinna sig på samma arbetsplatser som överklassens barn eller barn som fungerar väldigt bra i skolan. Det finns ingen vinst för den enskilde att behöva sitta i ett klassrum med en mängd andra barn som inte är där för att lära sig.

1997 bestämdes det att skolor inte längre fick ta ut någon ”skälig terminsavgift”, utan alla friskolor ersätts fullt ut med skolpengen, vilket motsvarar 85 procent av genomsnittskostnaden för kommunens elever. Allt i jämställdhetens namn. Detta gäller än i dag, borgarna har således aldrig lyckats med bedriften att återinföra skälig terminsavgift, vilket skulle leda till att skolan som helhet skulle få in mer pengar/resurser. På frågan hur svensk skola blir bättre av en ”jämlik” och ”rättvis” resursallokering men med mindre resurser låter jag vara obesvarad…

[hoops name=”alla-175-år”]