Vattenbristen orsakas av prisregleringar – inte av den goda majvärmen

Media rapporterar att det mycket varma majvädret lett till vattenbrist ”tidigare än vanligt”. Lika säkert som amen i kyrkan har bevattningsförbud utfärdats och befolkningen i en uppsjö kommuner och regioner uppmanas att minska vattennyttjandet.

På SVT Nyheter intervjuas Fredrik Vinthagen på Svenskt vatten, branschorganisationen för de kommunala vatten- och avloppsreningsverken. Problemet framställs dock som att det är det varma vädret som tvingat vattenverken upp till sin maxkapacitet:

Många vattenverk har kommit väldigt nära sin maxkapacitet på grund av den långa värmeböljan som kom redan i maj.  Därför har ovanligt många kommuner infört förbud mot bevattning, uppger Svenskt Vatten.

–  I maj är all produktion igång. Alla är fortfarande hemma samtidigt som behovet av att vattna i nyplanterade trädgårdar och fylla pooler är stort. En värmebölja under semestertider märks för det mesta inte lika påtaglig i vattenverket, säger Fredrik Vinthagen, kommunikationsstrateg vid Svenskt Vatten.

Givetvis har folk större användning för vatten när det är varmt, det hör till tingens ordning. Därför bör priset höjas som svar på värmen. Det för med sig att konsumenter blir mer noggranna i hur de använder vatten. Och eftersom de betalar mer finns det också pengar till att utöka kapaciteten. Det är grundläggande pristeori. Men det är inte vad som står i artikeln, vilket jag reagerade på i ett tweet:

Frågan jag ställer är förvisso något tillspetsad, men ärlig (och sann): det finns två rimliga anledningar till att man framställer vattenbristen som ett kapacitetsproblem snarare än ett prisbestämningsproblem: att man är okunniga om ekonomi eller ljuger om vad vattenbristen beror på.

Till min stora förvåning svarar Svenskt vatten:

Om man får svar på publika fora som Twitter av en branschorganisation, förväntar man sig nog något torrt och faktabetonat. Men Svenskt vatten verkar inte ha bemödat sig med att läsa tråden. Faktum är att jag redan hade utvecklat resonemanget:

Fokuset på det ekonomiska torde vara uppenbart. Dessutom med exempel på hur illa det kan gå – från just USA. Det är uppenbart att jag inte föreslår en ”amerikansk” modell, utan snarare tvärtom: något som inte är som Kaliforniens elmarknad.

Med tanke på att Svenskt vatten uppenbarligen har kollat min twitterprofil, borde de också ha sett att jag undervisar på ett stort universitet i just ekonomiska frågor. En snabb titt på mitt twitterkonto eller en webbsökning hade gjort det klart att grundläggande ekonomisk förståelse ligger mig varmt om hjärtat.

De borde alltså vara medvetna om att de fått en fråga, förvisso tillspetsad, om att problemen med svensk vattenförsörjning har att göra med att man använder dåliga ekonomiska styrmedel (eller snarare: inga). Och att frågan ställts av en universitetslärare och -forskare med expertis i sådana frågor. Som man helt sonika avfärdar som ”nyliberal”.

Men all heder till Svenskt vatten, som faktiskt fortsätter diskussionen – med en klart mer respektfull och produktiv ton:

Det är helt sant att marknadsprissättning på vatten är ”ovanligt”, vilket till större delen torde bero på att staten på olika nivåer monopoliserat tjänsten. Det politiska har för vana att avskaffa allt vad prismekanism heter och istället förlita sig på löften om att det ska bli ”mer” till ”alla”. Och det är i sin tur anledningen till problemen.

Pristeori gäller förstås även utanför så kallat kollektiva nyttigheter. Men det finns en stor mängd exempel på hur man försökt komma till bukt med problemen med övernyttjande av skattefinansierade tjänster, eller semi-privata aktörer med reglerade ”naturliga monopol”, som just de jag nämner.

Problemet är att det inte kostar mer att nyttja en vara (eller ”nyttighet”) som det är brist på än en vara när det inte är brist. Precis som vatten för tillfället i Sverige.

Exakt samma problem uppkommer i t ex bredbandsnät där man betalar precis lika mycket oavsett hur mycket man nyttjar nätet: resultatet blir att nätet tyngs ner och blir nästan oanvändbart under vissa tider med hög trafik (brist på bandbredd, skapad av brist på prismekanism). För att återigen använda USA som dåligt exempel: debatten om det så kallade ”net neutrality” handlar om precis detta – att man i lag vill reglera internetleverantörer så att de inte kan ta olika betalt. Man vill alltså skapa precis det vattenproblem som Sverige just nu genomlever, men vad gäller åtkomst till och nyttjande av internet.

Svenskt vatten håller med om problembilden i stort:

Jo, det var just det här med att vatten inte är som andra varor. Vad gäller prismekanismens funktion så är det faktiskt ingen som helst skillnad.

Men notera också förskjutningen – plötsligt heter det dricksvatten. Det är precis detta med specificeringen som är problemet: att dricksvatten behandlas precis likadant som bevattning av gräsmattor, till att fylla uppblåsbara pooler i trädgården, att tvätta bilen osv. Alla betalar lika. Med andra ord, det man från vattenproducenterna genom prissättningen signalerar är att det inte är någon skillnad till vad man använder vatten. Men än värre: prissättningen gör klart att konsumenter inte ska göra någon åtskillnad på dricksvatten och vatten till gräsmattan, poolen, eller att tvätta bilen. För det kostar lika mycket.

En kritiker skulle kanske utbrista, ”men det är ju samma vatten”. Förvisso, men det är samma säd som blir bröd, jäses till öl, matar fåglar, samt som stoppas i marken för att skapa nästa års skörd. Att säden eller vattnet ser likadant ut och transporteras på samma sätt har faktiskt ingenting med saken att göra: de olika användningarna är olika värda och kan (och bör) prissättas därefter. Annars blir det felallokerat.

Om man vill undvika brist men ge alla tillgång till dricksvatten kan man t ex införa ett progressivt vattenpris, så att de första kubikmetrarna vatten, som antagligen går till dricksvatten och hygien, kostar mindre men att det kostar mer per kubikmeter från en viss nivå (och kanske fortsätter att öka). Då löser man problematiken, för den som vill nyttja mycket vatten får betala för det – och pengarna de betalar kan användas till att öka kapaciteten i reningsverk osv.

Det är en uppenbar princip som är fundamental inom ekonomisk pristeori – och som varit välkänd i generationer. Men som politiska/offentliga verksamheter låtsas som att de inte behöver bry sig om och därför istället skapar problem – genom att uppmuntra överutnyttjande och därmed skapa artificiell brist. Dessa problem får olika konsekvenser för olika delar av samhället: det är precis de grupper man säger sig värna om som drabbas hårdast. Vattenbrist drabbar trots allt inte den med brun gräsmatta eller smutsig bil lika hårt som den som är rejält törstig eller som behöver tvätta sig (för att undvika sjukdom, inför operation, eller vad det nu kan vara).

Vatten är faktiskt en vara som vilken som helst: den bör också prissättas som andra varor. Det är bara att politiker och andra tyckare som anses att den ska behandlas annorlunda – och som därför med politiska medel avskaffar prismekanismen och därmed utsätter oss för problem som vattenbrist, slöa internetuppkopplingar och telefonnät som ”går ner”:

Men man kan förstås inte förvänta sig att representanter för Svenskt vatten, som ”branschorganisation” för kommunala verksamheter, ska tänka i ekonomiska termer. Eller snarare: de har ett politiskt uppdrag. De varken kan eller vill använda ekonomiska resonemang, för det undergräver organisationens existensberättigande.

Det är inte så konstigt att de håller fast vid myten att just den produkt de ansvarar för – vatten – är något unikt som kräver extraekonomiska resonemang. Vatten ska tydligen förstås som väsensskilt från elektricitet (som faktiskt t o m  i Sverige handlas enligt någon slags marknadspriser), telefoni, osv. Ekonomiska argument avfärdas som ”spekulation”:

Uppenbarligen är inte pristeori tillräckligt ”bevis”, trots att det är grundläggande kunskap som använts och bekräftats under längre tid än det funnits vattenledningar i Sverige. Det krävs ”empiriska exempel” på marknadsprissättning av just (dricks)vatten. (Som inte säljs i butik på burk, flaska eller i dunkar, får vi anta.)

Svensk elmarknad är, konstigt nog, inte relevant. (Det bör noteras att Sverige inte dras med ”rolling blackouts”, som drabbade Kalifornien efter att de införde prisregleringar på el.)

Jag är knappast en expert på vattenverk eller prissättningssystem för vattenförsörjning världen över. Och det behöver jag inte vara, för jag har (lite mer än) grundläggande kunskaper i hur en ekonomi fungerar. Men det är antagligen svaret som Svenskt vatten räknar med – att jag, för att uttrycka det annorlunda, är ”bara ekonom”, och mina argument kan således avfärdas som världsfrånvänd teori, eller spekulation. (Eller varför inte ”nyliberalism”?)

Men nu är problemet värre än att det blir vattenbrist i Sverige efter en varm månad. I stort sett hela den rika delen av världen dras med samma, ständigt återkommande vattenbristproblem. Av precis samma orsak: att man låtsas som att vatten inte är som vilken vara som helst utan är en rättighet, en kollektiv nyttighet, och så vidare.

OECD skrev om detta redan för 15 år sedan och noterade att man, för att komma undan bristproblemen, i ökande utsträckning inom OECD-länder börjat använda sig av olika typer av marknadsliknande (dvs nyttjandebaserad) prissättning. Med andra ord: man inför på politisk väg en slags prismekanism för att lösa de problem man skapat genom att avskaffa prismekanismen.

För att citera från första stycket i en artikel publicerad i OECD Observer i mars 2003:

Water is scarce in some contexts (drought, degraded quality), so water pricing is increasingly seen as an acceptable instrument of public policy. Water-use charges, pollution charges, tradable permits for water withdrawals or release of specific pollutants, and fines are all market-based approaches that can contribute to making water more accessible, healthier and more sustainable over the long term.

Där har vi alltså förslag till hur man kan minska bristproblemet! Man kan uppenbarligen införa marknadsliknande prissättning och därmed minska övernyttjandet.

Men om Svenskt vatten verkligen vill lösa problemen borde man förstås arbeta för att inte skapa dem. Och det görs bäst genom att låta tillgång och efterfrågan sätta priset. För att få gehör för detta tämligen rimliga förslag kan man t ex luta sig mot OECD – och använda sig av exempel från andra ”kollektiva nyttigheter” med bristproblem, som skapats på precis samma sätt.