På slutet av 1800-talet kom krav på reformer – både från socialdemokraterna/arbetarrörelsen och från liberalerna. Båda ville minska kyrkans inflytande, ge alla barn möjligheten att gå i skolan och se till individen i stället för att folk tillhörde sin sociala position/klass. Skolans längd utökades ytterligare och kontrollen och kraven ökade.
Liberalen Fridtjyv Berg introducerade idén om en bottenskola (enhetsskola) – sedermera grundskolan. Enligt honom skulle varje barn få förverkliga sina mål och drömmar utan att klasstillhörighet skulle förhindra dem från detta. Liberalerna och arbetarrörelsen gick således ihop angående utbyggnaden av en enhetsskola/bottenskola och om ett minskat kyrkligt inflytande. Detta mynnade ut i 1919 års undervisningsplan som syftade till att anpassa undervisningen till barns ålder och att minska kristendomens inflytande, till exempel förbjöds katekesundervisningen.
Det var demokratiseringsprocessen som tog fart under 1900-talets inledning som sedermera ledde till en enhetsskola där demokratiska fostran ingick – en växande medelklass ledde till ökade krav på rösträtt, minskat kyrkligt inflytande och ”en skola för alla”. Läsebok för folkskolan från 1868 användes ända in på 1940-talet som ett steg i nationaliseringsprocessen varför då också demokratisk fostran var viktigt.
1927 påbörjades processen att avskaffa parallellskolesystemet, men det visade sig vara lättare sagt än gjort – allmogens barn förväntades fortfarande att arbeta och bidra till familjens försörjning. Återigen blev diskrepansen mellan ambition och utfall stor på sina håll i det avlånga landet.
Kyrkans inflytande minskade sakta och 1935 lagstadgades att skolan flyttades från den kyrkliga till den borgerliga delen av kommunen. Några år senare hade kyrkan helt förlorat kontrollen över skolväsendet. Staten gick således segrande ur den kampen.
Under den socialdemokratiska hegemonin på 1920- och 1930-talet sköts det till mer resurser till folkskolan – utgifterna ökade med 100 miljoner åren 1920 – 1940, från 46 till 150 miljoner (oklart huruvida detta är justerat för inflation).
Demokratiseringsprocessen fortskred allt jämnt och det demokratiska styrelseskicket krävde en skola som förberedde medborgarna att delta i det offentliga. Här kom John Dewey in i bilden med sina progressiva idéer om pedagogik, utbildning och skola. Enligt honom skulle barn lära sig kritiskt tänkande, learning by doing och utbildningen skulle genomsyras av en demokratisk värdegrund i stället för att skolan lär ut absoluta sanningar och grundläggande färdigheter. Hans idéer präglar skolan än i dag i stor utsträckning.
1936 förlängdes skolan ytterligare med ett år till sju år.
Efterkrigstiden präglades av idén om en skola som fostrar barnen i demokratisk anda och John Deweys progressiva tankar fick stort inflytande över skolan och den svenska pedagogiken. 1950 beslutades att införa en nioårig grundskola i hela landet för alla barn 7 – 15 år i mångt och mycket baserat på Fridtjyv Bergs idé om en bottenskola för alla. Detta testades till en början för att se om grundskolans elever kunde prestera lika bra som realskolans – realskolan var den delen av parallellskolesystemet där överklassens barn gick. Realskolans elever uppvisade bättre resultat på samtliga tester. Efter det konstaterandet genomfördes införandet av den nioåriga grundskolan som vi känner den i dag.
[hoops name=”alla-175-år”]
Lyssna på en inläsning av artikel via Mises Ljud:
