Även om det fanns liberala tankegångar om att alla barn skulle lära sig att läsa, skriva och räkna, handlade 1842 års folkskolestadga snarare om disciplinering av en allt större underklass. Jordbruksreformerna, alltså förbättringarna inom jordbruket, under första hälften av 1800-talet hade lett till att det fanns allt fler backstugesittare, jordbruksarbetare, torpare och inhysehjon. Dessa fattiga människor behövde tuktas, och eftersom hela samhället hade sekulariserats var den nya statsreligionen demokrati, därav att folk behövde ”demokratiseras”. Allmogen utgjorde ett hot mot den rådande ordningen och därför behövdes undervisning som syftade till disciplinering, underkastelse samt demokratisk och nationalistisk fostran.
Det var de fattigaste familjerna som hade det svårast att leva upp till statens förväntning om att alla barn skulle gå fyra år i skolan – dessa barn förväntades att hjälpa till med jordbruket och sköta enklare sysslor i hemmet för familjens överlevnad. Detta ledde till att många barn bara gick i skolan på halvtid, så kallad deltidsläsning – det innebar att vissa skolor fick dela på lärarna och att vissa barn bara gick några dagar i veckan eller ett par månader åt gången. Diskrepansen mellan ambition och utfall är ett återkommande inslag i svensk utbildningshistoria.
Även socknarna/kommunerna var inte helt övertygade om förträffligheten med folkskolestadgan – många socknar/kommuner ville att den skulle rivas upp eftersom staten ålade socknarna/kommunerna en stor ekonomisk börda när de blev tvingade till att axla ansvaret över utbildningen, med andra ord var situationen då som nu mycket påfrestande för många kommuner med statliga påbud.
1846 infördes skolinspektionen – kvaliteten skulle säkras. Anledningen var att många kommuner inte levde upp till statens förväntningar och skolinspektionen var ett faktum redan efter fyra år med statlig skola i kommunernas regi. Under 1860-talet infördes folkskolebyrån. Syftet var att öka kontrollen över skolan samtidigt som behovet av en nationell fostran hade ökat i och med nationalstatens och nationalismens framväxt.
Trots att staten fick ett större inflytande över skolan ökade även kyrkans makt över densamma i och med kommunreformen 1861; kommunerna ersatte socknarna. Kommunerna delades upp i en kyrklig och en borgerlig del där den kyrkliga tog hand om skolan, kyrkans makt ökade således över skolan tack vare detta.
Folkskolestadgan innebar emellertid inte skolplikt, den kom först 1882 där antal timmar också utökades från fyra till sex. På 1800-talet ökade staten på sin styrning av skolan trots att det huvudsakliga ansvaret låg på kommunerna. Anledningen var att staten inte alltid gillade hur kommunerna bedrev och finansierade skolan. Det här ledde dels till utökade statsbidrag – 20 procent 1870 till 30 procent vid sekelskiftet 1900 – och dels till utökad kontroll av skolan, dess undervisning och om normalplanen (1878) följdes. Normalplanen kan ses som en föregångare till efterkrigstidens läroplaner.
Enligt lag skulle varje socken se till följande:
- Varje socken skulle ha en skola för barn 9 – 14 år
- Lärarna skulle vara seminarieutbildade
- Varje socken måste ha en skolstyrelse med en kyrkoherde som ordförande
- Socknarna skulle tillhandahålla skollokaler
- Folkskolans kurser skulle omfatta läsning, räkning, skrivning, kristendomskunskap och biblisk historia, geografi, naturkunskap, gymnastik och sång
Fokus låg emellertid på Katekesen och Bibeln – med andra ord misslyckades man per omgående med sin ambition.
Man ska inte heller överskatta beslutet om folkskolestadgan eftersom ett beslut inte per automatik leder till lokaler, lärare eller en etablerad skola – det är medborgarna som ser till att det sker. Eftersom den svenska befolkningen redan kunde läsa och skriva, var vana vid husförhör och dessutom själva insåg vikten av att förvärva dessa kunskaper föll det sig naturligt för många, men inte alla, att skicka sina barn till skolan, det skulle med största sannolikhet ha skett utan tvång, men då utan statliga påbud om vad och hur detta ska läras ut. Dessutom utan den dyra byråkratin som följer med statliga investeringar och åtaganden. Marknaden hade redan satt den utbildningsbollen i rullning och argumentet att staten såg till att alla fick utbildning är missvisande – det hade folk kunnat se till själva men då utan en nationalistisk fostran och en försvenskning av alla medborgare. Hade skolan blivit mer marknadsanpassad hade vi möjligtvis haft olika typer av skolor i dag som hade haft ett bättre lokalt förankrat utbildningsväsende som med största sannolikhet hade gynnat just landsbygden, vilket då som nu var Sveriges fattigaste kommuner.
I ett fritt samhälle får folk själva välja hur de vill spendera sin tid eftersom tid är pengar, och man kan säga att humankapital också är en resurs – en resurs som tar tid, alltså kapital, att förvärva. Om man som enskild individ inser vikten av att kunna läsa, skriva eller förkovra sig i jordbruk eller dylikt kommer man att skola sig inom detta område, det i sin tur leder till att ens resurser, i detta fall tid, läggs på det som man anser sig ha störst vinning för i framtiden, beslut tas a priori av individen – alltså vilken framtida avkastning kommer jag att få av detta beslut – som Ludwig von Mises påpekar i sin bok Human Action. När staten gick in och tvingade barn att gå i skolan förintades den möjligheten för den enskilda familjen att fatta beslut om hur man vill allokera sina resurser. En fattig familj som väljer mellan att få sitt jordbruk att fungera med hjälp av sina barn ställs då mellan att välja mellan skola för barnen eller svält. Svält är inte ett bättre alternativ hur bra det än må låta i en samhällelig och politisk diskurs om: ”en skola för alla” eller ”gratis skola”. Denna likriktning som folkskolestadgan innebar ledde till att de fattigaste fick det svårast att leva upp till förväntningarna, de fattigaste kommunerna lyckades inte infria de kraven staten hade och folks resurser lades inte där de gjorde mest nytta för den enskilde; resurserna lades på det som staten ansåg var bäst – disciplinering och nationalism, inte att gynna marknaden och handeln vilket med största sannolikhet låg i folkets intresse. Samma “utmaning” har vi i dag med ett utbildningsväsende som har mycket dålig förankring på arbetsmarknaden, i synnerhet högre utbildning – om man nu verkligen kan kalla det för “högre” utbildning?
[hoops name=”alla-175-år”]
Lyssna på denna artikel på Mises Ljud-podden.
