Det finns de som försöker ta vår frihet och egendom ifrån oss av rädsla för ”klimathotet”. Det är för allas bästa, är budskapet. Men eftersom det sker med våld så borde vi förstå att det inte kan vara sant.
Men libertarianismen säger att man får använda sig av våld i självförsvar. Kanske tvång under hot om våld då är motiverat i det fall att hela jorden, och därmed mänskligheten, skulle befinna sig i nära förestående fara? Nej, det är det inte och vi ska förklara varför.
Det börjar redan för 14000 år sedan då de första nomadiska jägar-samlarna kom att bosätta sig i Norden. Danmark och Sverige var förenade med landmassa. Landskapet bestod mestadels av tundra, sjöar av smältis och enstaka björk eller rönnträd. Folket levde i tält och följde de migrerande renhjordarna som utgjorde den huvudsakliga födan.
Varje individ på tundran rår över sig själv och ingen annan. Den har sina egna behov som mat, värme och hoppet om ett bättre liv bortom horisonten. Dessa behov utgör tillsammans individens vilja.
Om vi utgår ifrån en person som ensam jagar och lever av ren så kan den agera efter sina egna behov och följa sin egen vilja utan att det någonsin leder till konflikt. Den kan fälla tillräckligt med ren för att mätta sig själv utan att behöva handskas med knappa resurser under en överskådlig framtid.
Först när det dyker upp en andra jägare blir det problem. Med flera viljor på en begränsad yta och knappa resurser så uppstår en oundviklig konflikt. Jägare A vill göra X med en sak och Jägare B vill göra Y med samma sak. Båda söker en lösning för att kunna fortsätta leva som tidigare. Lösningen på problemet är att tilldela varje sak en ägare så att var och en kan se till sitt behov oberoende av den andra.
På tundran finns ingen lag förutom naturens lag. Därför baseras reglerna för egendom på människans natur. Människan är normsökande i sin natur, vilket med tiden ger upphov till en mängd kulturella normer och lagar. Men vi får inte glömma att normer har ett syfte, nämligen att undvika konflikt. Det finns bara en norm som uppfyller detta syfte om den följs – och den gällde på stenåldern även om den ännu inte fått sitt namn – icke-agressionsprincipen.
Var och en kontrollerar sin egen kropp direkt och kan endast kontrollera den andres kropp indirekt genom att först kontrollera sin kropp direkt. Så länge de lever så kan ingen av de avsäga sig direkt kontroll över sig själv. Om ägandet av en individ tilldelas en annan, skulle det därför leda till en permanent konflikt. Om ägandet av en individ däremot tilldelas den själv så kan var och en följa sin vilja och se till sina behov fritt och oberoende av varandra. Ägande måste därför förstås som kontroll fri från konflikt.
Eftersom ägande är kontroll fri från konflikt betyder det att resurserna på tundran kan tilldelas en ägare på ett av två sätt. Antingen genom att Jägare A (eller B) approprierar en oägd resurs genom att ta den i anspråk med sin av naturen givna, oapproprierade kropp – i fallet med renarna innebär det att den jägare som jagar och fäller en ren får äta dess kött och garva dess hud till läder. Eller genom att Jägare A genom frivillig handel byter till sig en resurs från dess tidigare ägare, Jägare B och vice versa – i detta fallet kan det betyda att man frivilligt byter ett stycke kött mot ett stycke läder och på så vis tar över ägarskapet utan konflikt. Om Jägare A behöver lädret mer än köttet och Jägare B behöver köttet mer än lädret så sker ett frivilligt byte och båda är rikare som resultat.
De flesta förstår att det vore fel av Jägare B att ta renen som Jägare A har fällt eller fel av Jägare A att ta det läder som Jägare B tillverkat utan att frivilligt utbyte har ägt rum. De flesta förstår att var och en skulle ha rätt att behålla sina ägodelar och försvara sig om konflikt uppstår. Ändå har vi ett samhälle som bygger på det motsatta, nämligen att Jägare B kan avtvinga Jägare A egendom vid behov, t ex för att ”rädda miljön” som Jägare B hävdar tillhör de båda gemensamt då de båda behöver den för att överleva.
Ägande uppstår inte vid behov utan vid kontroll utan konflikt och ägaren har rätt att försvara sig och sin egendom om en konflikt skulle uppstå. Ingenting skiljer sig åt denna gång. Men om det inte är egendom utan miljö vi pratar, kan inte Jägare B då ha rätt i att de äger den gemensamt och måste ta hand om den gemensamt? För att besvara denna fråga är det viktigt att förstå skillnaden mellan egendom och miljö.
Anledningen att vi har egendom är som tidigare fastställts att vi både har flera behov och knappa resurser, samt att vi har en viss påverkan på vissa resurser som gör att vi kan appropriera dessa och kalla dem vår egendom. Men om någonting finns i överflöd så kan det inte uppstå en konflikt kring det. Jägare A kan göra X med en sak och Jägare B kan göra Y med en likadan sak. Ingen behöver sakna något. Likaså, om vi inte kan påverka en sak så kan vi inte appropriera den och kalla den vår egendom. Detta kallar vi istället för miljö.
Solljus, regn och vind är några få exempel på miljö i vår tid. Vi kan lagra värme från solljus, vi kan samla regnvatten i vår brunn, vi kan generera energi från vindkraft, men vi kan inte få solen att lysa på natten, regnet att falla när vi har torka eller vinden att blåsa i rätt hastighet eller väderstreck ens med gemensam ansträngning.
I stenålderns Skandinavien fungerade uppdelningen mellan egendom och miljö på samma sätt. Indelningen såg endast lite annorlunda ut. Då man inte lärt sig odla var rönnbärsträden en del av miljön och först när man plockade bären blev de ens egendom. Då man inte lärt sig tämja och föda upp djur så var renhjorden en del av miljön och först när man fällde ett byte blev det ens egendom. Då man ständigt flyttade och sökte efter mat var marken en del av miljön och först när man slog sig till ro på natten blev lägret ens egendom. Ingen av de nomadiska jägar-samlarna kunde därför göra permanent anspråk på varken djuren eller naturen. De var oägda.
Vi har redan fastställt att Jägare A har rätt till sin kropp och därmed sitt byte. Men det Jägare B gör är att göra anspråk på framtida byte, oavsett om Jägare A eller B är den som jagar eller är framgångsrik i sin jakt, genom att hävda att det oägda är gemensamt ägt. Detta bryter såklart mot den tidigare fastställda ordningen eftersom det begränsar Jägare A’s äganderätt och istället skapar en permanent ägandekonflikt. Oägd egendom är alltså inte gemensam egendom då ägande är kontroll utan konflikt.
Därför står det klart att oägd egendom inte heller kan väga tyngre än faktisk egendom. Egendom har man ett självklart anspråk på och rätt att nyttja, medan miljön finns oberoende av oss och därför inte kan göras anspråk på. Jägare B kan inte säga åt Jägare A att sluta jaga ren för att mätta sin familj eftersom Jägare B vill att renhjorden ska växa för miljöns skull. På samma sätt kan miljöalarmister inte säga åt dig att sluta se till dina behov för att de vill värna ”den gemensamma Jordens behov”. Jorden är inte gemensamt ägd och har inte heller egna behov. Det de säger är att all oägd egendom och framtida ägd egendom ska vara deras egendom och kontrolleras av deras vilja efter deras behov, istället för dina.
Individen har direkt kontroll över sig själv och ingen annan, kom vi fram till. Detta innebär inte enbart att Jägare B inte har rätt att avtvinga Jägare A hans egendom. Det innebär även att Jägare A inte har ansvar för andras handlingar då de är bortom hans kontroll. I det fall att Jägare A orsakat Jägare B faktisk skada eller förlust av egendom har Jägare B rätt till skälig kompensation, om skadan eller förlusten beror på en aggression (inskränkning av Jägare Bs äganderätt) från Jägare A. I annat fall är det resultatet av en dålig investering eller bättre konkurrent. Men för att kunna kräva kompensation måste vi ha bevis för individuellt ansvar genom orsak och verkan. Hur kan man annars veta vem som är skyldig vem vad? Jägare A kan inte kontrollera och därmed inte heller ta ansvar för eventuella handlingar begångna av Jägare C, D eller E. En handling som fristående inte skulle ses som en aggression kan inte betraktas som en kollektiv aggression när man tar hänsyn till andra individuella handlingar. Endast om de tillsammans planerar och utför handlingen med ett gemensamt mål kan de räknas som en. Bevisbördan faller därför på Jägare B att visa hur Jägare A, ensam, haft en direkt påverkan på hans egendom och i vilken utsträckning han förtjänar att kompenseras av Jägare A.
Eftersom vi kartlagt att miljö är något som vi inte kan påverka eller rå över blir det omöjligt att bevisa hur en enskild individ, fri från andras handlande, bär skulden till klimatförändringar. Vi har också kommit fram till att miljö är det som vi inte kan eller av någon anledning inte bryr oss om att äga. Det blir därför omöjligt att förklara varför kompensation ska utgå från en individs egendom till en annan individ, för skada på något som inte tillhör den. Såklart kan föroreningar hanteras i det fall att en har förorenat eller förgiftat en annans luft, vatten eller mark. Men när det gäller klimatet så har vi inte kommit längre än stenåldern.
I ett avseende som vi däremot har kommit längre än stenåldern är att vi utvidgat begreppet egendom och därmed gått från att vara parasiter till att bli förvaltare. Bonden brukar sin jord istället för att förbruka den. Skogsägaren avverkar inte bara befintliga träd, utan planterar också nya, för att se vinsten växa. Jägaren förvaltar hjorden istället för att plocka av ett djur i taget tills inga finns kvar.
På tundran, om renhjorden flyttar eller dör ut så har naturen sin gång såvida jägaren inte utvecklas, blir renuppfödare och tar kontroll över sitt eget liv – en lösning som är osynlig om man bortser från begreppet egendom och bara ser till miljön. Detsamma gäller för varje tids utmaningar.
