Mises argument mot socialism, att en ekonomi med centraliserat ägande genom staten inte förmår allokera resurser på ett rationellt sätt och därmed inte kan tillfredsställa verkliga behov, är fortfarande högaktuellt – trots att det publicerades 1920 och debatten fortgick till (åtminstone) publiceringen av Human Action 1949. För de allra flesta är argumentet antagligen helt okänt, vilket är ett resultat av att socialister ofta ägnar sig åt önsketänkande snarare än realism.
Andra anser antagligen att argumentet redan motbevisats, förmodligen genom ”listpris”-argumentet som lades fram av Taylor och Lange. Men detta bortser helt ifrån Mises dynamiska syn på ekonomin, som är själva kärnan i problematiken. Om man istället antar generellt ekvilibrium som utgångspunkt så är problemet ett helt annat – och mycket enklare att lösa.
I en modernare kritik hävdar Andy Denis (2015) att Mises gått för långt i sina slutsatser: ekonomisk kalkylering kräver inte privat egendom utan vad han kallar ”several property”, alltså egendom som förvaltas av decentraliserade aktörer. Hade Mises alltså fel i sitt argument?
Per Bylund svarar på Denis försök att motbevisa Mises tillsammans med GP Manish i senaste utgåvan av Review of Political Economy. Enkelt uttryckt visar Bylund och Manish att Denis begår samma misstag som tidigare kritiker – han ser ekonomin som ett statiskt snarare än dynamiskt system. Därmed utgår han också ifrån att det viktiga på en marknad är management, medan Mises (och österrikisk ekonomi) istället ser entreprenörskap som drivkraften i en ekonomi.
Här är deras abstract:
Two years ago, in an article in this journal, Andy Denis revisited and added to the Socialist Calculation Debate, one of the 20th century’s greatest debates in economic theory. Denis argued that Austrian economists draw unsupported conclusions from their argument in claiming that private rather than several property is necessary for economic calculation. We note in this article that Denis’ argument rests on two key points: first, that the legal owners of capital, or the capitalists, play a purely passive role in the resource allocation process, and, second, that it is the managers who bear the entire burden of speculative decision making and economic calculation. We then proceed to criticize both points. Key to our argument is the fundamental insight of Austrian economics that the market is an open-ended process of discovery, coordination and value creation, where resource ownership and allocation is impossible to sever from entrepreneurship due to the inherent uncertainty of the future. We argue that, from the Austrian market process perspective, economic calculation indeed requires private property, and not simply several control, because entrepreneurship under competitive discovery must be subject to both the lure of profit and the risk of loss.
Bylund och Manish artikel, Private Property and Economic Calculation: A Reply to Andy Denis, finns att läsa (gratis för de 50 första) på RoPEs hemsida här.
