Hålkaka mot centralmakten

Häromdagen frågade jag en vän om han gillade mörk hålkaka, jag hade sug efter det nämligen. “Vad är det?”, fick jag till svar. Ja du vet, ett mjukt bröd med hål i mitten, det vet väl alla, eller? Jag frågade vidare och det visade sig att knappt någon utanför Östergötland i min vänkrets med vissa undantag hade en aning. Eller så trodde de att det var något annat jag pratade om, knäckebröd till exempel.

Kan det verkligen vara möjligt, har jag hittat något som är så specifikt för Östergötland? Hur kan jag inte ha vetat om det förut och varför? En del av svaret är väl ganska enkelt egentligen, för mig är hålkakan en vardagsprodukt. Jag reflekterade inte över att den inte var det för andra i riket. När jag som barn åkte till Norrbotten och Finland på somrarna för att träffa fastrar och kusiner var jag dock väldigt fascinerad över att de bakade sitt eget tunnbröd. Både hårt och mjukt och det smakade otroligt gott. Några mil därifrån på den finska sidan av Torne älv var det torrt, kompakt och surt bröd som gällde kring bordet, kanske inte lika gott för en tioåring. Oavsett kopplade inte min hjärna att dessa var regionala företeelser.

I det vi idag kallar Sverige har det länge funnits smånationer med sina egna särdrag, stora dialektala och till och med språkliga skillnader. Jag tror dock att de traditionella nationerna vi ofta rabblar upp bara är en liten del av vad som var verkligheten för en människa i Sverige för bara 200 år sen, med osynliga gränser och osagda regler. Traditionellt anses grunden för det nutida Sverige ha lagts i och med Gustav Erikssons kröning den sjätte juni 1523. Och det var också då en konung för sista gången på traditionellt sätt valdes i Sverige. Det bör nämnas att redan Birger Jarl, och sedan Magnus Eriksson med sin “landslag”, ännu tidigare försökte göra det svensk-finska länderna till en enhetlig stat genom att ersätta de äldre landskapslagarna som tidigare var lagstiftande.

Men vad som hände från och med 1500-talet är en total utrotning av det regionala och lokala, utförd av centralmakten i Stockholm. Det som inte passade, som till exempel fel religion, dialektala och språkliga skillnader skulle bort. De uppror som följde tidigt under vår historia mot den mer och mer centraliserade staten, slogs brutalt ner, och var utan pardon, för att foga och skrämma folk till lydnad.

När denna brutala införlivning av befolkningen var ett faktum fortsatte det på ett mjukare spår, men som egentligen var lika intensivt och invasivt. Skolväsendet har spelat en stor roll. Barnen forslades ofta bort under tvång till skolor tiotals mil bort för att tvagas sina unika och lokala drag, utbildades att bli riktiga svenskar, speciellt i de norra delarna av landet. De drillades i uttal och ordval. Att tala på grov dialekt eller annat regionalt språk var strikt förbjudet och våra lokala kulturer maldes ner till ett mjöl som senare användes i en svensk stapelvara, Skogaholmslimpan, som ännu lockar befolkningen med sin söta sirap. Alla på radio och tv lät likadant, svensken var skapad.

För en stat är detta ett helt logiskt då konformiteten gör det lättare att styra undersåtarna. Stater med onaturliga gränser, som innehåller flera olika etniciteter, språk, dialekter och religioner är grogrund för konflikter om den politiska makten. Det blir inte sällan våldsamt och etniskt betingat när olika grupper ofrivilligt blandats ihop. Ofta är det bara en specifik och dominerande grupp som har majoritet och statens styre i sin hand. Kontinenten Afrika är ett levande exempel på detta. Också Europa har sina konflikthärdar, Katalonien, Baskien, Korsika, Balkan, Norra Italien, Skottland och framförallt Donetsk regionen i Ukraina är exempel på sådana eller potentiella sådana i alla fall. Alla dessa har ekonomiska, kulturella och språkliga anledningar till att vilja bryta loss från sina respektive stater eller unioner. Konformitet bland befolkningen till fördel för en stat som eftersträvar skötsam skatteboskap. En möjlig skillnad mellan staten Sverige och andra stater är att den svenska centralmakten tidigt insåg fördelen med att standardisera och luckra upp de skillnader som fanns i befolkningen, helt enkelt slå ihjäl den sanna mångkultur som fanns i landet. Vår germanska effektivitet och rationalism drabbades oss på ett sätt som påverkar oss än idag.

Under åttiotalet och nittiotalet nådde fyrtiotalisterna och femtiotalisterna höjden av sin makt. De hade årtiondena innan gått på folkhögskola. Suttit i studiecirklar, druckit rödvin och rökt braj medan de diskuterade Marx, feminism, Vietnam och andra internationella händelser. 68-rörelsen var i full sving, med husockupationer och trädkramande. Studieresor till Kambodja, DDR och Kuba var också populära. Till och med vår landsfader Palme besökte Kuba och togs emot som en hjälte i värdlandet. Det var en rörelse med stark internationell ton med andra ord. Studentvänstern rörde sig mot kulturfrågor och lämnade arbetaren i sticket, med detta dog den traditionella vänsterrörelsen som tidigare varit baserad i fackligt engagemang och folklig samling, men som blivit djupt sammanbunden med socialdemokratin och partipolitik. Ett parti som nästan var staten personifierad och som senare gjorde slag i sak med studentvänstern i dess förakt för arbetaren som varit deras bas i nästan hundra år. Individerna från flumvänstern gick sedan vidare och gav sig in i politiken eller som offentliganställda. En av dessa var Anna Lindh. Hon engagerade sig redan vid tolv års ålder i SSU och marscherade jämte kommunister av alla de slag för solidaritet med en kommunistisk mördarmaskin som våldförde sig på sin egen befolkning. På Palmes begravning höll hon ett längre tal där hon svor att föra Palmes humanistiska, internationella och solidariska budskap vidare. Men inte en enda gång nämns arbetaren eller den svenska befolkning som röstade fram landsfadern. Även i media fick de stor genomslagskraft, vilket gav goda kulturella resultat. Så föddes batikhäxan och mysfarbrorn.

Deras barn tog dock detta ett steg längre. Influerade av sina föräldrar skulle dessa bortskämda ungdomar driva detta med Sverige och den så kallade svenskheten till sin spets. När regionala och lokala egenheter var utraderade var nästa steg att förneka även det gemensamma svenska. Och vad fan är en Östgöte eller en Gotlänning? Svaret från Stockholm: Obildade bönder såklart. Jag kanske tycker för väl om denne man, men jag tror inte ens Gustav Eriksson hade varit bekväm med detta. Det mest bisarra är att de får hållas, då vi alla vet att de är en marginell grupp i samhället. Vanliga människor som arbetar och har familj har inte tid för sådant. Känns som om det är dags för “Svensson” att ta sig tid att bekämpa detta, våga säga ifrån, “Håll käft nu!”.

Som jag ser det ska vi dock inte hänga läpp, vi kan skapa något positivt av det. Om de dödar svensken som begrepp kanske vi ur askan kan skapa ett intresse för det lokala och regionala igen. Trycka på för vår rätt att existera och skapa nya identiteter, baserade på våra uråldriga och delvis glömda. Självklart kan det gamla aldrig komma tillbaka i samma form som det än gång var. Men att lägga fokus på min hålkaka, som bakats i Östergötland i en eller annan form sedan Romarriket dominerade kontinenten, är viktigt för oss som vill leva i ett samhälle där ett centraliserat och koncentrerat maktutövande inte dominerar. Låt oss skapa ett sant mångkulturellt samhälle, där en dalmas är just en dalmas först och främst, där en pojke i Skåne är en påg och där vi behöver tolk för att förstå gutniska – inte gotländsk dialekt. Leta efter matrecept, läsa och lyssna på gamla inspelningar med äldre människor talar, hör och lär hur de pratade. Sprida allt vi lär oss, dela med oss och få folk intresserade av sin bakgrund. Det finns projekt och människor som gör detta just nu, som Projekt Allmogen, Tradpodden, hembygdsgårdar och spelmän som finns där ute. De är bärare av folklig tradition, bärare av lokala företeelser och seder. Jag själv vill inte ha ett svenskt skal, utan jag vill i all sanning vara östgöte och Norrköpingsbo ända in i hjärtat. Min mors familj har bott i Östergötland ända sedan åtminstone Gustav Erikssons tid, längre än så kom jag inte i min släktforskning. Det ger mig perspektiv. Rötter för mig har fått otrolig betydelse och jag kommer göra allt för att hitta tillbaka till dom. Samtidigt vill jag kunna uppskatta och lära mig om saker som är specifika för andra regioner på den skandinaviska halvön. Bara genom detta kommer jag verkligen förstå vad det är som bundit oss samman i tusentals år som folkslag i en större kontext.