Hur jag hittade frihetens idéer

Många vägar leder människor till att omfamna frihetens idéer. De komma från höger, från vänster, från norr, från söder och pepparkakeland. Tänkte härmed kortfattat beskriva min vandring. Mer som en kanske underhållande historia snarare än för att min egen person är särskilt intressant. Många gillar historier ur verkliga livet och vem vet, kanske finns det någon där ute som identifierar sig en gnutta och kan få lite moraliskt stöd i att våga ta steget.

Som person hyste jag tidigt vad man kan kalla traditionellt konservativa värderingar kring storheter som familj, kung, fosterland, traditioner och kristendom. Det fanns inte direkt någon tanke bakom detta utan det var mest intuiva preferenser. Någon sa att ”det växer spindelväv på dig”, vilket jag tog som en komplimang. På grund av mina värderingar var några av mina stoltaste ögonblick i livet när jag fick mitt första jobb som reklamutdelare 12 år gammal, när majoren överräckte AK4-an med orden ”vårda den väl” och när jag 24 år gammal gifte mig med den bästa 23-åriga kvinna jag träffat.

Min personliga läggning är skeptisk. Naturvetenskap har alltid intresserat mig. Många kvällar satt jag och läste familjens uppslagsverk och följde hänvisningar från ett uppslagsord till ett annat. Det jobbiga var att det ofta grenade ut sig från ett uppslagsord till flera. Detta var långt före internet och klickbara länkar. Min favoritbokstav var R, under den fanns ordet radio. Jag stortrivdes på gymnasiets naturvetenskapliga linje, och när jag gick ut med den vita mössan kunde jag ungefär allt. Tills min morfar visade hur han hittade vatten med slagruta, det skakade min skeptiska världsuppfattning i grunden och jag återfick en gnutta ödmjukhet.

Som konservativ var man ju moderat, så jag var med i MUF något år. Det vill säga jag betalade en medlemsavgift och hatade på löntagarfonder men gick aldrig på någon sammankomst. Det var mest fester ändå som jag förstod, och jag var aldrig någon framgångsrik festprisse. Kunde heller aldrig uppbåda intresset att engagera mig i partipolitik, jag var nog för lat för att stå och dela ut klistermärken på campingplatser.

Åren gick, man blev ingenjör, fick tre barn, röstade på Reinfeldt och EU. För Reinfeldt var konservativ och EU var lika med fria marknader och vi konservativa gillar kapital. Min svärfar, polisen från landet, tyckte att jag dög nog för hans dotter men det här med EU hade jag fått om bakfoten. Han äger visserligen en massa skog, men fattar inte det här med kapital. Så jag passade på att rösta för Euron också.

Sen bar det av till Amerikatt för att läsa business. Då fick jag lära mig mer om kapitalet. Bland annat att man behöver en stat med en sedelpress som trycker upp alltihop. Jag fick för första gången bekanta mig med Milton Friedman på en kurs i affärsetik. När hans namn nämndes så skrattade alla för han var en typ av extrem frimarknadsperson och var sämst på affärsetik. Vi läste också en grundkurs i juridik. Jag passade på att fråga varför amerikanska företag drogs med så stora juridiska avdelningar medan det är en perifer funktion i europeiska företag. Professorn förklarade då att Amerika var världens mäktigaste land på grund av sitt överlägsna juridiska system. Vi läste mikroekonomi och jag hade svårt att följa resonemang typ ”om man ökar x med 1 så ökar y med Δy”; det hade väl varit enklare att bara ta derivatan? Vi läste också makroekonomi och det var jag inte tillräckligt smart för; jag fick det aldrig att gå ihop. Men jag lyckades lära mig utantill och komma ihåg, ända till provet, vad som händer när man flyttar räta ISLM-kurvor. Så jag fick examen och fint jobb som aktieanalytiker i Stockholm.

Det gick bra i många år. Men år 2007 började problemen. Mörka moln tornade upp sig. Vi på firman började oroa oss för världsekonomin.

Centralbankerna och konjunkturinstituten hade lovat oss att de hade listat ut det här med konjunkturer och att det aldrig skulle bli en ekonomisk krasch. De hade datorer som räknade snabbt och rätt och ekonomie doktorer som bemannade dem. Amerikanska fastighetspriser hade stigit under många år. Den nya ekonomin, den ekonomiska ”supercykeln”, liksom årsbonusarna, var här för att stanna. Hela landet skulle få bredband. Telia fick ingen 3G licens för de var sämst på att lova 3G-täckning i hela landet inom ett år. Inget kunde gå fel.

Men ändå, siffrorna pekade på det omöjliga. Nu väntade vi på att de amerikanska myndigheterna skulle tala om för oss om vi varit recession de senaste tre kvartalen. Eftersom jag hade så smarta kollegor frågade jag dem vad det spelade för roll. Då fick jag veta att om det är recession så kan det bli deflation.

– Vadå? Att grejorna blir billigare?
– Ja just.
– Det är väl bra?
– Nej, för vi behöver inflation för att människor inte ska skjuta upp konsumtionen för då stannar ekonomin, vinsterna, bonusarna och folk blir arbetslösa.

Ett tips: Om du lever ett gott liv och är nöjd med din världsbild så börja INTE rota i frågan om vad inflation är och varför det är så bra. Eller varför deflation är så farligt. Eller VAD PENGAR ÄR. Du har nu blivit varnad.

Eftersom ingen kunde ge mig detta tips började jag rota. Snart vände jag mig till dem som kan det här bäst: Riksbanken. På deras hemsida hittade jag samma förklaring att utan inflation slutar människor handla. Och 2% inflation är det rätta värdet för ”man vill ha en inflation som är tillräckligt låg för att ingen ska bry sig och tillräckligt hög för att undvika mätfel.” Ingenjören i mig kliade sig i huvet. För 2% innebär ju en halvering av pengars värde på 30 år, det är mycket för den som sparar till pension, och definitivt över gränsen för att jag inte skule ”bry mig”. Och ”tillräckligt hög för att undvika mätfel”? Från mina ingenjörsstudier hade jag ett bestämt minne av att det var lika stort mätfel i att mäta, säg, 0% eller -10% som 2% eller 70%. Mätfelets storlek beror på metod och inte på värdet. Jag mailade dem och frågade vad tusan de menade. Jag fick aldrig något svar, men däremot försvann deras pedagogiska förklaring från hemsidan.

Kort därefter förklarade staten att Ja, vi har varit i recession ett antal kvartal och genast reagerade börserna på detta tydliga besked. Med besked.

Detta var ju märkligt. Jag hade en fin utbildning under bältet. Mina kollegor likaså. Men ingen av dem hade förutspått supercykelns slut och det finansiella blodbad som följde. Själv var jag missnöjd. Hade jag kunnat förutspå detta om jag bara satsat mer på att fatta makroekonomin? Mina känslor var lika upprörda som när morfar hittat vatten med slagrutan. Jag hade ju lagt två år av mitt liv för att kunna begripa sånt här.

Snart hemsöktes jag av en gnagande oro att det var något fel på den ekonomiska teorin vi alla bekände oss till. Jag började fundera på om jag skulle bygga en ekonomisk teori, hur skulle den se ut då? Man borde kunna börja enkelt. En korrekt teori bör ju även förklara de allra enklaste ekonomiska situationer, till exempel en värld med två personer som tillverkar en produkt var och byteshandlar med varandra. Man borde sedan kunna bygga upp en fullfjädrad ekonomisk teori stegvis, logiskt, som till slut är så komplett att den kan förklara varför vi hade en ekonomisk kris.

Samtidigt började jag snoka runt på internet för att se om det fanns människor som hade förutspått krisen. Jag stötte på en figur som heter Peter Schiff. Han hade förutspått det. Och blivit utskrattad. Varje fredag såg jag fram emot hans veckobrev. Han påstod märkliga saker som att det inte alls är gynnsamt med en svag valuta. Jag fick inte ihop det. Men han hade ju haft rätt så något måste han ju fattat. Efter ett tag skrev han i ett veckobrev något om österrikisk ekonomi. Hade jag aldrig hört talas om. Slog upp det på nätet och började läsa. Förstod inte mycket i början med fortsatte ändå. Ganska snart insåg jag att den ekonomiska teori jag försökte konstruera redan var konstruerad och kallades just österrikisk ekonomi. En ny värld öppnade sig! Jag läste allt jag kom över. Rothbard, Mises, Hazlitt. Även Milton Friedman, den oetiske frimarknadsextremisten dök upp ibland! En av de mest omvälvande insikterna var när jag förstod vad pengar var, och inflation och deflation. Sedan banker och centralbanker. Snart hade jag funnit svaret på varför vi hade en finanskris: STATEN. Och den var orsaken till varenda finanskris sedan tidernas begynnelse!

Oj. Wow. Hjälp. Här har vi alltså staten och dess folkets tjänare, som säger att den är absolut nödvändig för finansiell stabilitet och välstånd. Men som i själva verket orsakar finanskriser och parasiterar på samhällets välstånd. Det tog ett tag att smälta den insikten. En spricka hade uppstått i fernissan. Jag började fundera på om det eventuellt kunde vara så att det finns andra områden i samhället där staten hävdar sin vishet och oumbärlighet men i själva verket saboterar för hederligt folk. Hm… Vad sägs om skolan? Hmmm… Vården? Hmmmmm… Omsorgen? Rättsväsendet? Försvaret? Migrationen? Jag började se ett oroväckande mönster och kunde snart inte hitta ett enda positivt bidrag till civilisationen från våra ledare Mona, Fredrik, Anders och deras vänner!

Det här var en omvälvande upplevelse. Rentav skrämmande. En väg jag körde regelbundet gick genom en tunnel. På väggen hade någon klottrat ett anarkistiskt cirkel-A: ”Ⓐ En annan värld är möjlig!” En dag när jag körde förbi tänkte jag förskräckt: Tänk om jag är anarkist!? Jag slog upp det och läste på. Till min lättnad insåg jag snart att ordet faktiskt bara betyder ”utan ledare”. Jag kunde vara anarkist och behövde inte börja kasta gatstenar genom skyltfönster. Som kristen hade jag en extra konflikt med att ”komma ut” som anarkist, tills jag insåg att Jesus är den ultimata anarkisten och jag bara behövde följa i hans fotspår.

Strax före min insikt hade jag faktiskt försökt engagera mig politiskt och hade till och med gått så långt att jag intervjuat ett parti i det lokala kommunhuset. Efter intervjun hade jag känt kraftig avsmak för det demokratiska systemet. Nu förll bitarna på plats. Insåg att jag föraktat politik sedan barnsben.

När jag läst österrikisk ekonomi så snubblade jag naturligt in på mises.org. Då fick jag se att två svenska farbröder Joakim & Joakim hade nyligen startat upp ett svenskt mises-institut. Jag hörde av mig till dem, och resten är historia.

Även om varje människas väg till frihetligt tänkande är unik så går man ofta igenom liknande upplevelser när man väl tagit steget. Först storögd förvåning när man inser bedrägeriet. Sen ilska över att man blivit lurad. Sen vill man sprida sina nyvunna insikter till hela världen och tror lite naivt att om alla bara får höra kommer de också fatta. Omgivningen tycker att man är jobbig. Sen blir man lätt lite frustrerad. Därefter börjar man se humorn i att kejsaren är naken. Man blir mer lättsam och nöjer sig med att se världen med nya ögon och att emellanåt öppna ögonen på en medmänniska.

När man förstår att det krävs mer för att förändra världen sänker man ambitionen och skulle vara nöjd med att bara få bli lämnad i fred. Det är väl ändå inte för mycket begärt? Och när det visar sig vara för mycket begärt börjar man fundera konstruktivt på kreativa strategier för att försöka leva fritt i en ofri värld. Det visar sig att det finns väldigt mycket man kan göra. Till exempel att betala av sina skulder, starta ett företag, samarbeta med sina grannar, gifta sig, skaffa många barn, hålla dem borta från dagis, tillbringa tid med far- och morföräldrar, använda bitcoin, handla svart, odla morötter, ta hand om sin hälsa, slänga ut teven, hjälpa någon behövande, och mycket, mycket mera. Efter en omtumlande upplevelse kommer man till slut ut i andra änden som en lyckligare och bättre människa.

Fortfarande har jag samma konservativa syn på familj, fosterland, tradition och religion, livet men nu mera genomtänkt. Jag vill vara fri från staten för att kunna leva enligt mina ideal tillsammans med människor som gillar lika. Men det fina med frihet är att personer som gillar olika samtidigt skulle kunna leva efter sina idéer så länge de lämnar mig, min familj och min egendom i fred. Vad skulle kunna vara mer rimligt än det?