75: Nej till medborgarlön

Medborgarlön.
För hundra år sedan ansågs det allmänt att ingen var ansvarig för sin nästa. Man antog — och det ”bevisades” vetenskapligt av ekono­merna — att samhällslagarna ovillkorligt krävde, att det fanns en väldig arme av fattiga och arbetslösa för att hålla det ekonomiska systemet i gång. I våra dagar skulle knappast någon våga hävda den principen längre. Man anser allmänt att ingen bör utestängas från nationens rike­domar, vare sig enligt naturlagarna eller samhällets lagar. De s. k. för­klaringar som var gängse för hundrafemtio år sen — att de fattiga hade sin okunnighet och oansvarighet, kort sagt sina ”synder” att tacka för sin situation — hör till det förgångna. I alla västerländska industriländer har ett försäkringssystem införts som garanterar envar ett existensminimum vid arbetslöshet, sjukdom och för ålderdomen. Man går bara ett steg längre om man kräver, att envar har rätt att erhålla medel för sin exi­stens, även om dessa villkor inte är för handen. Det skulle praktiskt uttryckt innebära att varje medborgare kan göra anspråk på ett belopp som räcker för existensminimum även om han inte är arbetslös, sjuk eller överårig. Han kan begära denna summa om han självmant har slutat sin anställning, om han vill utbilda sig för annat slags arbete eller av per­sonliga skäl som hindrar honom från att förtjäna pengar utan att hänföra honom till de nu understödsberättigade grupperna. Han skall kort sagt kunna kräva sitt existensminimum utan att ha något speciellt ”skäl”. Det bör vara begränsat till en bestämd period, förslagsvis två år, för att inte uppamma en neurotisk inställning som avvisar varje slag av förpliktelser mot samhället.

Detta förslag kan låta fantastiskt, men det skulle också vårt nuvarande socialförsäkringssystem ha gjort för hundra år sedan. Den viktigaste in­vändningen mot en sådan plan är att ingen skulle arbeta, om envar hade rätt till understöd upp till existensminimum. Detta bygger emellertid på den oriktiga föreställningen om lättjan som ett medfött drag i människans natur. I verkligheten skulle det, frånsett neurotiskt lata människor, bara bli ett litet fåtal som inte vill förtjäna mer än minimum och som före­drog att ingenting göra framför att arbeta.

Emellertid är misstankarna mot ett system med garanterat existens­minimum inte ogrundade från deras ståndpunkt, som vill använda sitt kapitalinnehav för att tvinga andra att godta de arbetsvillkor som de förra erbjuder. Om ingen längre tvingas att ta arbete för att slippa svälta, måste arbetet göras så intressant och tilltalande att folk lockades att ta det. Avtalsfrihet är möjlig endast om båda parter har frihet att anta eller förkasta anbud. I nuvarande kapitalistiska system är så inte fallet.

Men ett sådant system skulle inte bara utgöra början på verklig avtals­frihet mellan anställda och arbetsgivare. Det skulle också utvidga fri­heten oerhört i förhållandet mellan individerna i det dagliga livet.

Låt oss studera ett par exempel. En person som har anställning och tycker illa om sitt arbete, tvingas ofta fortsätta med det för att han inte har möjligheter att riskera arbetslöshet ens under en månad eller två, och om han lämnar arbetet har han givetvis ingen rätt till arbetslöshets­bidrag. Men i verkligheten går de psykologiska verkningarna av denna situation mycket djupare. Själva det faktum att han inte kan ta risken att få sparken gör honom gärna rädd för chefen eller den han nu är beroende av. Han blir hämmad när det gäller att ge svar på tal, han för­söker vara till lags och foga sig, på grund av den ständiga fruktan att chefen kan avskeda honom ifall han skulle försöka hävda sig. Eller låt oss ta en man som vid fyrtio år finner att han vill ha ett annat slags arbete, som det tar några år att utbilda sig till. Eftersom detta beslut un­der nuvarande förhållanden skulle innebära att han fick leva med minsta tänkbara komfort, om vi hade ett system med garanterat existensminimum, skulle det kräva mycken entusisam och intresse för det nya arbetsområdet, och endast de som var begåvade och verkligt intresserade skulle sålunda göra ett sådant val. Vi kan också som exempel ta en kvinna som lever i ett olyckligt äktenskap; enda skälet till att hon inte lämnar mannen är oförmågan att försörja sig ens under den tid som krävs för att utbilda sig till ett arbete. Eller en ungdom som lever i svåra konflikter med en neurotisk eller destruktiv fader och vars psykiska hälsa skulle räddas om han hade frihet att lämna sin familj. Kort sagt, de mest grundläggande ekonomiska tvångsbanden i privata ävensom affärsförhållanden skulle av­lägsnas och handlingsfriheten återges till alla.

Hur ställer sig kostnaderna? Eftersom vi redan har antagit grund­satsen i fråga om arbetslösa, sjuka och åldringar, skulle det bara bli en marginalgrupp av ytterligare folk som begagnar detta privilegium — de som är speciellt begåvade, de som befinner sig i tillfälliga konflikter samt de neurotiker som inte har någon ansvarskänsla eller något arbets­intresse. Räknar man med alla faktorer i sammanhanget verkar det som om antalet människor, som komme att använda detta privilegium, inte skulle bli särskilt stort, och genom omsorgsfulla undersökningar skulle man redan nu kunna göra en ungefärlig uppskattning av dem. Men det måste framhållas att detta förslag måste ses i samband med de andra samhällsförändringar som vi har föreslagit; i ett samhälle där indivi­derna deltar aktivt i sitt arbete skulle antalet människor som inte är in­tresserade av arbetet bara bli en bråkdel av vad det är under nuvarande förhållanden. Hur stort antalet än må bli, torde kostnaderna för ett så­dant program knappast bli större än vad stormakterna har använt till att underhålla sina arméer de senaste århundradena, oberäknat kostna­derna för upprustning. Man bör inte heller glömma att, i ett systern som återuppväcker envars intresse för livet och arbetet, skulle den enskilde arbetarens produktivitet ligga mycket högre än den som beräknas f. n., redan som en följd av en del förbättringar av arbetssituationen. Dessutom skulle våra kostnader för brottslighet och neuroser eller psykosomatiska sjukdomar bli betydligt mindre.

För skojs skull så räknade jag lite på det. OBS avrundade siffror osv.
7 762 073 personer över 18år.
Skatt på 1 650 Miljarder = ca 17 700pers/mån
Säg att man får 10 000 så blir det ca 931.5 Miljarder som går åt, ca 56,45% av skatterna.
Med 8000kr blir det ca 45% av skatterna.
Direkta och indirekta skatter på arbete är 983,8 Miljarder. Med 8000kr/mån saknas det ca 79 Miljarder för att helt ta bort skatt på arbete. Man borde kunna minska det drastiskt och då få in mer pengar på konsumtionsskatt och annat. Samtidigt som det lönar sig mycket mer att arbeta.

Om man skulle leka med tanken(som ni nämnde och inte kommer hända) att staten ger ut medborgarlön och inget annat. Ur en libertariansk synvinkel borde väl det vara önskvärt då politiker blir meningslösa eftersom dom inte kan ändra på skattefördelningen eller instifta nya program. Det är då om man skulle rösta för mer pengar som ni nämnde. Om staten inte erbjuder något annat än medborgarlön så får folket gå till marknaden för sina behov, dvs ingen statligt monopol eller konkurrens och ur det perspektivet en helt fri marknad. Rättsväsen och något mer kanske skulle vara kvar.

Har inte studerat medborgarlön så mycket men är en ”libertariansk medborgarlön” som jag försökte beskriva, också helt orimligt? Är det inte bättre än nuvarande? PS. Förstår att det inte kommer att hända och ni gjorde rätt i att främst diskutera hur det skulle se ut om medborgarlön infördes i dagens samhälle.