Det här med minimilön

Av någon anledning får folk för sig att ”det är inte så enkelt” och att ekonomisk vetenskap inte har något slutgiltigt svar på hur minimilöner (eller kollektivavtalsenliga löner i Sverige) påverkar ”arbetslösheten”. Det är fel. Vi vet precis vad minimilöner har för effekt. Faktum är att det råder ingen som helst tvekan om hur det ligger till.

För att se att det egentligen är uppenbart, låt oss omformulera det politiska begreppet ”minimilön”. Att tala om minimilöner är ett retoriskt knep. Det blir plötsligt möjligt att tala om att ”höja” minimilönen, vilket låter som att folk får högre lön. Men det har aldrig funnits någon minimilön som de facto har höjt folks löner. Man har bara höjt ribban för vad som är tillåtet. Det är faktiskt inte alls samma sak som att höja lönerna.

En lagstadgad minimilön betyder helt enkelt att det är olagligt att anställa till löner lägre än bad är stadgat i lag. Med andra ord: arbeten som kan utföras endast till betalning som ligger under den lagstadgade miniminivån blir olagliga – om man inte betalar mer än det smakar.

Plötsligt blir det väldigt mycket enklare att se igenom den politiska retoriken. Att höja gränsen för vad som är lagligt kan omöjligen skapa nya eller bättre jobb. Inte heller kan det betyda att alla som har jobb med lite betalt får en automatisk löneökning.

Låt oss se på exemplet med de som arbetar i snabbmatsbranschen i den amerikanska delstaten New York. De har demonstrerat ett bra tag och fått en massa medial uppmärksamhet för att de inte tjänar en ”living wage” (dvs en heltidsanställd hamburgartekniker på t ex McDonald’s tjänar inte tillräckligt för att ”leva” på lönen). Så de kräver $15/timme istället för dagens $8.75 (vilket är New Yorks minimilön; den federala är $7.25). Och eftersom guvernören i delstaten och borgmästaren i New York City är medkännande och goda medlemmar av makteliten så höjer de deras löner. Nej vänta, de betalar förstås ingenting själva: de skriver förstås bara ned deras önskningar på papper och kallar det en lag.

Vad kan vi vänta oss av denna lag? Givetvis kommer alla snabbmatskedjor att omedelbart avstå ifrån sin vinst. Tack vare den fina maktelitens vägledning kommer snabbmatskedjorna att inse att de varit dumma och elaka och tänkt bara på sig själva. Så de kommer givetvis att be om ursäkt, höja allas löner och avstå ifrån vinst. Och så köper de en hawaiisemester åt alla anställda som det är synd om. Och så slutar alla cheferna att andas för att på så sätt hjälpa till att minska koldioxidutsläppen och därmed rädda klimatet.

Givetvis inte. Vinsten som dessa företag tjänar är inte ett resultat av att de ”suger ut” de anställda, utan en belöning från konsumenter för att de lyckas använda knappa resurser på ett sätt som konsumenter uppskattar och är villiga att betala för. (Om maten är bra eller inte är en annan fråga.) Och de betalar sina anställda så mycket de kan med tanke på konsumenters betalningsvilja, konkurrens om kunder med andra snabbmatshak – och konkurrens med andra arbetsgivare om pålitlig arbetskraft.

Visserligen finns en evig massa regleringar som förstört de flesta sunda marknadsmekanismer, men precis som man inte erbjuder sjuka lite mer virus för att de ska tillfriskna så är ytterligare reglering knappast en lösning på den problematiken. Man måste vara lite dum i huvudet om man tror att man kan göra en sönderreglerad situation bättre med mer reglering.

Effekten av att nästan dubbla den lagstadgade lönen för de som jobbar i snabbmatsbranschen kommer givetvis att leda till att en hel del av dem som skulle ha arbetat där i framtiden inte kommer att få jobb. Vissa kommer säkert också att bli utbytta mot maskiner, robotar och automatiska beställningssystem. Varför? För att högteknologiska lösningar blir billigare relativt anställda om man artificiellt (dvs genom lag) höjer lönekravet för människor men inte robotar.

Men notera ordvalet. Det finns en mängd ”studier” om minimilöners ”verkliga” effekter som folk som är lika medkännande som herrarna guvernör och borgmästare i New York hänvisar till. Studierna är ofta väldigt avancerade, så det är sällan så att de som hänvisar till dem faktiskt förstår vad de betyder. Dessutom är de uteslutande statistiska analyser av utfall där man jämför ”före” och ”efter” eller statistiskt gissar fram en kontrafaktisk situation som man sedan jämför verkligheten med.

Sådana studier är egentligen helt värdelösa, men man förlitar sig på statistik helt enkelt för att vi i skolan blivit pådyvlade en tro på Den Vetenskapliga Metoden. Med andra ord, att man med statistik kan bevisa saker och ting. Visst kan man det – med statistik kan man ”bevisa” precis vad som helst.

Inom naturvetenskap är det lättare att göra experiment och avgränsa ett studieobjekt. I sådana fall är det möjligt att samla i det närmaste samtliga data och sedan sålla fram regelbundenheter i datamassan. Därmed kan man approximera relationer mellan företeelser – och eftersom vi talar om endast döda ting kan man genom upprepade studier slå fast konstanta sådana relationer. Det är så vi lär oss hur saker och ting hänger ihop, så att vi sedan kan applicera kunskapen genom ingenjörskap osv.

Inom samhällsvetenskap är det klart svårare. Det är nämligen inte etiskt att stänga in människor och studera dem avskilt i experiment. Hur reagerar egentligen en vit heterosexuell man på att bli slagen med en käpp? Upprepa experimentet på en mängd subjekt, och flera gånger på samma subjekt, så att vi vet säkert.

Även om vi kunde genomföra sådana experiment så går det inte att dra slutsatser ifrån det. Människor agerar nämligen inte automatiskt och regelbundet på stimuli, utan på tolkningar av situationen, värden, moral, känslor, osv. Slå en vit heterosexuell man med käppen och han reagerar på ett sätt. Slå honom igen och han reagerar annorlunda. Slå en annan vit heterosexuell man och han reagerar på ett tredje sätt. Så statistik är helt värdelös för att finna konstanta relationer. Det finns nämligen inga konstanta relationer i sociala sammanhang.

Men det är denna man använder för att finna de ”verkliga” effekterna av minimilöner. Hur då? Tja, man låtsas som (eller för att använda vetenskapliga termer, man gör antaganden om) att man vet vad man inte vet och så kör man in de data man hittar/väljer i ett statistikprogram, manipulerar dem ett tag – och så får man slutsatser.

Oavsett om man jämför data före och efter att man inför minimilönen eller om man jämför ”efter” med en vild gissning (beräknad i statistikprogram) av hur det annars hade varit, så är analysen som bäst en gissning. Det är helt enkelt så att ”data” betyder en sak inom naturvetenskap (uppmätta krafter, antal celler, en planets massa, osv) medan ”data” inom samhällsvetenskap betyder olika saker för olika människor i olika situationer. Eftersom situationen är olika ”före” och ”efter”, inte bara för att minimilönen ändrats (i stort sett allt har ju ändrats; vi har ju andra erfarenheter och kunskaper, t ex – är vi ens oss själva längre?), så kan vi inte jämföra dem på ett tillförlitligt sätt.

Det är därför som moderna studier använder avancerade metoder för att jämföra ”hur det blev” med en framräknade ”hur det skulle ha varit annars”. Men det är ju egentligen ännu mer gissning, även om det är baserat på riktigt avancerad matematik.

Så vad kan vi säga? Precis vad vi alltid kunnat säga, men det som den politiska vänstern (och allt som oftast också högern) absolut inte vill höra. Alltså: att färre kommer att arbeta inom yrken där man infört förbud mot att arbeta till vissa löner (om förbudet faktiskt påverkar genom att sätta en gräns över vad man annars hade betalt) än annars hade arbetat där. Det är lika uppenbart som det är sant och omöjligt att motbevisa. En minimilön ger inte någon en löneökning, men kan mycket väl leda till att lönestrukturen blir annorlunda. Men det blir inte fler jobb av att förbjuda jobb.

Därmed inte sagt att det i absoluta tal kommer att finnas färre anställda inom den sektor som drabbas av minimilön. Det kan mycket väl vara fler som har jobb i den sektorn efter att man inför minimilön. Men det är en dålig (läs: helt felaktig) jämförelse, för situationen är en helt annan. Den korrekta jämförelsen är med hur det annars hade varit. Och i den jämförelsen vet vi svaret: fler hade varit anställda om man inte förbjudit företag att anställa.

Resonemanget är egentligen helt uppenbart, men kanske just därför är det många politiska krafter som vill låtsas som att det finns andra argument som är lika eller t o m mer giltiga, som föga förvånande undergräver slutsatsen. Men även om politik är att vilja, som Palme uttryckte det, så räcker det inte med att vilja något. Önsketänkande förblir önsketänkande om det man vill och önskar går direkt emot verkligheten. Dessvärre är det politik många förlitar sig på – och man ger gärna ekonomisk vetenskap skulden för politikens misslyckanden.

Men det är till syvende og sidst politik som är hittepå och rena dumheter dolda bakom till synes avancerade termer och ett gytter av okunskap. Och ekonomisk vetenskap är verklighet. Det är faktiskt så enkelt.