Denna text är delvis en förklaring till min förra text om konservatism och paleolibertarianism mot bakgrund av en diskussion om vad som är rationellt och irrationellt. Redan inledningsvis betonade jag i den förra texten att jag gått ifrån klassisk konservatism till klassisk liberalism och att jag som klassisk liberal har många värderingar privat som är konservativa.
Filosofen Alfred Whitehead skrev att den västerländska filosofin är en fotnot till Platon och i en mening har han rätt. Det är Platon som formulerar de större filosofiska problem som den västerländska filosofin har brottats med sedan antiken. Kunskapsteorin som Platon formulerar är fortfarande olöst om än givetvis mer utvecklad och komplex än på hans egen tid. Det är också Platon som använder begreppet dianoia när han talar om människans förnuft och åsyftar genom termen människans förmåga att lösa matematiska, logiska och tekniska problem. Där dianoia således betecknar vad vi, något svepande, kallar förnuft och rationalitet, så använde Aristoteles och greker efter honom dessutom begreppet noesis för att beteckna intuitiv, omedelbar, kunskap. Under upplysningseran undersöker Immanuel Kant vad han kallar ”det rena förnuftet” för att se hur långt det rena förnuftet kan komma utan att göra empiriska iakttagelser. Kant delar upp kunskapen i apriorisk och aposteriorisk kunskap där den förra är den kunskap vi får intuitivt, omedelbart och följer av förnuftet i sig. Ett exempel på en apriorisk kunskap är att om A = B och B = C så är A = C. Exempel på en aposteriorisk kunskap är att sockerdricka smakar sött eller att en färg måste ha en utsträckning i rummet. Det finns sedan analytiska och syntetiska former av kunskap. Den slags logik som vilar på det uteslutna tredje är, intressant nog, ett syntetiskt apriori då den säger något om verkligheten utan att ha undersökt verkligheten empiriskt. Ett exempel på lagen om det uteslutna tredje är att om A påstår att jag är en människa och B förnekar att jag är en människa så kan inte A och B ha rätt samtidigt. Detta, (det uteslutna tredje) kan man således veta utan att ha undersökt mig överhuvudtaget. Detta är således en intuition och där intuition är starkare som begrepp än känsla. Intuition är vad grekerna skulle kalla noetisk, omedelbar, kunskap. Med detta kan man också härleda att logik och matematik vilar på syntetiska apriori. Matematikern Kurt Gödel bevisade genom sin ofullständighetssats att det inom logiken och matematiken omöjligen kunde finnas ett konsistent slutet system av logiska axiom som bevisade varandra. Ett axiom var tvungen att peka utanför systemet. Gödels första ofullständighetsteorem:
I varje konsistent formellt system, tillräckligt för aritmetiken, finns en sann men oavgörbar formel, det vill säga en formel, som inte kan bevisas och vars negation ej heller kan bevisas.
Gödels andra ofullständighetsproblem, är en följdsats till det första teoremet:
Konsistensen hos ett formellt system, tillräckligt för aritmetiken, kan inte bevisas inom systemet.
Det man kommer fram till här är således att logiken liksom matematiken vilar på vad Kant kallade för syntetiskt apriori det vill säga på metafysiska antaganden om verklighetens beskaffenhet. Det Gödel gör för logiken och matematiken gör Werner Heisenberg för empirisk, aposteriorisk, forskning. Heisenberg kom fram till att en mätning av en partikels position nödvändigtvis orsakar en påverkan (störning) av partikelns rörelsemängd. En mer exakt definition är att partikeln är en vågfunktion och inte ett punktliknande objekt, och kan inte ha både en väldefinierad position och rörelsemängd samtidigt. Man talar därför om Heisenbergs obestämbarhetsrelation.
Om vi härifrån gör en kulturell utblick på termerna dianoia och noesis motsvarigheter i andra kulturer finner vi att den indiska och vediska traditionens motsvarighet till dianoia kallas mano-maya-kosha och dess motsvarighet till noesis kallas vijnana-maya-kosha. Människan kan intuitivt, noetiskt, få omedelbar kunskap om att exempelvis icke-aggressionsprincipen är giltig och genom sitt dianoia, d.v.s. förnuft, dessutom härleda denna på intuitionen grundade princip till frågor som rör både ekonomi, straffrätt och synen på stat. Men den logiska konsistensen av icke-våldsprincipen i ett libertarianskt, anarkistiskt, system är inte sluten. NAP vilar nämligen till syvende og sist på en moralisk intuition vars kunskap inte kan härledas från det rena förnuftet utan är en metafysisk kunskap. Man ”ser” omedelbart, noetiskt och intuitivt (av latinets intueri som betyder att se eller skåda) att omotiverat våld är moraliskt fel.
Det är således inte alls främmande för mig, som har studerat filosofi, att dessutom betrakta teologi och ontologi som öppna områden och inspireras av de andliga traditionernas erfarenheter.
I min text om konservatismen och paleolibertarianismen skrev jag explicit att jag gått från ett konservativt politiskt perspektiv till ett libertarianskt sådant. Min skildring av konservatismen var att förklara några grunddrag i vad jag ser som karaktäristiskt för konservativt tänkande. Analogt kan jag beskriva vad som är karaktäristiskt för socialismen, utan att för den saken vara socialist själv. Även om jag nu inte håller med konservatismen i flera avseenden och i synnerhet ifråga om synen på stat och våld, så vill jag inte kalla allt konservativt tänkande för irrationellt och vetenskapsfientligt. Konservatismen är å ena sidan en reaktion på att dianoia har fått för stor dominans i den moderna människans liv, men den behöver för den saken inte vara irrationell eller vetenskapsfientlig. Den är ganska ofta istället a-rationell och noetisk, särskilt i dess mer utvecklade, traditionalistiska, skolor. Detta betyder att den helt enkelt är öppen för andlighetens betydelse i människans liv. Även en icke-religiös paleolibertarian kan se och förstå denna betydelse och dessutom, rent empiriskt, förstå vilka fördelar detta har för ett samhälle som organiseras utan en tvingande statsmakt.
