Så här börjar ytterligare en i raden helt värdelösa analysartiklar i SvD Näringsliv:
En bil är på väg uppför en backe. Ett vägkrön närmar sig. Vid någon tidpunkt måste föraren börja bromsa för att undvika risken att förlora kontrollen. Men sker inbromsningen för tidigt så har bilen inte fart nog att ta sig över krönet.
När är rätt tillfälle att bromsa?
Bilen ska tydligen vara ekonomin och föraren är centralbanken Federal Reserve. Uppenbarligen känner författaren att det inte riktigt håller, så direkt efter den retoriska frågan står: ”Man kan tycka vad man vill om försöket att likna en centralbank vid en bil”. Men sedan fortsätter han att stapla dumheter på varandra som vore de analys à la cutting edge.
”Helt värdelös” är ändock en överdrift, även om samtliga ”data” i artikeln är helt irrelevanta för den analys som man påstått gör. För artikeln är högst informativ om vad det är för smörja som går som ekonomisk analys numera. Problemet är inte att man gör en höna av en fjäder, utan att hönan uppstår utan att man ens funderat över fjädern. (Detta kallas också keynesianism.)
Därefter blandar man hejdlöst en massa saker som folk (framför allt politiker) tycker är viktiga och som nog har något med ekonomi (och därmed centralbanken) att göra: arbetslöshet/sysselsättning, räntan, tillväxt, inflationsmålet, löneläget, köpkraft osv.
Och så slutklämmen, som låtsas som att man inte förstått ett dugg:
Även om Fed sedan i fjol upphört med kapitalinjektionerna i USA:s ekonomi så innebär nollräntan att ekonomin ändå går på steroider. Stimulanserna må ha genererat en betydligt mer beskedlig tillväxt än vad Fed hoppats på, men har utan tvekan lyft börsen och skapat oreda på obligationsmarknaderna.
På aktiemarknaden finns ännu en sorts bakvänd logik som tar sig uttryck i fallande kurser så fort en räntehöjning kommer på tal. Det borde egentligen vara tvärt om – en höjd ränta visar ju att centralbanken bedömer ekonomin som stark.
Att aktiemarknaden går bättre när räntan är lägre, vilket ju görs genom att Fed pumpar in mer pengar på Wall Street (även om det numera, efter QE, bara sker indirekt), är långt ifrån en paradox. Men att tro att aktieindex skulle ha något med ekonomins ”styrka” att göra under en centralbanksregim…. det är ganska ofattbart. (Värdering av ett företags utstående aktier har bara med företagets verkliga och förväntade värde för konsumenter att göra om värderingen görs genom köpslående på en marknad som funkar ungefär som en marknad.)
Hela denna problematik och till synes paradoxala vy över det ekonomiska landskapet, som kräver en ordvrängande journalist för att bli klok över (nåja…), är egentligen baserat på ett enda och riktigt dumt antagande: att ekonomi inte handlar om produktion av sådant som konsumenter värderar. För om man ser ekonomin som sådan, då faller allt vad inflationsmål, ränteinterventioner och styrning av ekonomin (oavsett om den kör uppför en backe eller inte) osv på startlinjen. För då handlar det inte längre om att ”sysselsätta” folk, utan om att producera så mycket som möjligt med så lite som möjligt. Det handlar inte heller om att öka ”konsumtionen”, utan om att låta konsumenter köpa det de värderar och anpassa produktionen därefter.
Men ur keynesianskt perspektiv handlar konsumtion om att ”smörja” de ekonomiska hjulen så att fler kan få jobb så att fler kan konsumera så att… Ja, ni fattar. Värdet? Tja, det är en fråga vi inte ställer oss. Det är i vart fall inte en ekonomisk fråga.
