För mig var det med Björn Wahlroos allt startade. Hans bok ”Marknader och Demokrati – uppbrott från majoritetens tyranni” fungerade som en dörröppnare till den värld av ekonomiska och moraliska teorier som präglat min sinnevärld de senaste åren. Wahlroos citerade Ayn Rand ganska flitigt i sin bok, vilket gjorde att jag ville läsa något av henne. Så min väg in i den libertarianska tankevärlden var, som för så många andra, via Rand.
Ska jag vara ärlig så fattade jag inte riktigt Rands objektivism, men ändå var det så befriande att läsa henne. En känsla av att inte vara ensam och att det faktiskt är okej att tänka på det sätt som jag gör, infann sig. Väl inne, så var det bara att fortsätta botanisera bland Ludwig von Mises, Hans Herman Hoppe och Murray Rothbard. Det hade inte hänt om jag inte hade läst Wahlroos, så det är klart att hans nya bok ”De tio sämsta ekonomiska teorierna – från Keynes till Picketty” måste läsas.
Den förhandsinformation som kommit i samband med lanseringen av boken bådade gott. Wahlroos är något så udda som en person med stort ansvar och hög fallhöjd som faktiskt vågar säga vad han tycker. Hans sätt att hantera media skulle göra varje pr-konsult och mediastrateg utbränd, men det tror jag att han struntar i. Han är således på många sätt en förebild.
Wahlroos tar sig först an Keynes och beskriver, helt korrekt, hur dåligt finanspolitisk intervention fungerar som gas och broms i en ekonomi. Han gör slut på myten om att det var Roosevelts ”New Deal” som räddade USA ur depressionen på 1930-talet. I själva verket var det Roosevelts intervention i marknaden som förlängde krisen. Skatte- eller lånefinansierade utgifter är inte gratis utan måste betalas. Marknaden förstår att det inte finns några gratis luncher utan prisar snabbt in dem och det gör att ekonomin ändå inte tar fart.
Wahlroos massakrerar Keynes, Krugman och Picketty. Utanför libertarianska och österrikiska kretsar så verkar det ju pågå en diskussion som inte kan förklaras av annat än att folk har väldigt svårt att lära sig av historien. För oss får dessa kapitel mer ses som underhållning som kanske kan ge oss någon ytterligare ammunition att ladda argumentsbössan med.
I vissa delar är boken problematisk. Dels handlar det om synen på äganderätt där Wahlroos helt har anammat Chicagoekonomen Ronald Coase’s syn. Bland annat Hoppe har i starka ordalag kritiserat Coase då han menar att det är okej att kränka någons äganderätt om kostnaden för skadan är mindre än vinsten man gör genom kränkningen. Det är, på inget sätt, ett strikt förhållningssätt till äganderätten och i princip gör det äganderätten värdelös.
En stor del av boken handlar om penningpolitik. Wahlroos säger sig förespråka laissez-faire inom nästan alla områden och avfärdar intervention och lånefinansierade stimulanser inom finanspolitiken. Men penningpolitiken, däremot, den ska skötas av centralbanker med starka mandat. Problemet är nämligen inte att centralbankerna finns, utan att de har varit så dåliga på att göra det som de ska göra. Han hyllar Bernankes sätt att få fart på ekonomin efter finanskrisen 2007-2008 och anser att den europeiska motsvarigheten har varit alldeles för rädd att öka penningmängden.
Både avsnittet om äganderätt och centralbanker är tecken på att Wahlroos har en utilitaristisk syn på världen. Om någonting gynnar den ekonomiska utvecklingen så att fler får det bättre ur ekonomisk synvinkel så ska det göras – även om det strider mot grundläggande äganderättsliga principer. Om det är ett problem att det föds för många barn i världen så kan Wahlroos tänka sig att rätten att föda barn begränsas och att en sådan rättighet måste köpas. Om det är ett problem för likviditeten i samhället att folk väljer att spara sina pengar i kontanter och därmed undanhåller dem från de som behöver dem bättre, så är det lämpligt att införa en skatt på kontantinnehav.
Boken är, trots detta, mycket läsvärd. Den ger en förhållandevis lättillgänglig introduktion till ekonomisk teori. Den förklarar de grundläggande mekanismerna i en marknadsekonomi och sätter fingret på de svårigheter som varje land som försöker anamma Keynes recept för att få fart på ekonomin kommer att hamna i.
Vi som är motståndare till intervention tar hans penningpolitiska avsnitt som en utmaning att återkomma till.
Det tänkande som Björn Wahlrooss representerar visar hur ödeläggande det kan vara att förväxla medel med mål. Blotta tanken att barnafödandet ska vara föremål för krämars schakrande är direkt frånstötande.Tron att de mest begåvade skulle gagna världen om d efår många barn är tvivelaktig. Ju fler det finns av dessa desto större är risken att vi får massa frustrerade psykopater som ställer till balade då ju alla inte kan vara företagsledare i en ekonomi som ska acceptera monopol – om de är privata vill säga.
Kanske hade det varit bättre om folk som kan arbeta hårt och nöjer sig med lite får många barn…
Jo, nu ska miljön bara skötas av marknaden! Det ska alltså inte vara som så att stater eller organisationer värnar om miljön med förbud som ett av sina vapen. Nej, det är när priset stiger som marknaden ska rycka in.
Vi kommer att få skitigt vatten och svårt att andas. De som har råd att köpa frisk luft och rent vatten kommer naturligtvis att göra detta. Men förmodligen kommer det vara för sent för dessa också, då utskäpp av läkemedel och gifter i naturen leder till förändrad arvsmassa också för dem.
Marknaden ska vara ett medel! Ett medel för folkets mål: frisk luft och rent vatten!