Ofria frihandelsavtal

Det här med frihandelsavtal är ett gott exempel på hur politiken fungerar. Eller som illustration för hur politiken tenderar till att använda värdeord för att få koncept att framstå som sina raka motsatser. Frihandelsavtal har nämligen sällan något med varken fri handel eller frihandel att göra. Snarare tvärtom.

Frihandel handlar om att kunna byta varor och tjänster utan tvång och utan tvingande påverkan från tredje part. Frihandelsavtal, däremot, handlar om politiskt styrd handel. Att det över huvud taget krävs en förhandling mellan stormakter (på senare tid allt oftare mellan USA och EU) för att låta företag handla med varandra borde vara tillräckligt för att bli orolig. När dessa förhandlingar sedan sker bakom lyckta dörrar och avtalets punkter hemligstämplas, ja då bör man vara riktigt orolig.

Det är faktiskt så det oftast ser ut när de politiska högdjuren kommer till vår undsättning. Av någon anledning har den politiska apparaten lyckats förstå att man blir rikare av handel, vilket dock inte betyder att politiken intar åskådarplats och låter handel förekomma. Nej, det är en ypperlig möjlighet för politiker att träda in och rädda oss från vår oförmåga att agera i eget intresse. För det finns ju en mängd faror med att byta till sig sådant som man värderar mer än det man lämnar ifrån sig.

Extra viktigt är detta om byten av varor och tjänster sker över osynliga streck i världen som bara syns på så kallade kartor. Man kallar det ”gräns” och därmed är det fara å färde om någon produkt eller annat av värde skulle komma på villovägar och ta sig över just sådana osynliga streck. Till någon som uttryckligen värderar den. Därför behövs gränskontroller och beväpnade soldater att inspektera både produkter och människor – och helst stoppa dem ofta och oförutsägbart.

Det är detta som gör det här med frihandelsavtal så läckert. För när varje politiskt självstyrande enhet upprättar sådana problem kring de osynliga strecken, då behövs omfattande förhandlingar för att få något att fungera. Och det är detta man alltså sysslar med när man förhandlar fram de så nödvändiga frihandelsavtalen – för handel skapar ju välstånd och det är viktigt.

Vi ska strax återkomma till vad det är för friheter man kommer fram till i dessa avtal. Men först är det viktigt att betona att dessa avtal också handlar om en massa annat. De utgör nämligen en möjlighet att vidga diskussionen och kräva ett och annat som inte har ett dugg med frihandel att göra, men som man kan koppla till övriga delar av avtalet. Och som man tjänar på politiskt.

Just för att alla vet att handel är bra, så kan man lova att befria handel av vissa varor och tjänster mot att man får gentjänster. Det fungerar extra bra om man är en stor så kallad marknad. Och speciellt om den andra parten har en tydlig inriktning mot produktion av vissa varor som därmed sysselsätter en massa människor och av den anledningen är politiskt viktig.

Detta är precis det vi lär oss i grundläggande nationalekonomi om komparativa fördelar, där parter och länder tjänar på arbetsdelning och att var och en således sysslar med det man är relativt sett bäst på. Alla får det bättre om man gör så. Men det är också politiskt viktigt, för om man har arbetsdelning mellan länder och sedan hotar med att inte tillåta import av ett lands specialitet, då har man ett rejält fint förhandlingsläge. Och då kan man få med lite allt möjligt i frihandelsavtalet. T ex kan man kräva att andra länder övervakar sina medborgare och skickar över informationen.

Men åter till frihandelsavtalet, som ju främst handlar om den handel som kan komma att tillåtas ske och inte de politiska tjänster och gentjänster som alltid råkar bli en (stor) del av det. Även sådant ”befriande” av handel utgör en hel del möjligheter för politiska vinster. Det är här politiska värden som att ”skydda jobb” kommer in (dvs ett kostsamt politiskt betingat bevarande av ineffektiva företag), så att man inte kan tillåta mer än vissa särskilda volymer av sådana produkter. Eller också måste man ha straffskatter så att inte konsumenterna väljer ”fel” (dvs utländsk) producent.

Dessutom är det oerhört viktigt att man tänker på miljön, säkerheten och så vidare. För givetvis är det så att en produkt som kan framställas billigare, och som därmed produceras med mindre resursåtgång, i ett annat land måste vara miljöfarlig. Den kan antagligen också skada barn, sjuka och äldre om man tillåter folk att fritt köpa dem. ”Vi” (används alltid av bägge parter i förhandlingarna) har nämligen bättre och mer upplysta sätt att producera på och det är det som gör att produkterna kostar mer eller är sämre; dessutom är ”våra” lagar alltid hårdare och bättre vad gäller just djur- och barnskydd. Men civilisation måste få kosta.

Denna kostnad uppbärs enkelt av att man redan tidigare har förhindrat den handel som man nu eftersträvar för att den skapar det välstånd som är nödvändigt för att klara kostnaderna. Enkel politik.

Av just dessa anledningar är det viktigt att man sysslar med frihandelsavtal och jobbar hårt som toppolitiker på att förhandla med andra toppolitiker. Man måste också flyga med privatplan jorden runt och uppträda på viktiga möten och förekomma i global massmedia. Det är bara så man kan förhandla med ondingar i andra länder, som verkar fast beslutna att fylla igen sina hamnar med sten – trots att vi redan hotat göra detsamma med våra.

Man måste sätta hårt mot hårt så att vi får en sunt uppstyrd fri handel, som inte skadar någon. Detta gäller särskilt politiken, som ju inte får komma till skada. Och därför krävs frihandelsavtal som i detalj reglerar vad som fritt – i alla fall i vissa på förhand bestämda volymer – får föras över gränser, hur dessa ska beskattas och licensieras, och så vidare. För det mesta måste dessa ”förenklingar” göras på bestämd tid, så att man därefter kan utvärdera medan man återgår till tidigare gällande regler. Och ibland måste man på förhand licensiera de som vill syssla med frihandeln i på förhand bestämda volymer.

För alla vet ju att utan handel blir vi alla fattiga, men för mycket handel kan ju inte vara bra det heller. Speciellt inte om folk handlar med sådant de vill handla med, för då blir ju politikens roll minimal. Och det kommer att gå illa.