Riksbankschef Stefan Ingves vill ”försäkra sig om” att vi blir fattigare. Omfördelningen av välstånd TILL aktie- och fastighetsägare FRÅN hyresgäster, arbetare, pensionärer, änkor och faderlösa accelererar: Riksbanken sänker reporäntan ytterligare med 0,15 procentenheter till -0,25 procent. Och det görs mellan ordinarie räntemöten vilket vittnar om att Riksbanken är under press.
Det vi bevittnar är ett ekonomiskt system i upplösning. Moderna akademiska ekonomiska teorier är nu i ”self-destruct mode” och drar med sig folk och fä i djupet. Bubblor på bubblor, överbelåning, ökande klyftor (där, jag sa det), ”snabba cash”, kortsiktighet, ekonomisk osäkerhet, arbetslöshet, fattigpensionärer, stress och allmän decivilisation är givna konsekvenser. Det hela är så svagsint så man saknar ord. Det är inget annat än ren och skär ondska som denna djävulska institution sysslar med. För civilisationens skull bör Riksbanken krossas och dess spillror spridas för vinden.
”Reporäntan förväntas ligga kvar på minus 0,25 procent åtminstone till andra halvåret 2016. Därefter förväntas den stiga gradvis och i en långsammare takt än i prognosen i den penningpolitiska rapporten i februari”, skriver Riksbanken.
Så i ett och ett halvt år till ska reporäntan ligga på denna nivå och sedan höjas? Nej, vi har sagt det förr och säger det igen: Den kommer aldrig igen höjas nämnvärt under nuvarande system. De politiska incitamenten är nämligen helt felskruvade vilket gör det är omöjligt.
En talande rubrik från Dagens Industri: Ingves gåva — Riksbankens räntesänkning lyfter börsvärdet med enorma belopp
Det är precis vad det handlar om. En gåva. Men det är inte en gåva av produktion, utan en gåva av resurser som tagits från ”de fattiga” och ges till ”de rika”. Det är ekonomisk omfördelning.
1. Riksbanken är onödig. En centralbank fyller ingen positiv funktion i en ekonomi. Den är en lysande affärsidé för staten och dess vänner (främst bankväsendet), men för ekonomin som helhet bidrar den med nada. Dess omfördelande verksamhet är inte bara onödig utan skadlig.
2. Om vi ändå ska ha en centralbank, vad är dess uppdrag från medborgarna? I riksbankslagen står: ”Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde.” Hur stora läsförståelseproblem måste man ha för att läsa upprätthålla ett fast… men tolka det som förstöra med 2 procent per år? För att uppfylla det lagstadgade målet räcker det med att göra INGENTING. Se bara till att penningmängden hålls konstant, eller åtminstone ökar så sakta att inflationen är noll, 0, nada, zero, zip, zilch. Ingen har gett Riksbanken uppdraget att sikta på 2 procent årlig inflation.
3. Men man nu ska ha ett mål om 2 procent, se då till att mäta allt relevant, inklusive priset på fastigheter, aktier och andra bubbeltillgångar. Idag agerar man här och mäter där. Man inflaterar börs och fastigheter men mäter priset på skosnören. Det är som gubben som en mörk kväll letade efter sin nyckel i skenet av en gatlykta trots att han tappat den på ett annat ställe; det var ju ljusare och han såg bättre under lyktan.
Samtidigt i Tyskland invigdes idag den europeiska centralbankens nya högkvarter. En nätt liten byggnad som kostat en miljard Euro att bygga. Inför invigningen protesterade 10,000 undersåtar med vänstersympatier utanför genom att elda med polisbilar och blockera vägar med brinnande däck. Kravallpolis sprutade med vattenkanoner och sprejade tårgas och arresterade 350 ”Blockupy-demonstranter”. Tyvärr demonstrerade undersåtarna mot ”austerity” emedan de i sin förvirring tror att centralbanker sysslar med sådant. Men det är i alla fall glädjande att de förstått att de sysslar med något skumt. Inne i värmen tackade ECB-president Mario Draghi gästerna ”för att vara där trots den svåra situationen utanför”.
Tänk om vi kunde få ut budskapet att centralbanker är en sovjetisk institution som inte har med marknader att göra; att de gör oss fattigare; att de måste läggas ner och försvinna.
”Denna gången kommer det att funka! Jag lovar *tummis*”
– Stefan Ingves
Jag tror att om politikerna och deras lakejer kan orsaka hyperinflation så kommer de att göra det. Men kan de? Går det att trycka digitala pengar?
De skulle nog kunna köra fiscal stimulus, dvs via staten spendera med Riksbankens support?
Jag har verkligen ingen aning, det är därför jag frågar 🙂
Om penningmängden hålls konstant så sjunker prisnivån pga den högre tillgången på varor och tjänster (så länge ekonomin växer, det vill säga), den är inte noll. Om prisnivån skall vara fast så krävs ett ökande av penningmängden (monetarism/Friedman stuff?). Just wanted to point that out 🙂
Nu är de ju värdet på pengar det gäller och inte lika mycket priser.. Tillverkning och teknik gör ju att saker blir billigare att producera, så att priser på sikt går ner betyder att pengar håller sitt värde..
Vad är värdet på pengar om det inte definieras utifrån priser? Utan varor och tjänster är alla pengar värdelösa, oavsett om de baseras på guld, bitcoin eller statliga dekret.
Om pengar höll sitt värde så skulle priser sjunka när production blir mer effektiv. Sen mäter man pengars värde med priser, samtidigt som priser styrs av tillgång och efterfrågan. Det jag menar med att priser inte är allt.
Ursäkta ordvalet men riksbanken är ett gäng idioter…
De ska enligt uppgift även köpa statsobligationer för 30 miljarder kronor. En siffra som visserligen inte säger mig så mycket utan något att jämföra med, men det känns som att det ett tag framöver inte kommer att vara några problem att få köpa ytterligare statsobligationer och skapa ytterligare inflation med tanke på vilka vansinniga snöbollsutgifter staten tagit på sig under senare år parat med vad som kommer att hända när våra största generationer inte kan arbeta längre.
Jag brukar lyssna igenom den amerikanska historiken Tom Woods shower. I en säger han att när det gäller att resonera rent ekonomiskt vad som kan stämma och inte stämma kan vänstern hålla med i nästan allt. Men, när det kommer till riksbanker då går de i försvar för riksbanker. Hur kommer det sig? I och för sig ger Klaus Bernpaintner svaret på den frågan genom att påstå att riksbanker är en kommunistisk institution. Å andra sidan har jag svårt att tro att vänstern ens har den uppfattningen utan mer inte ens vet vad en riksbank är för något.
Undrar om det inte borde gå att åtala Riksbanken för trolöshet mot huvudman där huvudmannen är oss medborgare. Den ska gagna oss medborgare men gör tvärtom, utarmar oss.
Och det är väldigt märkligt att Stefan Löfven och kompani går med på denna omfördelning av förmögenheter för det är inte första gången utan det upprepas gång på gång. Den kända världens största förskjutning av kapital skedde under år 2008. Aldrig tidigare har så stora förmögenheter bildats som under det året. Vad skriver jag? Var det inte då det gick dåligt för företagen och andra?
Vänsterpartiet vill, eller ville i vart fall tidigare, förstatliga hela bankväsendet. Sedan skulle de nsturligtvis inte avhålla sig från att inflatera. Detta skulle utgöra en till källa utöver beskattning att finansiera statens utgifter. Att det samtidigt skulle innebära att konsumera utan att spara och att skuldsätta befolkningen kolossalt är givetvis en bieffekt. Men så funkar ju inte kommunism så bra heller.
Här kan ni lyssna på ett roligt tal av Nigel Farage om EU:s fantastiska sätt att lösa lite av olika länders problem:
https://www.youtube.com/watch?v=f8jawbGHHw4
Märk väl hur i stort sett hela parlamentet i princip inte verkar bryr sig ett smack om vad som händer i EU rent ekonomiskt.
Hur kommer det sig att det är just bubblorna i aktier och bostäder som rusar mest när riksbanken inflaterar?
Mer pengar kan användas till köp av spekulationsobjekt.
Ja, så är det. Nya pengar delas inte ut i form av sedlar till folket utan delas ut som krediter. Lån på bostäder och annat och köp av bland annat aktier. Köp av aktier innebär inte att företagen får pengar att investera för utan det är bara transaktioner mellan olika aktieägare.
Fast större köppress på en aktie gör att kursen stiger, vilket innebär att värdet på företaget värderas upp, detta i sin tur bör göra att företaget kan låna mer/billigare och därmed investera mer.
Föredrar att expansionen kan ske med eget kapital annars är det naturligtvis en helt riktig analys du gör.
När räntan sjunker så sjunker också aktieägarnas avkastningskrav. När nuvärdet av de framtida vinsterna beräknas med en låg räntesats, blir priset per aktie högt.
Problemet är att låga räntor inte behöver innebära att investeringarna ökar inom näringslivet. Företagen kan finna att den framtida avkastningen på investeringar är för låg. Aktieägarna kräver då en hög aktieutdelning för att själva investera på börsen.
Beror på vad man vill värdera i ett bolag. Skulle jag låna ut pengar till ett bolag, skulle jag se på vinsten och hur mycket omsättningen ökar för varje år om om företagsledningen har en ambition att expandera bolaget.
Riksbanken skulle lika väl kunna räkan sin prisinflation på börsen än på skosnören. Då är målet uppnått många gånger om.
Huvudet på spiken, Anonymus! Vad vi behöver är agerande i näringslivet. Att aktierna stiger för att företagen går bättre inte för att priset på aktierna stigit av andra orsaker.
Bopriserna stiger för att utbudet inte kan ökas trots stor efterfrågan. Som om vissa skatter sätter en så effektiv tröskel att hjulen inte orkar snurra utan all tillförd energi blott går åt till att hjulen står och spinner på stället! Det kan se ut som om företagen går bättre men analyserar man orsakerna blir resultaten inte tillfredsställande om det inte är för att företagen arbetar bättre.
Du får ta med i beräkningen att priserna även stiger för att det blir möjligt att ta stora lån. Den som köper bostad jämför delvis med vad det kostar att bo i en hyresrätt. I många fall blir det billigare att bo i en bostadsrätt än i en hyresrätt och detta tack vare låga räntor. Märk väl att fastighetsägare inte har de låga räntor som vanliga konsumenter har. De räknar på högre räntor och har högre räntor på sina lån. Det går inte chansa med räntor som ägare av en hyresfastighet eller bostadsrättsföreningen. Chansar man fel där, blir det väldigt dyrt eller konkurs.
Helt rätt du gör, Göran, att påpeka den gamla sanningen att tillgängligheten på pengar trissar upp priserna. Problemet är att fastigheter och byggande är tröga objekt som det tar tid att öka utbudet av. Accepterar man förmögenhetskoncentrationer kombinerat med lägre skatter för hyresfastigheter kommer mängden hyresrätter att öka.
”För civilisationens skull bör Riksbanken krossas och dess spillror spridas för vinden.”
Sant.
I dessa sammanhang känns det mer än rätt att prata om ”ökade klyftor” då dessa skapas artificiellt och på bekostnad av andra (senare mottagare av pengarna).
Man bör inte jämföra sig med andra utan vara nöjd med vad man har, speciellt som det ju är så att en större förmögenhetskoncentration kan innebära ökat välstånd.
Det är den reala räntan som styr investeringar och sparande. En deflation på säg 0,6 procent jämfört med en inflation på 2 procent är en skillnad på 2,6 procentenheter. Så mycket högre blir realräntan vid given nominalränta. 2,6 procent på ett miljonlån är 26 000 kronor. Det är en ökning av den reala räntebetalningen, och den läggs till den reala skulden och ökar den. För varje lånad miljon medför således en deflation på 0,6 procent en negativ tvångsamortering (en ökning av den reala skulden) på 26 000 kronor per år, jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Deflationen medför alltså en betydligt större real lånekostnad och således en ökad skuldbörda, jämfört med om inflationen hade legat på målet 2 %. Försök argumentera i reala termer och inte i nominella. Jag tror ni lättare förstår då hur skadlig en strukturell deflation är än ett fast inflationsmål på 2%.
”En deflation på säg 0,6 procent jämfört med en inflation på 2 procent är en skillnad på 2,6 procentenheter. Så mycket högre blir realräntan vid given nominalränta. 2,6 procent på ett miljonlån är 26 000 kronor.”
En inflation på säg 2 procent jämfört med en inflation på 4,6 procent är en skillnad på 2,6 procentenheter. Så mycket högre blir realräntan vid given nominalränta. 2,6 procent på ett miljonlån är 26 000 kronor.
En inflation på säg 4,6 procent jämfört med en inflation på 7,2 procent är en skillnad på 2,6 procentenheter. Så mycket högre blir realräntan vid given nominalränta. 2,6 procent på ett miljonlån är 26 000 kronor.
En inflation på säg 7,2 procent jämfört med en inflation på 9,8 procent…
Sätt då målet på inflationen till 1 %. Var kom 2 % ifrån? Hur räknade de fram den lämpliga nivån? Verkligheten är faktiskt att det inte finns någon lämplig nivå eftersom det inte går att fastställa en nivå som är given för varje ögonblick.
Dessutom är det ointressant att tala om reell eller nominell räta eftersom det handlar om naturlig ränta vilket är något som en fri marknad bestämmer och som inte bestäms via planekonomi, dvs vad en riksbank bestämmer. Att det inte fungerar med dessa räntesänkningar är för att de helt enkelt inte är naturliga räntor.
Det är inte inflation som har ökat välståndet utan helt enkelt deflation. Det är när resurser blir billigare som välståndet ökar. Om det vore tvärtom skulle vi faktiskt kunna höja välståndet genom att bestämma priset på alla varor via riksdagen. Det sista är ungefär vad alla Keynesianer försöker hävda.
@Ekonom förklarar att ”Deflationen medför alltså en betydligt större real lånekostnad och således en ökad skuldbörda jämfört med om inflationen hade legat på målet 2 %”.
Helt riktigt.
Några följdfrågor:
1. Eftersom det är billigare att låna under inflation än under deflation, vem betalar mellanskillnaden och subventionerar krediter i en inflationistisk miljö?
2. Om det är så bra med billiga krediter, varför då mesa med 2%? Varför inte sätta inflationen på ca 1000% och göra det jättbilligt att låna så det blir riktigt bra ekonomi?
Deflation (sjunkande priser) innebär att pengarnas köpkraft ökar. Aktieägarna/företagen är då villiga att acceptera en lägre avkastning/nominell vinst för att investera i projekt.
Iakttagelsen är korrekt men skuldbördan ökar inte i reala termer då vi har en inflation. Inflationen i sig gör att lånet minskar i reala termer. Att endast räkna nominellt är förkastligt. Ponera att vi har en deflation på säg 10 procent. Det leder till minskad efterfrågan och ökad skuldbörda med 10 procent vid given nominell ränta. En långvarigt strukturell deflation leder på sikt ekonomin in i en likviditetsfälla. Den minskade efterfrågan leder till högre arbetslöshet. Företagen har inte råd med marginalarbetaren då lönenivån ökar realt vid deflationen. Detta skapar ytterligare deflation och leder på sikt till massarbetslöshet. Riksbanken har ett fast mål på 2 procent för att erhålla prisstabilitet för att motverka störningar vid hög- och lågkonjunkturer. Stärks den svenska kronan för mycket i detta skedet i den svenska ekonomin får vi ännu lägre deflation. Riksbanken sänker räntan och försvagar därmed den svenska valutan för att ”importera” inflation. Detta även givet av det kraftigt fallande oljepriset. När Riksbanken går in med kraftiga åtgärder har det redan gått för långt. Huvudproblemet är att räntan inte höjs i motsvarande nivå vid högkonjunkturer. Detta leder till för låg ränta över tiden. Men åtgärderna i detta skedet är korrekta men det kan skapa bubblor om efterfrågan inte tar fart och det är alla väl medvetna om. Bubblan är dock bättre än en långvarig strukturell deflation likt japansk modell. Vi pratar över 20 år. De har försökt tackla problemet som förespråkas här, men det leder till sist att de måste öka sin penningmängd än mer för att tackla problemet. Hyperinflation kommer det aldrig bli. Många är nog rädda för det men med fast inflationsmål och prisstabilitet kommer detta aldrig att ske.
Du hävdade tidigare helt korrekt att lån i en inflationistisk miljö är billigare än lån i en deflationistisk. Ställer då återigen frågan: Vem subventionerar mellanskillnaden?
Hur ska prisinflationen mätas? Är det ett medeltal av alla priser eller bara på några utvalda produkter, eller? Kan vi bortser från en eller flera branscher?
Hur stor är produktionen vid en inflation på 2 % än vid en deflation på 2 %.
Intressanta frågor, Göran, om man vill använda precisa verktyg!
Sedan kan man diskutera om 2 procent eller 3 procent etc är det ”rätta” värdet. Sätter Riksbanken 1 procent minskar man handlingsutrymmet vid störningar. Då behöver man i värsta fall även öka penningmängden. Vi ska komma ihåg att marknaden själv ofta skapar störningar, glöm inte bort den psykologiska effekten på marknaden. Man kan även diskutera om KPI är korrekt beräknad eller om man ska andra former av index men att skapa prisstabilitet gör att ekonomin inte växer snabbare än vad den kan göra. Vi slipper överhettningar och djupa lågkonjunkturer med strukturell deflation. Det är skillnad på strukturell deflation och sund deflation som är ett resultat av konkurrens och lägre prisnivåer. Sund deflation är kortvarig och positiv.
Klart att marknaden skapar störning. Jag tror ingen förnekar det. Det är bara det att marknaden korrigerar störning ganska fort. När staten, politiker eller riksbanker lägger sig i förvärras störningarna och blir långvaria. Senaste korrigerar har hållit på i 6 år nu och de lär hålla på i 6 år till, minst. Förmodligen måste det sluta i en krasch som är så djup och allvarlig att det inte finns några korrigerar som ens i teorin kan fungera.
Problemet Kina:
China’s total debt has sprouted from 153 percent of gross domestic product in 2008 to 282 percent today. The problem is that, despite all this debt, growth is slowing and profits are falling, which makes it harder for companies to pay back what they owe.
It’s no surprise, then, that China’s central bank just eased policy for the third time in as many months, cutting its benchmark rates by a quarter of a percentage point, to try to avoid the kind of low growth, low inflation trap that the rest of the world has fallen into.
New houses, subway lines, and roads, all sleek, all modern, and all paid for with borrowed money. A lot of it came from unregulated lenders, so-called ”shadow banks,” and was funneled through local governments and state-owned companies that then plowed the money into the property market.
http://www.washingtonpost.com/blogs/wonkblog/wp/2015/03/05/is-chinas-1929-moment-coming/
Österrikisk teori har bara tittat på sambandet mellan penningökning och inflation. Lönerna måste öka innan vi får inflation. Vid observation ökar ”M” så ökar inflationen. Verkligheten är att ”M” får fart på ekonomin, och därefter stiger lönerna och det orsakar inflation. Lönerna ökar inte vid deflation, och då kan ”M” stiga utan att lönerna stiger. Vi får en stimulans utan att få inflation. Österrikisk teori tror att ”M” direkt orsakar inflation vilket är felaktigt. ”M” orsakar löneökningar som sen orsakar inflation. Ett tankefel vad beträffar Österrikisk teori. Österrikisk teori gör ingen skillnad på
på recession och depression. Eftersom människor inte kan förutsäga framtiden och inte kan hålla koll på alla faktorer i en komplex ekonomi, så kan vi människor aldrig veta i förväg om en recession eller depression uppkommer.
Österrikarnas felaktiga modell är penningmängdsökning = inflation. En riktig förklaring till inflation kan skrivas i en mening. Penningmängdsökning leder till löneökningar som orsakar inflation.
Det intressanta är att utan löneökningar så får vi ingen inflation. Enbart löneökningar orsakar inflation och vi behöver inte ens öka penningmängden.
Österrikisk teori är som att säga U=I i elläran, med konstant R så får vi det falska sambandet, fördubbla U så fördubblas I, falsk samband.
En elkrets med konstant U men vi förändrar R då kommer I att förändras. R är lönerna som österrikarna glömde (U=R*I). Penningmängden kan få lönerna att stiga och då ökar priserna.
Ökar penningmängden men lönerna hålls oförändrade så blir det ingen inflation. Vad händer om vi stoppar löneökningarna och samtidigt ökar penningmängden, om ni räknar på det?
Efterfrågan ökar på varor och tjänster vilket leder till ökande priser allt annat lika. Men samtidigt har vi även en ökning av efterfrågan på arbete och kapitalvaror vilket kan i den mån dessa resurser är oanvända leda till en ökning av mängden producerade varor och tjänster, vilket leder till minskande priser allt annat lika.
Fri lönebildning gör att penningmängden aldrig kan vara tillräckligt stor, ökar vi penningmängden så vi får full sysselsättning men då ökar bara lönerna och priserna ökar och då kan konsumenterna inte längre efterfråga alla varor som produceras och då blir det arbetslöshet.
Med reglerad lönebildning så kan vi öka penningmängden så mycket att vi får full sysselsättning, ingen inflation och full sysselsättning är möjligt med reglerad lönebildning. Vad händer om vi stoppar löneökningarna och ökar penningmängden?
Konkurrensen gör att företagen inte kan ta ut orimliga priser. Konkurrensen begränsar priserna. Det är en absolut sanning i nationalekonomin. Det jag menar är att det är så enkelt att tro att felet består av Riksbankens agerande när det är andra grundorsaker som skapar problematiken.
Käre @Ekonom, jag förstår att du läst hela den keynesianska läroboken och svalt budskapet med hull och hår, därför är det inte helt lätt att följa dina resonemang.
Jag nöjer mig med att upprepa samma två frågor som jag ställt ovan två gånger redan. När du har svarat på dem kan vi gå vidare.
Den österrikiska skolan grundar sin ekonomiska teori på praxeologi, d.v.s. vetenskapen om mänskligt agerande. Man utgår från ett fåtal axiom och deducerar sig fram till ekonomiska sanningar som dessa axiom leder till. I och med denna metodik så är de österrikiska teorierna väldigt sårbara. Det finns två sätt att motbevisa österrikarna för all framtid.
1. Visa att axiomen inte stämmer överens med verkligheten. 2. Visa på ett felslut i den logiska härledningen av teorierna.
Som en analogi, om jag listar några preferenser angående bilegenskaper som axiommängder, exakt vad betyder dessa?
1) {fart} 2) {fart, lastkapacitet, inköpspris}
Observera att preferenserna i 2) står mot varandra, lastkapacitet inskränker på farten och höjer priset etc. Detta väcker en viktig fråga om vad det betyder att axiomen är sanna. Axiommängden 1 kan vara sann i betydelsen att fart är en relevant parameter. Jag tror Österrikare tolkar sina axiom lite fel, dvs. de tolkar axoimmängden 1 som sann därför att de intresserar sig för fart och gör sedan misstaget att implicit importera antagandet att inga andra axiom kan inskränka detta axiom eller vara relevanta.
Antag att Krugman lägger till ett axiom till den Österrikiska axiommängden och deducerar Keynesianism från detta. Låt säga att Krugman lägger till Jean Baptists Says observation från 1829 att Says lag (från 1803) är falsk, och från detta antagande – att människor i ljuset av osäkerhet slutar efterfråga saker som andra människor producerar för att istället försöka säkra sina tillgångar i AAA-former tills dess att framtiden ser ljusare ut – och från detta skapar en modell ur vilken det deduktivt följer att statlig konsumtion kan rädda ekonomin ur en svacka; hur skall en Österrikare parera detta?
För att återkoppla till axiommängderna ovan; Österrikare antar axiommängd 1 med hänvisning till att fart är ett sant axiom (i detta fall sant i betydelsen att det är en viktig parameter); från detta härleder de deduktivt att raketbilen som en relevant rekommendation från denna mängd. Vad andra ekonomer gör är att lägga till kompletterande axiom som inskränker de redan existerande axiomen utan att för den skull göra de direkt falska och från detta kan man i sin tur härleda nya slutsatser som helt motsäger de gamla slutsatserna från den mindre axiommängden. Anledningen till att detta är möjligt är att Österrikarna felaktigt och implicit kompletterar sin lilla axiommängd med antagandet att inga andra axiom kan vara relevanta; avsaknaden av axiomet att människor hamstrar kontanter i ljuset av osäkerheter blir till det implicita axiomet att människor aldrig agerar på detta sätt; avsaknaden av axiomet att lastkapacitet har betydelse blir till det implicita antagandet att det saknar betydelse. Analogt, Krugman lägger till axiomen lastkapacitet och inköpspris som inskränker axiomet fart och då är rekommendationen raketbil helt plötsligt falsk. Detta visar att det är försåtligt att bara lista några axiom och hävda att det är sanna. Det är extremt viktigt att man tydliggör huruvida man samtidigt importerar det implicita antagandet att inga andra axiom kan inskränka på dessa.
Om man tänker efter så är det i själva verket så andra ekonomer gör; de ställer upp andra och kompletterande antaganden/axiom och härleder deduktivt slutsatser från detta. Som jag förstår det så kan Österrikare egentligen inte svara så mycket på detta då deras metodologi inte omfattar val av axiom.
@Ekonom, du kan väl börja med att svara på de två synnerligen enkla frågorna jag ställt 3-4 gånger nu.
1. Eftersom det är billigare att låna under inflation än under deflation, vem betalar mellanskillnaden och subventionerar krediter i en inflationistisk miljö?
2. Om det är så bra med billiga krediter, varför då mesa med 2%? Varför inte sätta inflationen på ca 1000% och göra det jättbilligt att låna så det blir riktigt bra ekonomi?
Svar på ovanstående följdfrågor:
Inflationen amorterar inte lånen, om du syftar på det. Det är en kvarleva från vårt höginflationssamhälle med upprepade devalveringar och fast växelkurs. Då kunde vi se 20%-iga löneökningar om året. När inflationen stiger vill alla som lånar ut pengar ha högre ränta. Dessutom höjer Riksbanken styrräntorna när inflationen tar fart. Detta innebär att ex bolåneräntorna kommer ligga över KPI. Mellanskillnaden betalar de som har lån. Lånen amorteras realt men det innebär samtidigt en ökad räntekostnad för låntagarna. Det jag vill komma fram till är att det är varken bra med deflation eller för hög inflation, bättre med prisstabilitet så ekonomin utvecklas
i den takt den kan, och att Riksbanken går in när det blir störningar som marknaden inte självmant klarar av att hantera. Problematiken riktas ofta till Riksbanken och dess agerande men huvudproblematiken är att det ofta redan är för stor störning i marknaden, och inte att förringa påverkan och ekonomisk utveckling i omvärlden. Det fasta inflationsmålet kunde lika gärna var 0 %, men det är samtidigt mycket svårare att ta sig ur en strukturell deflation (läs mina tidigare inlägg) och därav ett positivt mål satt av Riksbanken. Deflation medför att efterfrågan minskar, och ekonomin tappar fart. Vi vill ju att ekonomin ska växa och utvecklas.
På fråga nummer 2 är svaret att det kommer leda till hyperinflation. Dess konsekvenser historiskt vet vi sedan tidigare och det gynnar definitivt inte den ekonomiska utvecklingen eller fördelning av resurser/tillgångar. Det kommer aldrig bli hyperinflation med ett fast inflationsmål satt av Riksbanken. Riksbanken kommer höja räntorna alternativt minska penningmängden då efterfrågan blir för stor, sk överhettning. För att återkoppla till det jag skrev ovan. En ökning av penningmängden vid deflation leder inte till inflation.
Riksbanken gör ingenting i dagsläget, och vad blir konsekvenserna:
Strukturell deflation i Sverige, skapar ond spriral, massarbetslöshet på sikt, fastighetskris. Ekonomin backar rätt många år i utvecklingen. Mycket svårt att ta sig ur strukturell deflation, och leder till sist att det krävs ännu större ökning av penningmängden för att lösa det.
Riksbanken efterlever fast inflationmål och vad blir konsekvenserna:
Efterfrågan ökar om huvudproblemet, dvs sättningen i marknaden inte gått för långt. Har huvudproblemet gått för långt leder inte Riksbanken åtgärder till en ökad
efterfrågan utan vi får istället en uppblåst bubbla som spricker. En alltför låg ränta över tiden utan att efterfrågan stiger kan skapa en bubblor. Men detta är en konsekvens av att Riksbanken agerat för sent inte en konsekvens av att Riksbanken agerat. Om ni kan se skillnaden.
Är det inte bättre försöka få fart på efterfrågan eller ska man ligga helt platt och se ekonomin kollapsa?
1. Jag menar ingenting, jag citerar dig: ”Deflationen medför alltså en betydligt större real lånekostnad och således en ökad skuldbörda, jämfört med om inflationen hade legat på målet 2%”
Du säger att det är reellt billigare att låna under inflation än deflation och förespråkar därför inflation. Jag frågar dig: Om det ena är billigare än det andra, vem subventionerar då mellanskillnaden? Här senast tycks du mena att det är låntagarna själva som betalar mellanskillnaden; menar du att lånekostnaden blir billigare för att låntagarna subventionerar sig själva?
2. Var går brytpunkten mellan nyttig inflation och neutral till skadlig inflation?
Och för att återkoppla till det fasta inflationsmålet. För en tillväxtekonomi är ett inflationsmål på 2 % förmodligen för lågt. Men tänk dig själv en globaliserad värld där de flesta av handelshindren försvinner. Att handelshindren försvinner tjänar alla på. Vad blir konsekvensen av detta? Jo, det innebär att de lägst utvecklade länderna kommer utvecklas snabbare än de länder som kommit längre i utvecklingen. För tillväxtländerna kanske ett inflationsmål på 5-6 % är mer realistiskt med tanke på i vilken takt ekonomin utvecklas. För utvecklingsländerna handlar det om att ekonomin inte ska överhettas. En globaliserad värld helt utan handelshinder kommer på sikt leda till samma ekonomisk utveckling i alla länder även om det kommer ta tid, men det leder till slut till det. Problemet med EU eller rättare sagt EMU är att man infört en gemensam valuta med länder som har olika ekonomiska utvecklingar. Här kan inte centralbanken göra en lösning för alla länder. Grekland/Spanien etc skulle haft sin egen valuta, och hade därmed inte tappat sitt räntevapen. Reformer och sparpaket kan ge lite och var helt klart nödvändigt om vi pratar om Grekland men den strukturella deflationen och om den går för långt är nästintill omöjlig att ta sig ur då det blir en ond spiral, och skapar massarbetslöshet. Grekland är ett typexempel vad vad som händer om man är passiv och inte gör något. Japan är även ett typexempel som provat i över 20 år att ta sig ur en strukturell deflation utan att lyckas.
@Ekonom :
”För en tillväxtekonomi är ett inflationsmål på 2 % förmodligen för lågt. ” = FEL
” det innebär att de lägst utvecklade länderna kommer utvecklas snabbare än de länder som kommit längre i utvecklingen.” = FEL
” För tillväxtländerna kanske ett inflationsmål på 5-6 % är mer realistiskt med tanke på i vilken takt ekonomin utvecklas.” = FEL
”den strukturella deflationen och om den går för långt är nästintill omöjlig att ta sig ur då det blir en ond spiral, och skapar massarbetslöshet.” = FEL
Likt föregående talar tänker jag inte svara på något, utan bara göra omotiverade påståenden, med skillnaden att mina påståenden är rätt och föregående talares påståenden = FEL
Hans. Exakt inga argument bara säga att det är fel. För att summera; den österrikiska skolan grundar sin ekonomiska teori på praxeologi, d.v.s. vetenskapen om mänskligt agerande. Man utgår från ett fåtal axiom och deducerar sig fram till ekonomiska sanningar som dessa axiom leder till.
@ Ekonom
”Man utgår ifrån ett fåtal axiom och deducerar sig fram till ekonomiska sanningar som dessa axiom leder till” skriver du. Då måste jag fråga om det finns en framställning liknande Euclides Geometri eller Spinozas Etik. Kan man alltså läsa en bok där den axiomatiska metoden används så att läsaren själv kan pröva det rimliga i deduktionerna? Lämna då gärna lästips här!
Dan, du kan testa att läsa Ludwig von Mises, som formaliserade metoden i praxeologi.
@ Per Bylund
Är metoden så utvecklad att axiomen finns numrerade och ett antal teorem som kan deduceras fram ur axiomen eller är det s k ”vanligt språk”rakt igenom utan möjlighet att lista axiomen?
Dan,
Jag tycker också att du skall läsa;
http://unenumerated.blogspot.de/2006/02/irreducible-complexity-of-society.html
”… Modern matematik, men – i synnerhet algoritmisk informationsteori – klargör gränserna för matematiska resonemang, även modeller med oändligt antal axiom. Matematik oreducerbar komplexitet kan användas för att formalisera österrikarna insikter… (google-översatt)… //… Chaitin visat att det finns inget sätt att helt beskriva omega på en ändlig sätt. Chaitin har således visat att det inte finns något sätt att minska matematik till en ändlig uppsättning axiom. Alla matematiska system som bygger på en begränsad uppsättning axiom (t.ex. systemet med enkla algebra och analys som vanligen används av icke-österrikiska ekonomer) förenklar alltför matematisk verklighet, mycket mindre social verklighet. osv… osv…
OK… eller rättare sagt…
Any mathematical system based on a finite set of axioms (e.g. the system of simple algebra and calculus commonly used by non-Austrian economists) overly simplifies mathematical reality, much less social reality…
… in particular a computer-theoretic result equivalent to Gödel’s incompleteness theorem …//… Today, algorithmic information theory is a common subject in any computer science curriculum…
https://en.wikipedia.org/wiki/Gregory_Chaitin
@ Uno Hansson
Spinoza använde sig av axiom som grund för deduktioner av olika samband.
Vore intressant att de detta tillämpat på ekonomisk teori. Men man bör komma ihåg att det sanna följer av vad som helst. Bara för att man har en deduktion med endast axiom och teorem deducerade från axiom som premisser måste det inte vara dessa som gör att verkligheten blir sådan slutsatsen säger. Det kan vara ett annat förhållande, ett annat samband.
Ekonomi har mer med psykologi än logik att göra. Detta kan man säkert beskriva i ett matematiskt språk. Men det är ointressant med en matematisk beskrivning om det inte kan ske genom namngivna axiom som man sedan kan teoretisera vidare kring. Det får bli fråga om ödmjuka utsagor men kanske hade vi ”kunnat komma någonstans” på det viset.
Dan:
”…Detta [Ekonomi som psykologi, logik osv…] kan man säkert beskriva i ett matematiskt språk…]
Hayek undviker;
”… användning av traditionella matematik för att beskriva ekonomin eftersom sådan användning förutsätter att… ekonomisk… komplexitet kan reduceras till ett litet antal axiom…”
Szabo:
”… Här är några thougts om irreducible komplexitet och samhälle…”
http://unenumerated.blogspot.de/2006/02/irreducible-complexity-of-society.html
@ Uno Hansson
Vad jag är ute efter är en bok (eller flera) där ekonomin är axiomatiskt uppställd. Då man alltså kan följa tankegången.
Det är en annan sak att slutsatsen kan komma fram på ett annat sätt. Men om premisserna är sanna så har vi ett starkt stöd för att vissa ekonomiska samband finns genom deduktion.
”Ökat utbud ger lägre pris”, ”Ökad efterfrågan ger högre pris”. Dessa är grundläggande axiom. Om vi nu ser att cigarettpriserna stiger men att någon viss person inte minskar rökningen så får vi föra in andra utbudsefterfrågekurver i resonemanget. Rökaren i fråga kommer nämligen ha minskat annan konsumtion. Kanske sådan som inte stigit i pris? Kanske sådan som sjunkit i pris? Alltså: att axiomet inte gäller i vissa individuella fall då individen är bunden vid en viss vara. ”Ett ökat pris totalt leder till minskad konsumtion totalt” blir ett nytt axiomatiskt påstående som är hållbarare.
Men även om många personer inte minskar rökningen leder högre pris till att några slutar. För grupper är alltså axiomet sant att ett högre pris leder till minskad konsumtion.
Var kan man läsa om sådana här problematiseringar av ekonomiska samband MED namngivna axiom så att man inte förvillas bort av allmänt prat?
”… Medan grundläggande fysik tenderar att ange universella lagar, andra vetenskaper, såsom biologi, psykologi och ekonomi, tenderar ´to state laws´ som håller det för sant under ”normala förhållanden”, men som har [en (sannolikt) oreducerbar mängd] undantag,…”
https://en.wikipedia.org/wiki/Ceteris_paribus
se även…
https://en.wikipedia.org/wiki/Mutatis_mutandis
@ Uno Hansson
Att man kan använda matematik för att beskriva ekonomiska förhållanden är ju självklart. Frågan är vad ett sådant angreppssätt kan leda till. Om det är fruktbarare än andra metoder.
Vad jag efterlyst är en eller flera böcker där man använder sig av metoden att härleda samband ur axiom. Jag har stött på tillräckligt många påståenden om att det var något sådant Ludwig von Mises eftersträvade. Att han var skeptisk till matematikens nyttjande inom den ekonomiska vetenskapen. Han så att säga nöjde sig med geometrin.
Jag har läst uttrag av Mises författarskap. Det rör sig om essäer. Ofta tankeväckande. Ofta polemiska. men några spår av den axiomatiska metoden på ett medvetet sätt ser jag inte. Kan du upplysa mig om ett verk av Mises där ,etoden medvetet används (eller av någon lärljunge till honom) istället för att länka till andra tänkares texter?
Dan,
Lästips: första 100 sidorna av ”Human Action”, samt ”Theory and History” och ”Ultimate Foundation of Economic Science”.
@ Joakim Kämpe
Tack för de boktipsen! De ska jag läsa tror jag till julen!
@ Dan
Det är intressant att du är så envis Dan. En eloge till dig tycker jag!
Det får mej att tänka till att ekonomi och/eller levande viljevarelsers agerande såsom motsägelsefri vetenskap, inte på långt när är lika ”enkel” och ”axiom-begränsbar”, som i varje fall – enligt mitt och fleras tycke – fysiken inom naturvetenskapen. Eller som Bodil Jönsson beskriver; ”… att veta precis vad vi är överens om utifrån experimentella resultat och/eller fysikaliska teorier var det som i grunden attraherade mig. Det handlade alltså egentligen om själva det naturvetenskapliga språket som en unik förutsättning för ett lärande…//… och… att så få människor fått chansen till närkontakt med den mentalhygien som faktiskt naturvetenskapens stringens kan tillföra ett mänskligt samspel – på sitt område…”
http://www.arkiv.certec.lth.se/bodil/l%C3%A4rande/portfolj.html
förlåt
… och [det sorgliga i] att så få människor fått chansen…
Det låter ju som att den Österrikiska skolan tar sin utgångspunkt i verkligheten. Ekonom förefaller hitta på lite regler, men kan inte svara på när samma sak är positivt eller negativt.
Tror mer på verkligheten.
Det helt avgörande är hur man ser på axiomen! Om ett iakttagande av verkligheten leder till formulerandet av nya axiom kan man fråga sig om det är axiomen man utgår ifrån eller verkligheten.
Utan denna verklighetsanpassning blir axiomen dogmer. Då är det inte vetenskap utan något slags teologi.
Eftersom det kanske gissningsvis är så att stringensen inom det ”ekonomist-/social-vetenskapliga språket” ännu inte är sinsemellan överens om att försöka enas?… så är det kanske bäst för var och en att tills vidare agera enligt devisen ”take it or leave it” precis som det gäller all frihetlig interaktion människor emellan… istället för att slåss eller hata varandra… eller?
@ Uno Hansson
”Det finns inte något tvång i marknadens sätt att fungera. Staten, samhällets tvångsapparat, agerar inte i marknaden eller i de handlingar medborgarna utför i marknaden. Den använder sin tvångsmakt enbart för att förhindra handlingar som skadar marknadsekonomins normala funktioner. Den skyddar människors liv, hälsa och egendom mot våld och bedräglig aggression från inhemska skurkar och utländska fiender. På så sätt skapar och bevarar staten en miljö där marknaden kan fungera tryggt.” Ludwig von Mises, HUMAN ACTION, uttdrag ur kapitel XV.
@Dan
När du och jag skriver och i viss mån kanske argumenterar här, så är det liksom om olika saker; nästan som av typen ”Goddag yxskaft” – alltså var och en agerar på sitt sätt, och knappast alls för att bekräfta eller vederlägga varandras olika åsikter.
Vad Mises har skrivit är oftast intressant, och HUMAN ACTION har jag bara läst ytterst lite. Jag håller i stort med Mises om att när människor sinsemellan och ömsesidigt ”marknads-agerar” utan att nämnvärt störas av statligt tvång, och då tvångsmakt enbart används för skydd mot lurendrejeri och skurkfasoner, så tyckte jag att det var helt OK 1945 – ~ 1958.
Alltså såsom jag (83 år) minns det där jag föddes (västkustbadort). När jag började jobba (~ 1946) så deklarerades ”allas” inkomst lite över existensmin (utom min farbror som var ombud för lantarbetar-facket som förde bok över varje dags inkomst. Så gott som alla utom bönder och affärsidkare var diversearbetare (med 6-7 årig folkskola). Skatten på deklarerad inkomst var – vad jag minns ca 15 %. Några fick påminnelse från taxeringsnämnden om att göra om – för att slippa sköntaxering (någon i taxeringsnämnden kände någon som visste ju deras levnadsvanor i den relativt lilla landskommunen. Socialdemokraterna fanns med egen majoritet (ibland), men socialismen hade ju ännu inte genomsyrat (kontaminerat) marknadsarenan. Det fanns varken moms eller fungerande källskatt för hoppjerkor eller diversearbetare förrän ~1960. Man jobbade kanske på en industri i stan som hantlangare under kanske en månad. Var det sommar och kalasväder så sa en upp sig på dan och hämta slutlön i kontanter på kvällen. Solade vid stranden med kompisar (som samtidigt sa upp sig direkt) under en vecka. Sen fick en skifta med dagjobb i hamnen, flyttbyrån eller som diskare på krogen innan det höst och en blev hantlangare på nästa industri. !959 startade då (efter kanske 40-50 olika hopp-jerka-jobb) omskolningskurs – vikariat som lärare på nästa omskolningskurs – läsa till tekniker – ingenjör på teknisk aftonskola – osv. medicinsk elektronik (analog) med konstruktion av medicin teknikska interface (mellan patient – skrivare/dator;…så småningom) för forskare som extraknäck…(innan de fanns att köpa på marknaden)… osv… (tom beställning från en läkarkompis forskarkollega i USA… faktiskt) och kvarlevande ensamstående pensionär
@ Uno Hansson
Ja, vi skriver ibland förbi varandra. Jag har en känsla av att du missförstått mig angående det axiomatiska. Det gällde bara om det fanns en bok liknande Spinozas Etik där metoden är konsekvent genomförd. Jag har inte hittat den i Mises eget skrivande, men jag erkänner att jag bara är ytligt bekant med det. Det som attraherar med Mises är konjunkturcykelteorin som tycks stämma. Sedan vill jag att staten viktar variablerna för att ekonomin ska kunna vara ekologiskt acceptabel. Personligen tror jag att Mises hade ansett detta om han upplevt miljöproblemen och miljörörelsen. Mises ansåg en stat nödvändig. Det här insititutet borde egentligen heta ”Margaretha von Misesinstitutet”. Hon ska ju ha accepterat institutets syn på staten. Ludwig von Mises gjorde det absolut inte själv bara för att han inte ville ha en statligt styrd ekonomi.
Kanske det du skriver om förhållandena under din egen ungdom kan ge en nyckel till vår tids makthavare kring hur ungdomar ska kunna få jobb i större utsträckning. Att beskatta och reglera anställningstryggheten leder tydligen till att företag inte vågar anställa. Gagnar det ungdomarna?