Libertarianism som radikal ideologi

Det som gör höger-vänster-skalan så effektiv är att den på ett effektivt sätt smalnar av den politiska debatten och etablerar falska alternativ. Argumentet för skillnaderna mellan höger och vänster är i det närmaste lika löjligt att hävda att enäggstvillingar inte är lika varandra för att de inte är siamesiska tvillingar. För faktum är att både vänster- och höger-etatism handlar om kollektivism; varför skulle det vara en principiell skillnad mellan att diskutera kollektiven klass (vänster) och nationen eller folket (höger)? Den svenska politiska scenen gör tydligt att ”vänster vs. höger” på den politiska skalan inte spelar någon större roll; skillnaden mellan moderater och socialdemokrater är negligerbar – om man inte anser att spektrumet mellan Jonas Sjöstedt/Gudrun Schyman/Gustav Fridolin (vänster) och Annie Lööf/Göran Hägglund/Jimmie Åkesson (höger) på något sätt inkluderar samtliga möjliga åsikter.

Höger-vänster-skalan inkluderar endast maktcentralistiska, etatistiska samhällsåskådningar. Oavsett om vi kallar dem nationalister, konservativa, liberaler eller socialister så har de samma gemensamma bas: ett (företrädesvis stort) våldsmonopol måste finnas för att både säkra freden (makten) och skapa klyftor mellan påhittade grupper i samhället. Det senare göder motsatsen till det förra, men är en förutsättning för att makten inte ska utmanas.

Etatismen är en oerhört smal ideologi, som egentligen endast går ut på att den statliga makten har rätten – eller, för att uttrycka det annorlunda, might makes right. Inom ramen för detta tänkesätt finns sedan idéströmningar som talar om ”hur mycket” makt som är rimligt, rätt och vist. Vissa anser att människor har rätt till att inte kränkas ens av staten enligt vissa generella principer; andra anser att det ska vara total ”demokrati” (pöbelvälde). Och de flesta hamnar någonstans däremellan. Men det är hur som helst svårt att se någon princip i denna röra, annat än just maktens princip: staten är den centrala punkten och har vissa ”självklara” åtaganden som man antar är både legitima och goda och produktiva.

Mot detta ställer sig de som är sant radikala. De som vill ha någonting helt annat. De som ser ett alternativ till maktsamhällets förtryckande strukturer.

Förvisso finns en hel hop vilseledda människor som anser sig vara radikala endast för att de vill att staten ska göra andra saker (allehanda kommunister, rojalister, miljökämpar osv), men det är svårt att ta dem på allvar. Att helt enkelt säga att staten ska göra andra saker, oavsett om det handlar om att införa en proletariatets diktatur, rening av den egna rasen, upphöjande av det egna könet eller ett marginaliserande av människan för naturens skull, är inte annat än en annan personlig preferens. Dessutom en godtycklig sådan.

Förvisso skulle sådana preferenser snart leda till långt mer direkt förtryck och antagligen ond, bråd död i större utsträckning än dagens ”moderna” demokrati, men principen är inte egentligen annorlunda än den preferensbaserade pajkastning som försiggår mellan Jonas Sjöstedt/Gudrun Schyman/Gustav Fridolin (vänster) och Annie Lööf/Göran Hägglund/Jimmie Åkesson (höger). För att tycka att staten ska ”göra andra saker” kan knappast anses vara radikalt. Inte i statens tidsålder.

Radikalism

Att vara radikal är att stå för något som inte endast är en illusion om att vara annorlunda. Radikalism utmanar status quo i dess grundvalar, kräver förändring i samhällets själva struktur, förfäktar en annan princip för samhällets uppbyggnad. I den meningen är radikaler alltid samhällsomstörtande. Det betyder inte att radikaler måste vara nackskottsromantiska revolutionärer eller ens våldsamma, men det betyder att de vill ha en annorlunda samhällsordning.

Sett ur ett historiskt perspektiv är radikaler alltid vänster. Benämningen kommer ursprungligen av placeringen i det franska parlamentet, där de konservativa och bevarande krafterna satt till höger och de utmanande och förändringskrävande liberalerna och socialisterna satt till vänster. Det är lika lätt som svårt att föreställa sig Pierre-Joseph Proudhon och Frédéric Bastiat sittandes på samma sida – förenade i kampen mot den kvävande konservatismen.

Klassiska liberaler var lika mycket vänster som socialister. Och även om just Proudhon och Bastiat kanske inte var bundsförvanter, så allierade sig liberalismen och socialismen i kampen mot konservatismen. När socialismen fick sitt genombrott (vilket skedde efter liberalismens) och de på allvar gjorde anspråk på makten allierade sig liberalerna med de konservativa för att stoppa diktaturförespråkarnas framfart. Oavsett om dessa var oheliga allianser, så skedde den politiska mobiliseringen företrädesvis inom etatismens ramar.

Bastiat var förvisso retoriskt skicklig, men Proudhon var en större radikal. Liksom Gustave de Molinari var Proudhon en verklig radikal, som förespråkade och argumenterade för en alternativ samhällsordning. Och även om det sällan vidkänns av moderna pseudoanarkister (den stenkastande, hamburgerkedjehatande sorten) så hade Proudhon och Molinari mycket gemensamt, inte minst i synen på att ett samhälle utan statlig våldsmakt är en ekonomisk organism. Proudhon, liksom dennes närstående lärjungar inom den amerikanska individualistanarkismen, var förespråkare för en social och privilegiebefriad marknad. Det som finns kvar när statens förtryckande strukturer avskaffas är en voluntaristisk marknad bestående av sociala gemenskaper.

Detta glöms vanligtvis av moderna radikaler, som uppenbarligen har svårt att befria sitt tänk från den ack så begränsande höger-vänster-skalan.

Den vulgära pseudoradikalismen

Ett tydligt exempel på inskränkt tänkande finns hos de självutnämnda socialistiska eller kommunistiska anarkister, som samtidigt vill avskaffa staten och stärka arbetsmarknadslagstiftningen. De hatar företag och företagande i sådan utsträckning att de utan att tveka omfamnar den verkliga fienden (staten) och agerar för att använda den i eget syfte. Av någon besynnerlig anledning anser de ofta att företag har fri tillgång till statens makt och därigenom förtrycker oss andra – men att detta är ett problem med företag och inte med staten. De allierar sig därmed med etatistiska krafter på vänsterkanten.

Ett lika tydligt exempel är de så kallat vulgära libertarianerna. Dessa antar den motsatta åsikten, antagligen till dels för att låta påskina att de är en motvikt mot pseudoanarkisterna. Därmed tillkännager de sig som höger, ingår koalitioner med eller identifierar sig med diverse högerrörelser, samt blir korporationsapologeter och enögt ekonomistiska avregleringsförespråkare.

Den vulgära libertarianismen ger sig till känna i hårdför kritik mot arbetarrörelsen och fackföreningar, men ser mellan fingrarna när företag agerar omoraliskt, oetiskt eller nyttjar privilegier från staten. Förvisso skulle nästan alla libertarianer utge sig för att vara emot stöd till företag eller marknadsbegränsande privilegier, men man missar en mängd sådana privilegier som inte alltid är uppenbara. Och samtidigt är kritiken av företags privilegier långt ifrån lika känslomässigt stark som motståndet mot fackförbund. Man hatar LO, men ger wallenbergsfären frikort.

Problemet är att man inte ser det verkliga problemet även om man låtsas som att man faktiskt gör det. Man är pseudoradikal genom att vara starkt och principiellt emot vissa företeelser som man enkelt kan härleda till statens makt och påverkan. Det finns ett korn av sanning i vänsteranarkismens avfärdande av anarkokapitalismen som en etatistisk ideologi; så länge libertarianer är nyttiga idioter för högeråsikter utan att erkänna problem som förknippas med etatistisk vänster är de inte radikaler.

Det är av den anledningen svårt att ta självutnämnda libertarianer på allvar, för när allt kommer kring låter de sina egna fördomar komma i vägen för samhällsanalysen. Många libertarianer identifierar sig med den etatistiska högern och tar därför ställning för typiska högeråsikter för att de utges för att vara motsatsen till utbasunerade vänsteråsikter. Men det är att missta sig rejält, för man går därigenom i etatismens ärende.

Statens påverkan

Det verkliga problemet är staten och det våld den står för. Den definieras som våld, vilket borde vara en ögonöppnare för de libertarianer som envisas med att se på världen iförda skygglappar. Våldet är förkastligt, det är ojämlikt, orättvist och bygger på konflikt, ofred och ofrihet. Allt som är staten eller bygger på statliga medel bör på moralisk grund avfärdas och förkastas.

Om man accepterar denna grundprincip – ickeaggressionsprincipen – så är man en sann radikal. Men det betyder i så fall att man också med öppna ögon måste identifiera hur våldet krupit in i varenda vrå av det moderna samhället. Det är inte så enkelt som att staten är den offentliga sektorn, och den privata sektorn är marknaden. Statens makt och dekret utgöra en våt filt som kväver den frivilliga sfären av samhället och skapar privilegier och motsättningar överallt.

Med andra ord: även om det är sant att facklig organisering knappast kan höja arbetares löner (vilket är en ekonomisk omöjlighet), så finns ingen anledning att avfärda fackföreningsrörelsen. Den må vara ideologisk, men problemet är inte att arbetare organiserar sig – utan att fackliga rörelser upphöjs och ges privilegier av staten.

Faktum är att det finns anledning för arbetare att organisera sig framför allt på en reglerad arbetsmarknad med privilegierade företag. Det är inte bara så att företag ges vissa ekonomiska incitament till investeringar eller direkta bidrag. Deras marknader skyddas från konkurrens genom importbegränsningar och regleringar av marknaden, staten bistår glatt med fri infrastruktur och utbildad arbetskraft, och så vidare. Förvisso beskattas företag, men samtidigt skapar statens massiva regleringar en marknadssituation där storskalighet premieras – vilket beskär möjligheten för eller helt utesluter presumtiva konkurrenter.

Företagen av idag lever alla i viss mån på att de befinner sig bakom artificiella begränsningar. Förhållandevis fria transporter leder till storskalig produktion som i sig inte hade varit marknadsmässig, vilket i sin tur ökar storleken på kapitalinvesteringar nödvändiga för att konkurrera med befintliga företag. Regleringar av arbetsmarknaden, minimilöner osv avkräver nystartsföretag större omedelbar effektivitet för att de ska klara sig, vilket också minskar konkurrensen. Skatten har liknande effekter, inte minst som stora företag kan i det närmaste helt undgå beskattning.

På en sådan ”marknad” straffas arbetare i större utsträckning än andra grupper. Det är inte bara så att det finns färre arbetsgivare och arbetstillfällen, utan också för att det inte finns möjlighet att bli sin egen i samma utsträckning som på en verkligt befriad marknad. Lokala företag slås ut till förmån för nationella; nationella företag slås ut till förmån för internationella. Marknaden centraliseras, vilket gör det lättare för staten att ytterligare bistå befintliga korporationer. Och detta kräver arbetares organisering.

En radikal syn på marknaden

Pseudoanarkister på vänsterkanten ser enögt det senare: att företag har ekonomiskt inflytande, såväl på marknaden som hos staten. Vulgära libertarianer ser enögt det förra: att fackföreningsrörelsen av staten ges privilegier som laglig rätt till konfliktåtgärder. Men bägge är lika enögda: statens våta filt ligger över hela samhället och snedvrider samtliga områden. Att företag betalar skatt ger dem inte rätt att kräva infrastruktur eller andra fördelar, lika lite som lagligt privilegierade fackföreningsrörelser nödvändigtvis är endast av ondo.

Den egentliga förloraren i statens värld är den fria människan. Det är svårt att på allvar tro att multinationella korporationer med enorm byråkrati (för ekonomistyrning och för att tillförskansa sig politiska fördelar) skulle vara effektiva produktionsenheter om det inte fanns artificiella hinder för konkurrenter. Det är lika svårt att tro att korporationer skulle ha makt på marknaden om det inte fanns en stat. Och lika svårt är det att tro att arbetare skulle kunna bli exploaterade på en fri marknad där det inte finns några hinder för att upprätta lokala alternativ, kooperationer och gemenskaper.

Faktum är att det är just på detta sätt som mutualister och individualistanarkister, som starkt inspirerade Murray Rothbard, argumenterade. De önskade en helt fri marknad, ett samhälle utan stat, för det är först då som varje arbetare får betalt för det värde som han eller hon producerar. Med regleringar är den första som drabbas den som är längst ifrån makten – vilket alltid är individen utan politisk plattform. I vår etatistiska ekonomi är den mest utsatta parten den illa utbildade, oorganiserade arbetaren utan erfarenhet eller specialisering. Därför kan det vara rimligt, i alla fall tills staten upplöses och ersätts av social gemenskaper i en ekonomisk organism, att arbetare organiserar sig.

För att vara radikal i denna etatistiska, hierarkiska och maktcentralistiska tidsålder är att stå på den undanskuffade individens sida. Det handlar om att befria marknaden, som ekonomisk-social organism snarare än statsunderstödd profithunger, för den lilla människans skull. Det första som måste avskaffas är de våldsbaserade privilegierna, vare sig de ges uttryck i politiskt inflytande eller ekonomisk makt. När dessa väl är ett minne blott kan vi ta itu med det fåtal problem som finns kvar.

På en befriad marknad är problemen inte längre av strukturell karaktär eftersom den tvingande strukturen är avskaffad. Med andra ord heter lösningen samarbete i frivilliga sociala gemenskaper. Det som återstår är ett civilsamhälle där organisering inte handlar om att kapa åt sig privilegier eller förebyggande positionering gentemot andra grupper. Det handlar om frivilliga och skiftande gemenskaper för att bistå dem i nöd och skapa en trygghet och samhörighet.

Den fria marknaden är naturligt social, decentraliserad och befriande. Den innebär samarbete inom ramen för den ekonomiska organismen genom specialisering och produktion samt utbyte av värden för egen och andras vinning. Den har väldigt lite att göra med den hierarkiska, etatistiska ekonomi vi idag lever i.

Att vara radikal är att helt enkelt ta av sig skygglapparna.