Veckan som förgick – v46

Ännu en vecka har gått till historien. Den Svenska Regimen fortsätter att leverera underhållning, både medveten och högst omedveten. Den ena handen av centralbanken vet inte vad den andra gör, men på något sätt kliar de ändå varandras ryggar. Den intellektuella auktoriteten Virtanen vågar vägra fika, och samtidigt blir världens minsta minoritet tillsagd att hålla käften… för att han inte är i minoritet. Slutligen fick vi reda på att en folkkär ledare ville kärnvapenbomba Ryssland.

Regimnytt

En ny vecka innebär som bekant nya galenskaper från Regimen. Veckans skörd innefattar bland annat infrastrukturminister Anna Johansson som menade att man gott kan ta tåget till Gotland. Tåg är som ni alla vet det det transportsätt som kvinnor använder sig av, medan männen, som vi alla vet, tar sina privatjet. Eftersom det uppenbarligen finns kvinnor på Gotland undrar jag om vi har att göra med en sorts underjordisk hemlig järnväg som transporterar kvinnor till Gotland.

Herr Piggelin Fridolf Fridolin, den hippa Youtube-ministern som vill nå ut till ”kidsen”, ”folket” och så kallade ”vanliga människor” genom Youtube, är som bekant ingen vän av andras valfrihet. Nyligen kritiserade han föräldrar som tar semester, och gud bevare oss!, tar med sina barn på semester. Till Thailand! Detta är uppenbarligen en av de mest allvarliga orsakerna till att skolan är så dålig som den är. Det har inget att göra med att staten och politiker är inblandade. Nej. Det är för att föräldrar inte tar på allvar! Givetvis föreslår Youtube-ministern att vi ska lösa detta med tvång, mer tvång och betydligt mindre valfrihet. Det är ju universalmedlet, samhällets Karlssons Klister.

Fridolin ställer sig sedan undrande frågan hur man som förälder tänker när man begår denna avskyvärda värdegrundshatande handling.

Tillåt mig svara: Som förälder kanske man tycker det är viktigt att tillbringa tid med familjen, och barnen tillhör än så länge inte staten utan de är fortfarande en del av familjen.

I Det Nya Sverige anses detta tydligen nu för tiden vara ett attitydproblem.

För att avsluta, det har även lämnats in en motion i Riksdagen för ”Dagpassning för riksdagsledamoters hundar”. Att vara riksdagsledamot och leva på andras surt förvärvade pengar är ett hårt liv.

Bolånetorskeri

Nu har den andra halvan av centralbanken, det vill säga Finansinspektionen (FI), kommit ut med sitt förslag på hur man ska få bukt med skuldbubblan som den första halvan av centralbanken, det vill säga Riksbanken, orsakar.

Grundproblemet är att Riksbanken under många år har haft löjligt låg reporänta, vilket nyligen ersattes med en skrattretande låg reporänta på noll procent. Anledningen till den låga räntan är att man vill göra det billigt för företag att låna och därmed dopa (”stimulera”) ekonomin. Låg reporänta gör att banksystemet sprutar ur sig nya krediter och penningmängden växer och växer. Riksbanken vill att dessa krediter ska flyta till näringslivet men en stor del flyter ut i fastighetsmarknaden i stället vilket orsakar den stora bobubblan.

Ett naturligt sätt att montera ner bubblan vore då givetvis att höja räntan (eller ännu bättre: släppa den fri), men si det vill inte Kamrat Ingves, för det kan ju ”bromsa konsumtionen”, och alla vet ju att nyckeln till rikedom är att konsumera så mycket resurser som möjligt.

FI har en annan lösning, nämligen att man ska införa krav på amorteringar:

Först ska lånen amorteras med minst 2 procent varje år ner till 70 procents belåningsgrad. Efter det ska 1 procent amorteras årligen ner till 50 procent av bostadens värde.

Så först häller Riksbanken ut olja på banan för att ordna bra glid, sedan slänger FI på grus för att ordna friktion.

För att verkställa detta kommer ett nytt reglemente behöva utarbetas. Redan nu blandar staten sig i hur banker och deras kunder gör affärer med varandra. Det nya reglementet kommer att leda till ännu mer detaljstyrning. Bankerna kommer få regler om hur de ska förhålla sig till gäldenärer med tillfällig betalningsoförmåga, arbetslöshet, sjukskrivning, skilsmässa, vad som händer om objektet faller i värde, etc. etc.

Amorteringskrav kommer antagligen leda till fallande priser, om inte Riksbanken lyckas pumpa ännu snabbare. Det kommer också uppstå märkliga tröskeleffekter: Den som har en lågt belånad fastighet kan tänka sig att sälja till det nya lägre priset, men en som är högt belånad vill inte gärna sälja och bli sittande med en skuld. Här emellan kommer det antagligen dyka upp klyftiga entreprenörer som överbryggar effekten, och så vidare. Vi får något som ännu mindre liknar en marknad.

FI:s generaldirektör och chefekonom har tillsammans klurat ut att med amorteringskravet kommer huspriserna falla maximalt med 5 procent, och konsumtionen minska med maximalt 0,5 procent.

Allt detta fixande för att man inte vill höja räntan till rimliga nivåer.

Floskelsvada på Etc om förskolan — som inte gör barn psyksjuka

Fattah, förskolan gör inte barn sjuka! För tänk på alla föräldrar som är tvungna att panta flaskor för att barnen ska ha råd med matsäck till skolutflykten. Och tänk på kackerlackorna och svartmöglet. Och tre timmars pendling och minimilön. Och sluta skuldbelägga ”förskolepedagogerna” som är hjältar och behöver mycket mer resurser. Och åååh tröttsam typisk fördomsfull svensk medelklassdebatt. Och klass-samhälle och mera kackerlackor. Och ”familj” behöver minsann inte vara biologiska föräldrar. Det finns många fullgoda alternativ, till exempel ”förskolepedagoger” och grannar. Och kanske kackerlackor. Och kollektivet för kärleken skull. Och kom ihåg att det krävs en hel by. Och hälsosam fördomsfri debatt om andras barn. Och kvinnor i heteroförhållanden och beroendeställning och inga pensionspoäng!

Och kackerlackor.

Och därför blir inte barn psyksjuka av förskolan. Quod erat demonstrandum.

Fattah.

Virtanen tänker inte fika med Birro, så det så!

Fredrik Virtanen är ledarkrönikör och intellektuell auktoritet på det välrenommerade Aftonbladet. Marcus Birro är en konkurrerande krönikör som är ständigt politiskt inkorrekt och allmänt irriterande för det goda mediefolket på Södermalm eftersom han har kristna konservativa åsikter. Ivar Arpi är redaktör och ledarskribent på samhällsmagasinet Neo (ursprungligen ”liberalt”, sedan 2012 ”borgerligt”). Dessa tre är aktörerna i följande drama.

Det började med att Birro häromdagen tweetade att de flesta terrordåd i världen utförs av anhängare av islam. Det fick inte Virtanen ihop, och det får inte vi heller egentligen — det försummar alla terrordåd som ständigt begås av världens icke-muslimska, icke-religiösa, politiker.

Samma dag twittrade Ivar Arpi om att SD-partiet är mer demokratiskt än V-partiet. Virtanen får inte ihop det heller:

I min värld är Vänsterpartiet det mest demokratiska i bemärkelsen att det hårdare än något annat riksdagsparti driver ­minoriteters rättigheter, även om jag personligen anser att sossarna kan göra mest nytta. Antirasism, feminism, hbtq-­frågor, såna prylar älskar V.

V inkluderar.

SD driver en motsatt ­politik, mot invandrare, mot kvinnor, mot bögar. SD exkluderar. Och det är solklart att SD är rasistiskt, det är ­bara att läsa Expos ”Sverigedemokraternas vitbok 1988–2014”.

Vi erkänner att vi är lite dåliga på demokrati här på mises.se och inte riktigt vet vad ordet betyder. Det är möjligt att det faktiskt betyder ”inkludera”, ”feminism”, ”HBTQ”, ”minoriteter har rättigheter gentemot majoriteten”, och att V-partiet därför är mer demokratiskt än SD-partiet. Men det spelar ingen roll för dramat.

Det som däremot är intressant är att eftersom Birro och Arpi är sådana avskyvärda människor ser Virtanen inget annan utväg än att utsätta dem för libertarianismens hårdaste straff — ostracism:

Och här kommer grejen: Jag vill inte fika med någon av dem. Det saknar mening. Vi lever i helt olika ideologiska getton, jag kan aldrig förstå dem och de aldrig mig.

Det borde få Birro och Arpi att inse sin uselhet.

Toppbloggare mot Birro

Mera Birro. ”Toppbloggaren på Qruiser.se samt HBTQ-aktivisten” Mio Cederlund tycker visserligen inte att Birro ”ska dö”, men han borde åtminstone ta en lång semester.

Det är en skam att någon i Sverige idag ska få dödshot på grund av sin åsikt. Men eftersom du varken är homosexuell, transperson, rasifierad eller en del av en minoritet alls, börjar jag känna att du ska knipa igen. Skaffa dig lite perspektiv.

I Det Nya Toleranta Sverige gör man bäst i att vara minoritet om man vill uttala sig. Fast får man försynt ställa frågan om inte ”vit kristen heterosexuell katolsk man i Sverige” kvalificerar som minoritet? Det borde i alla fall vara mer sällsynt än ”homosexuell, transperson, rasifierad” i Sverige av idag?

Nähä, OK då.

Detta är ett exempel på den ”polylogism” Mises talade om, den socialistiska idén att olika samhällsklasser har olika sorts logik.

Churchill ville atombomba Ryssland

Det sipprar ut intressanta saker ur FBIs arkiv med jämna mellanrum. För inte så länge sedan var det vittnesmål om att Hitler kanske flytt och synts i Argentina efter kriget. Nu senast är det ett memo om den välkände krigspolitikern, tillika folkkäre massmördaren av miljontals tyskar och miljontals indier, Winston Churchill. Tydligen var Churchill imponerad av att amerikanerna lyckats åstadkomma världsfred genom att släppa två atombomber över Japan. Nu bönade och bad han amerikanerna att också avsluta det kalla kriget efter samma framgångsrecept — genom att atombomba Ryssland.

Det börjar bli allt svårare att hålla reda på vilka som var de goda och onda under 1900-talet. Bland annat tack vare duktiga journalister är det turligt nog mycket enklare att idag veta vilka politiker som är goda och onda.

Motion om ”Frivillig kändis- och rikemannaskatt”

Inte bara regeringen bjuder på underhållning. Oppositionen visar att den också kan. Aron Modig (KD) har lämnat in ett bidrag i den högre humorklassen. I en motion föreslår han en frivillig skatt för de goda människorna. I texten räknar han upp en lista på skattesänkningar som genomförts av Alliansen, och avslutar sedan

Detta är bara ett axplock av de frihetsfrämjande skattesänkningar som genomfördes.

Trots skattesänkningarnas många goda effekter har välkända och välbeställda människors protester mot de lägre skatterna varit ett återkommande inslag i samhällsdebatten de senaste åren. ”Jag vill inte ha ytterligare en skattelättnad” skrev exempelvis chefredaktören Claes de Faire i Resumé den 22 november 2013.

Rimligtvis går att kombinera fortsatta skattesänkningar på arbete, utbildning och företagande men samtidigt erbjuda möjligheten för de människor som så vill att betala in extra pengar till det offentliga. Det bör utredas hur en sådan frivillig skatt kan införas så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten.

En guldstjärna till Aron som visat att han vet hur man använder Riksdagen för det den är bäst för: underhållning.

Kultur eller kapitalism?

Stina Oscarsson på DN kulturdebatt menar att debatten kring kulturminister Alice missar själva poängen. Det verkliga problemet med dagens kulturpolitik är egentligen något annat.

Vad gäller kulturpolitiken och kulturministerns uppgift så finns även här en målkonflikt som vi helst undviker att tala om. Och denna ligger mellan kapitalismens krav på ökad ekonomisk tillväxt och konsten. Att bara ta fram en pensel och måla en blomma, eller skriva en dikt, är med kapitalismens logik det mest provocerande vi kan göra idag.

Denna konflikt måste vara utgångspunkten. För vad som nu händer är att vi försöker förvandla konsten till ett verktyg i kapitalismens logik. Till spackel för en havererad välfärdspolitik ska den nu lösa kapitalismens oförmåga att skapa en hållbar utveckling, integration, mångfald och kvalitet.

På vilket sätt det strider mot god kapitalistisk sed att måla en blomma och skriva en dikt framgår inte av texten. Och på vilket sätt har ”vi” försökt omvandla ”konsten” sedan 1968 till ett verktyg i kapitalismens logik?

Om Stina tänker efter lite kommer hon snarare inse att konsten och välfärdspolitiken bygger på stigande välstånd och därmed på kapitalism. Och att under största delen av mänsklighetens historia har konsten existerat, utvecklats och blomstrat utan kulturpolitik. Och alldeles uppenbart har den demokratiska statens inträde på konstens område lett till konstens degenerering. Hon talar vidare om ”konflikten”:

Och denna konflikt är inget vi löser genom att skriva in i de kulturpolitiska målen att konsten ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Det kommer den att göra om den tillåts existera på egna villkor.

Varsågod konsten, sätt igång att existera på egna villkor. Då kommer du snart se att du är beroende av kapitalistiskt ekonomiskt överskott och tillväxt för att finnas till. I ett samhälle utan ekonomiskt överskott blir det ingen tid över för konst.

Och, för att avsluta, kulturens verkliga problem, som ingen vill diskutera, allra minst den så kallade ”kultureliten”, är att det inte borde finnas något som heter kulturpolitik.