Deflationshotet: var rädd, var mycket rädd

scared-babySverige har deflation. Det betyder, enkelt sagt, att pengarna blir mer värda allt eftersom tiden går. Det är något att vara rädd för – mycket rädd. Det är i alla fall vad vi får höra i media och av allehanda nationalekonomer.

Delvis är deflationsskräcken ett resultat av depressionen på 1930-talet, för man iakttog då att ekonomin inte kom på fötter samtidigt som priserna sjönk. Ändå anställdes inte fler. Och av den enkla anledningen har (alltför) många dragit slutsatsen att deflation är orsaken till utebliven tillväxt, skyhög och aldrig minskande arbetslöshet, osv. Förstärkt av inflationistiska dumteorier á la Keynes, som säger att staten kan ”sätta hjulen i rullning” genom att öka penningmängden när en kris uppstår ur ingenting (Keynes hade ingen teori om vad som orsakar kriser, utan bara ett förslag till hur man kan ”komma ur” dem), så förstärks bilden av att deflation är något mycket, mycket farligt.

Men varför? Tja, det är inte så många som talar om detta. Antagligen för att det låter så himla dumt: om priserna går ner och vi vet att de kommer att gå ner, ja då blir det en deflationsspiral där ingen köper någonting (inköp skjuts på framtiden) och alla därför kommer att bli arbetslösa (produktionen skjuts också upp). Låter det rimligt? I så fall antar jag att du är en av de många miljoner personer (?) som redan i början av 1980-talet avstod ifrån att köpa en dator för att det var uppenbart att priserna kommer att gå ner varje år samtidigt som prestandan ökar. Och du har fortfarande inte köpt en dator, för Moores Lag håller än.

Låter det som ett skämt? Ja, det är det också. Människor konsumerar, punkt. Inflation, dvs att priserna alltjämt går upp (trots att vi hela tiden blir mer produktiva!) tvingar oss att göra av med mer pengar i nuet än vi egentligen vill – för annars blir vi av med värdet. Detta är anledningen till att man har ett ”inflationsmål” på 2% eller så. För att tvinga oss att konsumera mer än vi vill.

Wall Street Journal publicerade ett blogginlägg för några dagar sedan för att (antar jag) underblåsa deflationsskräcken. Man listade helt enkelt fem skäl till varför man ska vara orolig för att det blir deflation (vilket Sverige redan har). Krugman har länkat dit, det har diskuterats i sociala medier. Detta är alltså en strålande sammanfattning av varför vi ska vara rädda för deflation. Men notera att nästan samtliga punkter blir lika farliga (men drabbar andra) om man vänder på resonemanget och ser till att inflation får motsatt effekt. (T ex att långivare drabbas på låntagares bekostnad, istället för tvärtom.)

Här är punkterna:

1. Deflation är generell prisnedgång. Varför detta skulle vara ett problem berättar man inte – de flesta konsumenter vet att om priserna går ned så blir det lättare att få ihop budgeten och då kan man investera i sådant man annars inte har råd med. Så vari ligger problemet? Det går förstås inte att säga rakt ut. Tänk istället: deflation. Hua.

2. Det kan vara svårt för arbetsgivare att sänka löner. Vad detta egentligen betyder är att, liksom Keynes förespråkade, om värdet på pengar går ner så kan arbetsgivare höja den nominella lönen i lägre takt än inflationen och därmed lura arbetare att godta en reallöneminskning. Jo, det är faktiskt precis vad Keynes förespråkade som ”lösning”. En annan lösning är att avskeda personal i företag där kostnaderna för tillverkning av produkter är högre än marknadsvärdet av produkterna – och därmed låta resurserna (inklusive de anställda) finna mer värdefulla användningar i ekonomin. (Men det förutsätter förstås att marknaden inte redan halvt skjutits ihjäl av statliga regleringar.)

3. Om priset går ner så kommer folk inte köpa lika mycket. Av någon anledning betyder detta för keynesianer att företag går i putten, att ingen investerar – och att alla springer omkring som huvudlösa kycklingar i vild panik. För det vet väl alla att det inte sker några investeringar i IT, en industri som lider fruktansvärt av deflation sedan 30 år (eller mer). Det här är problemet med att leka med aggregat, för då får man löjeväckande resultat eftersom varje fjäder blir en höna.

4. Deflation är riktigt illa för låntagare. Detta stämmer förstås: att låna pengar nu mot betalning av lånesumman och ränta senare är ju inte en speciellt bra idé om pengarna blir mer värda – för då blir lånet kostsamt. Men det betyder å andra sidan att man passar sig innan man tar ett lån, vilket kan vara en bra idé. Och dessutom: med samma resonemang betyder inflation att låntagare ”belönas” på långivares bekostnad. Varför är det bättre att alla lånar huvudlöst? Visst katten – för då spenderar vi pengar på sådant vi egentligen inte vill ha och då kan man låtsas som att det är bra för sysselsättningen. Skål för Keynes.

5. Att sänka räntan under 0% är väldigt svårt. Så är det förstås, men detta är ett problem bara om vi redan har godtagit en hel massa rätt knäppa och dåligt underbyggda antaganden om att en centralbank måste fixa ekonomin och ”smörja hjulen” med artificiellt låga räntor. Om vi tar av oss de keynesianska storstatsglasögonen blir det liksom ingenting kvar av resonemanget.

Så vari består det vi ska vara rädda för? ”Deflation” säger man – och så förväntas vi darra i ren skräck. Men för vad? För att om priset går ner så kommer vi omedelbart kastas ned i en deflationsspiral där alla svälter för att vi skjuter matinköpen på framtiden för att maten är billigare imorgon och än billigare i övermorgon, osv.

Nej, snälla rara, sluta med dumheterna. De enda problem som uppstår på grund av deflation är för att staten i decennier underblåst överbelåning så till den milda grad att många har förköpt sig (rejält) och inte kan mäkta med att inflationen upphör. Men detta är inte ett problem på grund av deflationen, utan ett problem på grund av övertron på inflationens helande kraft. Varför är det bättre att tvinga på oss fortsatt inflation så att spektaklet kan fortsätta än att faktiskt göra upp med de verkliga problemen och återfå ekonomin i balans? Jo, för att inflation gagnar politiker, som kan låna hur mycket som helst och skjuta en ständigt ökande mängd mindre värda notor på framtida generationer. Men det är knappast en vettig anledning att vara rädd för deflation.

30 reaktioner på ”Deflationshotet: var rädd, var mycket rädd”

  1. Penningmängdsinflationen ligger kring 5,6%: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Finansmarknad/Amnesovergripande-statistik/Finansmarknadsstatistik/Aktuell-Pong/37270/Behallare-for-Press/377189/

    Senaste siffran från SCB som visar hur mycket pengar bankerna skapar ur intet stämmer inte överens med den bild KPI ger, istället visade den siffran att inflationen ligger kring 5,6 procent per år. Den aktiva delen av penningmängden ökade också i snitt med ca 500 miljoner kronor per dag: Hushållens lån passerar 3 000 miljarder

    Så ena sekunden vill de få oss att tro att inflationen är negativ, medan andra siffror de rapporterar visar att det skapas enorma mängder pengar som späder ut totala penningmängden med 5,6 procent per år. Kan inflationen verkligen vara negativ när bankerna skapar så mycket pengar? Vad tror du själv?

    http://penningsystemet.wordpress.com/2014/10/14/nu-ljuger-de-om-inflationen-igen-scb-inflationstakten-04-procent/

    1. De nyskapade betalningsmedlen investeras i tillgångar vars priser inte räknas in i ”inflationen” KPI. Som aktier och fastigheter.

  2. ”Så vari består det vi ska vara rädda för? ”Deflation” säger man – och så förväntas vi darra i ren skräck. Men för vad? För att om priset går ner så kommer vi omedelbart kastas ned i en deflationsspiral där alla svälter för att vi skjuter matinköpen på framtiden för att maten är billigare imorgon och än billigare i övermorgon, osv.”

    Jo, det märks redan, 5 -.2 dieten är en resutat av deflationen,man väntar in i det längsta med att äta….

    1. Stämmer. Men det alla pratar om är prisdeflation och prisinflation, dvs påverkan på KPI. Det är förvisso ett värdelöst instrument, men det är vad ”alla” går efter.

    2. @ Per.Olof Samuelsson

      Om ett ökat utbud av sedlar leder till inflation borde ett minskat utbud av sedlar vara deflation. Om det är sedan varu- och tjänsteproduktionen som ökat eller penningmängden minskat borde definitionsmässigt vara av underordnat intresse.

      1. Dan, jag tror att du missförstår POS. Han utgår ifrån den äldre definitionen av inflation/deflation, vilken är samma som österrikare använder. Här definieras inflation som ökad (och deflation som minskad) penningmängd.

        Matemagiska neoklassiker har utvecklat det förbryllande konceptet ”prisnivå” och mäter hur denna förändras. Centralbankens uppgift, enligt de flesta av neoklassikerna, är att hålla ”prisnivån” ”stabil”.

  3. Märkligt är det ändå att det finns dem som tror att vi köper mindre vid 2% deflation samtidigt som det är så vanligt att folk konsumerar på kredit med skyhöga räntor på 20-30%.

  4. Ja, hurra att det blir billigare att handla! Om det rör sig om att utbudet ökat och att vi därför till följd av den fria konkurrensen får lägra matpriser. Men inte hurra om vi får sänkta priser för att folk tappat tilltro till ekonomins sätt att fungera. Om aktierna sjunker för att folk inte vill betala så mycket för dem – eller kan. Om lönerna pressas nedåt för att exportindustrin går sämre bl a, bl a.

    Hur man ska förhålla sig till deflation beror alltså på vad som är dess orsak.

    1. Hur man ska förhålla sig till deflation beror alltså på vad som är dess orsak.

      Är det inte orsaken man ska vara rädd för i så fall? Det är precis den upptrummade rädslan för sjunkande priser i sig som jag diskuterar i artikeln: det finns ingen anledning att vara rädd för deflation. Den så kallade deflationsspiralen som leder till fördärvet är i mångt och mycket ett keynesianskt spöke (fast just keynesianer tror ju på spöken, andar och andra väsen…).

      Det är långt vettigare att diskutera orsakerna, framför allt om de är problematiska precis som du skriver. Men precis som du indikerar med dina exempel så är orsakerna till deflation (som inte är att någon pryl blir billigare, utan en generellt sjunkande pris-” nivå”) egentligen två: det ena är korrigering av felinvesteringar pga tidigare monetär inflation, det andra är generell produktivitetsökning. Bägge är av godo.

      Man kan också tänka sig deflation i specifika branscher pga bristande efterfrågan (skiftande preferenser) och därför för hög tillgång (i alla fall tillfälligt).

      Det merkantilistiska tramset om bristande export (handelsunderskott) tänker jag inte ens bemöda mig att kommentera på. Redan Adam Smith visade varför detta är feltänkt, ändock återkommer resonemanget likt en hydra.

      1. @ Per Bylund

        Visst är det orsakerna som är intressanta att studera, inte vad som i formell mening kallas deflation.

        Exemplet med tekniska innovationer som leder till att ett företag kan producera fler varor med lägre styckpriser är något som gagnar konsumenterna, likaså att en import av varor förekommer som sänker prisnivån. Men här bör inga alarmklockor ringa, inte av ekonomiska skäl, då de sänkta priserna i butiken motsvaras av höjda priser på börsen! Aktierna i dessa bolag kommer att stiga.

        Det är en annan sak att de aktörer som inte har råd att ställa om till ny teknik och som därför inte kan producera till lägre priser måste konkurrera med allt lägre marginaler. Vi ser alltings relativitet i att det för just denna grupp blir mycket besvärligt med sänkta priser på marknaden. De har varor som måste ha ett högre styckpris än konkurrenterna och är de inte bättre riskerar dessa aktörer att slås ut. Det gäller naturligtvis för denna grupp att inte sitta stilla i båten utan att i ett tidigt skede agera för att möta framtidens förändrade krav.

      2. Jag vet inte vad du försöker säga. Deflationshysterin är en reaktion på makroekonomiska data (inte dessas orsaker) som visar på en ”generell” (aggregerad) prisnivåökning, dvs prisdeflation. Anledningen till hysterin är att man, genom att tillkalla keynesianska andar, spöken och enhörningar, ”riskerar” en ”deflationsspiral” som skjuter hela ekonomin i sank. Det är detta ganska larviga resonemang jag vänder mig emot i artikeln.

      3. @ Per Bylund

        Men det är väl inte larvigt för den som har en rörelse, köpt till gamla högre priser och sedan ska sälja när priserna sjunkit. Att man kan få mer för pengarna är en glädje för konsumenten, men den som ska sälja och inte ur ett tomrum köpt upp allt kan trots allt få problem.

        Som situationen som råder under mördande konkurrens. Du måste sälja, då tjänar du åtminstone något, men du får inte tillbaka vad du gett ut.

        Om vi i morgon kan åka bil på vätgas eller något annat tycker man det kan vara förnuftigt att avstå en del av dagens konsumtion till morgondagens. Ett värdepapper sådant att du satsar på framtiden är något att hoppas på. Och jag tror att de kommer. Om inte några får för sig att sätta krokben för marknaden.

    2. @Dan

      ”Men inte hurra om vi får sänkta priser för att folk tappat tilltro till ekonomins sätt att fungera.”

      Hur skulle det gå till? Låt säga att vi hypotetiskt har en socialistisk ekonomi och ersätter den med en fri marknadsekonomi. Folk tappar nu tilltron till hur ekonomin fungerar på grund av socialism i ryggmärgen. Kommer priserna att sjunka eller kommer de att öka?

      Vi kan även vända på scenariot. Vi går från fri marknadsekonomi till en rent socialistisk ekonomi och folk tappar förtroendet. Ökar eller minskar priserna?

      Du behöver inte besvara frågorna ovan för det kommer bara att leda till snömos.

      Du har i flera inlägg tidigare försökt så några frö om att regleringar behövs för att få en sund konkurrens, vilket leder till rätt priser (?) utan att klara av det. Se på bankväsendet i USA som är så reglerar att du aldrig ens kan gissa dig till omfattningen. De ökade regleringar på det området leder hela tiden till att antalet banker i USA hela tiden minskar och de stora banker blir större. Leder det till ”rätt priser”?

      Vi kan även ta kreditkortsmarknaden i USA. Många mindre bemedlade människor har använt kreditkort så en utjämnare i sin ekonomi med en ränta runt 4,5%. Reglerarna ansåg att dessa mindre bemedlade människor måste skyddas från de elaka kreditkortsföretagen och började reglera. Det ledde till att mindre bemedlade människor inte längre beviljades kreditkort och de har i stället fått vända sig till låneföretag med en minst dubbelt så hög ränta som de tidigare hade. Har detta lett till ett ”rätt pris”.

      Det går inte att reglera något till ”rätt pris”. Det ligger utanför den kontroll som reglerarna tror att de besitter.

      1. @ Göran

        Du bör tänka dig för innan du tillskriver mig främmande uppfattningar. Det är inte första gången du försökt göra mig till en anhängare av prisreglering eller annat sådant. Att reglera utsläpp och arbetsmiljö tycker jag är att anlägga rimliga anständighetskrav på produktionen.

  5. @ Göran

    Vad är det du talar om ”rätt pris”? Priset bestäms av utbud och efterfrågan och då jag talar om nödvändigheten av viss reglering har det inte varit för att få fram ett ”rätt pris”, ty priset ska marknaden bestämma, ej heller har min avsikt varit att neka fattiga människor kreditkort.

    Att en viss reglering är nödvändig vet vi av bokföringens existens. Därtill för att neka aktör att dumpa priset genom att nyttja skadliga produktionsmetoder e dyl. Det är på detta område som en reglering är nödvändig.

    Att bankerna blir allt större är och färre är ett naturligt förlopp som balanseras av att handelns ger krediter. De större bankerna skapar sig en större finansiell bas. Så har Oxie Härads Sparbank först blivit en del av Skånska banken och nu är det Swedbank som företaget heter.Man breddar den horisontala basen, finns på fler orter, har en bredare och starkare finansiell bas. Det är ett naturligt förlopp.

    Likaså tror jag att marknaden kommer att utveckla något slags futura sådant att om du köper detta värdepapper nu stöder du den gröna omställningen och får en utdelning i framtiden då den gröna produktionen nått vissa specificerade högre volymer. Detta vore något naturligt om man betänker hur marknaden fungerat förut.

  6. Mattias Styrman

    Enligt min mening mäter t.ex. KPI inte den verkliga inflationen utan den ”upplevda inflationen” utifrån en löntagares utgångspunkt. Verklig inflation är egentligen det totala köpkraften på dina penningar och är en blandning av förändring i penningmängd, skuldnivåer och tillgångarnas värde. Under fastighetskrisen 1992-1995 upplevde Sverige egentligen deflation eftersom tillgångarnas värde sjönk drastiskt i form av fastighetskrasch och börsfall.

  7. Minns när guldet låg på 26tkr per 100gram, lite besviken att man inte köpte då. Nu är ligger den runt 29tkr, och det är deflation. Är det fortfarande läge att köpa, eller har priset stabiliserats? Vet att det onekligen går upp i värde på sikt, men jag tänker mer 1,5 – 2 år, framåt.

    1. @ Mr_X

      Var och en får naturligtvis spara i vad de själva vill, men jag för min del ogillar tanken på att spara i guld, speciellt om tanken är att tjäna en hacka. Det är en annan sak om man ska ha guldet till att ornamentera inredningen eller för att utsmycka kläder m m.

  8. Man kan använda samma argument om inflation som om deflation. Om priserna förväntas stiga så avvaktar ju alla med att producera och sälja. Etablerad ekonomisk ”teori” verkar landa i att det är bara i fryst status quo som det händer saker i en ekonomi, vilket ju är en självmotsägelse.

    Om det finns någon logik i Keynes så är det ifall löner inte får sänkas och anställda inte får sägas upp, för att fack är för mäktiga och statliga arbetsmarknadsregleringar är för omfattande. Då minskar företagens produktivitet och de går till sist i konkurs, om inte arbetarna kan luras av att lönehöjningarna är lägre än inflationen.

    1. Givetvis måste man kunna hävda att inflation ger precis den motsatta effekten av deflation, inte minst om man hävdar (som i WSJ-artikeln) att deflation är illa för låntagare. Men besynnerligt nog görs inte detta, utan inflation ses som positivt. Det är politiska skäl som ligger bakom: man anser (förvisso mot något tveksam bakgrund) att inflation är bra ur arbetslöshetssynpunkt eftersom den tvingar fram omedelbar konsumtion.

      Den som kan sin ekonomi vet att det är reellt sparande som leder till hållbar tillväxt genom investeringar i framtida produktion. Eftersom deflation gynnar sparare och deflation undergräver satsningar för framtiden är det inte konstigt att vår ekonomiska situation är så bräcklig. Det är helt och hållet effekten av att inflationsfundamentalisterna fått hållas (även detta har politiska orsaker, eftersom inflation gagnar sittande politiker).

      1. Eftersom priserna minskar i t.ex. hemelektronikbranschen tycker man att samma borde gälla inom byggnadsindustrin genom bättre resursutnyttjande, men det verkar vara precis tvärtom där.

      2. Men hur vet du att priserna minskat, och med hur mycket?
        Hur jämför man priset på en iPhone idag med priset på en iPhone innan det existerade någon iPhone? Vilken procent per år blir det, liksom?

      3. @ Göran

        Sänkta priser inom hemelektroniken leder onekligen till ökad försäljning. Det kan inte vara en slump att priserna ungefär är desamma men prestandan ökar. Producenterna vet vad konsumenternas plånböcker klarar och att vi gärna vill ha bättre saker utan att priset höjs och flera typer av skärmar att surfa/läsa texter m m på.

  9. Per-Olof Persson

    Deflation, i form av sjunkande penningmängd, kan skapa ekonomiska kriser. Detta skedde i USA 1930-33. Penningmängden sjönk med 35 %, KPI sjönk med 25 % (reallönerna ökade kraftigt) och arbetslösheten steg till 25 %. Detta hade inte kunnat ske om USA hade haft en guldmyntfot med 100%-ig reserv för bankerna, uppgångar och nedgångar i ekonomin hade jämnats ut.

    Det man inte vill erkänna är att politiska beslut och regleringar förstärkte krisen. USA hade trots allt en relativt stabil ekonomi fram till dess politikerna började att fatta beslut. Av politiska orsaker vill man inte erkänna att det är företagens vinster som driver ekonomin, investeringarna och sysselsättningen.

    Ekonomiska kriser löses genom att marknadspriserna sjunker ned till sin rätta nivå i förhållande till varandra (utbud och efterfrågan sätter priserna). Om försäljningspriserna sjunker måste kostnadspriserna anpassas nedåt till dess att det åter blir lönsamt att producera varor och tjänster.

    Av politiska skäl anses det vara bättre att lösa alla ekonomiska problem på artificiell väg. Om skatterna är för höga, regleringarna omfattande och löneavtalen för höga, så ska räntan sänkas och banksystemet ska skapa nya pengar vid sin utlåning. Man antar att de nya pengarna först ska hamna hos företagen vars försäljningsintäkter och vinster stiger.

    Det ska åter bli lönsamt att producera, investera och att anställa. Men förr eller senare kommer pengarna enbart att driva spekulationsbubblorna. För att kunna lösa problemet kommer politikerna att höja Riksbankens inflationsmål till 4 %, senare till 10 % osv.

  10. Bostäderna blir 10-30 % dyrare för varje år som går. Många av matpriserna blir 5-10 % dyrare varje år (entrecôte kostar 250kr kg nu hahahahaha). En medioker restaurang tar 250 kr för en biff-meny i de 3 större städerna. Det kostade på 90 talet 100kr. Nu har vi dessutom sänkt krogmoms. Hur i helvete har vi inte inflation.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *