Det har ånyo blossat upp en debatt online om begreppet ”demokrati” i och med en artikel på The Intercept av Glenn Greenwald. I artikeln lyfts den regimvänliga (och antagligen regimsanktionerade) men något udda definitionen av begreppet fram. Greenwald exemplifierar med en ledare från 2002 i New York Times, som beskrev Venezuelas Hugo Chávez som ”diktator” och den av USA stödda kuppen mot honom som ett ”avvärjt hot mot demokratin”.
Säga vad man vill om Chavez, en utomordentligt ignorant tillika korkad kommunist (ursäkta upprepningen), men nog är det lustigt hur man från den etatistiska vänstern kan bli så emotionellt involverad i sådana här frågor. Uppenbarligen blir man ursinnig av att en demokratiskt vald kommunist kallas diktator – samtidigt (ja, samtidigt) som man inte har några problem att kalla det demokratiska omvalet av George W. Bush för en ”kupp”.
Det här med att ikläda verkligheten termer som vore den svart eller vit i linje med de egna ideologiska skygglapparna är en paradgren hos den etatistiska vänstern. Se på Israel-Palestina-konflikten, där till synes alla som hör till vänster om ”mitten” tycker att det är uppenbart och kristallklart att Israel begår samtliga övergrepp och brott – och palestinierna bara försvarar sig.
Men varför egentligen prata om den etatistiska vänstern. Den etatistiska högern är minst lika goda kålsupare, det är bara det att vad det nu är som av den etatistiska vänstern kallas ”svart” för högern är uppenbart ”vitt” – och tvärtom. Så givetvis är det palestinska ”terrorister” som står för allt våld i Israel-Palestina-konflikten, medan Israel symboliserar demokratins öppenhet och korrekthet i arabvärlden. Och visst är det väl så att fackföreningar är uppenbart onda och bara har egna och ganska avskyvärda mål samt går ”över gränsen” hela tiden i kampen mot det fria (och statsunderstödda) Kapitalet i storföretagen?
Egentligen är det bara tröttsamt att lyssna på dessa retoriska försök att göra om verkligheten, från både höger och vänster. Och det är rent pinsamt att så många blir så emotionellt involverade och rent ursinniga över att just deras uppfattning av verkligheten bakom starkt färgade skygglappar inte delas av dem med andra skygglappar.
Politik är makt, och den lever på att sätta grupper emot varandra. Ju våldsammare och mer upprört desto bättre (för makten). Och uppenbarligen har väldigt många av maktens kuvade enormt mycket tid att lägga på dessa vitslösa upprepningar (på internet ”delningar”) av starkt färgade vinklingar av verkligheten. Vilkas ärenden är det man tror att man går genom att kräva att staten agerar åt ena eller andra hållet? Man hävdar att det är ”rättvisan”, ”friheten” osv. Men den enda som vinner i längden är makten.
För oss som står utanför det politiska käbblet om vilken nyans etatism som är ”uppenbart” bättre är detta en oerhört tröttsam teater. Och den är inte ens underhållande, bara patetisk och tragisk. Samtidigt tillåts man inte hållas utanför, utan den ”sida” som för tillfället kan piska upp flest människor till stöd anses ha rätten att köra ned sina skygglappar i halsen på alla andra.
Hur är det fatt med världen egentligen?
