Den 21 augusti 2014 skrev undertecknad ett inlägg i miljödebatten på SvD Brännpunkt (vilket också omnämndes här på bloggen): Tillväxt och miljö är inte motsatser. Förvisso kan tyckas att inlägget är skarpt formulerat, men detta är dessvärre en nödvändighet för att media ska anse det värt att publiceras. Dessutom kan Birger Schlaugs ursprungsinlägg inte kallas vare sig sakligt, balanserat eller ens kunnigt. Vilket undertecknad påpekade.
Mitt inlägg besvarades av lektorn Mikael Höök och doktoranden Simon Davidsson, bägge inom ”Globala energisystem” vid Uppsala universitet: Tillgång till energi påverkar tillväxten. Inlägget består till lika delar av ”god dag yxskaft” och ett stolt deklarerande av att skribenterna saknar grundläggande ekonomisk förståelse. De svarar inte på min kritik, vilken utgick ifrån att miljörörelsen är hopplöst ignorant om vad en ”resurs” faktiskt är. Resurser är produktionsmedel och därför helt underställda de värden vi vill uppnå. Detta gör att miljörörelsens grundläggande antaganden är helt felaktiga och de missar målet rejält.
Höök och Davidsson kör dock på i miljörörelsens spår och hävdar, vilket de uppenbarligen anser står i bjärt kontrast till undertecknads inlägg, att det är ”fullständigt naturligt att naturresurser har begränsningar, så väl geologiskt som ekonomiskt”. God dag yxskaft. Att hävda att det finns en begränsad mängd olja i naturen har ganska precis ingenting med saken att göra.
Sedan går de vidare och försöker verka rimliga. De skriver: ”Istället för att använda nationalekonomiska ’sanningar’ som argument för att marknaden löser alla problem skulle vi vilja se mer samarbeten mellan naturvetare och ekonomer om hur vi ska nå förändringar på miljöområdet istället för en pajkastning”.
Det är uppenbarligen så de ser på ekonomi och ekonomer, som hopplöst naiva och verklighetsfrånvända marknadsfundamentalister. Kanske, men innan man uttalar sig bör man kanske skaffa sig åtminstone grundläggande kunskap i ämnet? För sådan saknar Höök och Davidsson uppenbarligen.
För media är det dock ett ypperligt svar, för författarna gör anspråk på att vara balanserade och välkomna ”samarbeten” (med naiva fundamentalister?) – och samtidigt blir det lite av den gamla, hederliga ekonom-bashingen. Så roligt! Detta måste publiceras.
Givetvis författade undertecknad ett svar på detta. Men svaret från redaktionen var lika uppenbart som frånvaron av ekonomiskt kunnande hos Höök och Davidsson: refusering med vändande post. Ekonomi publiceras som regel inte i media. Anti-ekonomi publiceras mer än gärna.
Mitt svar är som följer.
Går det att skapa ekonomiskt välstånd utan att förstöra miljön eller planeten vi bor på? Det är en fråga som har ett självklart jakande svar, men som uppenbarligen uppfattas som långt ifrån så enkel som den egentligen borde vara. I ett försök att verka rimliga skriver Höök och Davidsson (27/8) att de vill ”se mer samarbeten mellan naturvetare och ekonomer om hur vi ska nå förändringar på miljöområdet”. Väl så.
Även om naturresurser givetvis finns i begränsad mängd och har specifika fysiska egenskaper, så handlar diskussionen om hur – och därför varför – vi använder dem. Det är av den anledningen vi kan tala om naturtillgångar som resurser, som vi använder för att producera välstånd. Med andra ord har diskussionen om miljö och tillväxt en tydlig tillika viktig ekonomisk dimension.
Men detta accepterar inte miljörörelsen med Birger Schlaug (SvD 21/8) i spetsen. Istället talar man med längtande blick om nolltillväxt (negativ hade väl i så fall varit ännu bättre?) och allt som oftast återuppväcks Thomas Robert Malthus och dennes sedan länge döda och begravna argument om överbefolkning. Utgångspunkten är människan mot naturen, inte människan med naturen.
Samma inställning finner man hos Höök och Davidsson, som är lika villiga att förstå den ekonomiska dimensionen som Schlaug. Mitt svar i SvD 21/8, där jag påpekade att ekonomi handlar om värden och att naturtillgångar är resurser för att de värderas som sådana, blir för Höök och Davidsson ”pajkastning”. De raljerar också om vad de kallar ”nationalekonomiska ’sanningar’” (notera citationstecknen kring ”sanningar”). Detta är alltså utgångspunkten när de eftersöker samarbete för att finna lösningar.
Problemet med miljörörelsen och miljöpolitiken är precis den attityd som Schlaug liksom Höök och Davidsson representerar. Man verkar utgå ifrån att frågan om hur vi använder resurser egentligen är en fråga om naturvetenskap och ingenjörskonst. Det är fel och ser bara till hur, men inte varför, vi i nuläget nyttjar resurser. Vad vi använder och hur vi använder det avgör om det är en resurs över huvud taget – och sådant förändras över tid.
Till exempel var olja tidigare ett problem för fastighetsägare eftersom den förstörde betesmark. Den blev en resurs först när vi lärde oss utvinna petroleum ur den och använda den som bränsle. Huruvida något är en resurs framträder först när vi har fritt spelrum handla i enlighet med vad vi värderar – alltså på en decentraliserad marknad. Det är så vi väljer att använda resurser och det är så de kan värderas. Självutnämnt smarta människor har i alla tider trott att de kunnat planera bättre än detta till synes decentralistiska kaos. Det är en tro som såväl teoretiskt som empiriskt bevisats felaktig, men som har någon slags romantisk attraktionskraft och ständigt återkommer.
Det är förvisso fashionabelt att raljera om och göra utfall mot diverse halmgubbar som man benämner nationalekonomi, men det förändrar inte det faktum som många miljövänner väljer att inte låtsas om: att marknader är bästa sätt att allokera resurser för att producera värden. Det handlar inte om pengar, utan om vad vi som människor värderar – och det inkluderar givetvis miljön. Därmed är det i allra högsta grad en till stor del ekonomisk fråga, men på ett långt djupare plan än icke-ekonomer i den offentliga debatten vill låtsas om.
Istället för att ta detta på allvar fokuserar man på ”hur mycket” av det värde vi skapat som vi behöver förstöra för miljöns skull, helst med politiska medel. Men det är en falsk frågeställning, för miljö och välstånd är inte varandras motsatser. Inte eller är det pajkastning att påpeka den uppenbara okunnigheten bakom sådana antaganden.
Debatten i SvD gör klart det vi nog egentligen vetat sedan tidigare: miljörörelsen är inte det minsta intresserad av att finna en lösning på problem som miljöförstöring. Istället handlar det nästan uteslutande om en grundläggande civilisationskritik som härstammar från befolkningsargumentet framfört Malthus, vilket gör gällande att människan skadar både sig själv och planeten hon bor på. Hur? Egentligen endast genom att existera. Så lösningen handlar om begränsad befolkningsökning följd av befolkningsminskning och, helst, slutet för mänskligheten.
För hur ska man annars tolka miljörörelsens malthusianska retorik, dess automatiska förakt för västvärlden men försvar för utvecklingsländer, dess anti-ekonomism? Och dessutom dess försvar för en expanderad stat med allt större befogenheter att ”göra upp med” marknaden, trots att just staten är anledningen till den storskaliga miljöförstöringen liksom den ohållbara resursanvändningen.
Deras agerande och krav står i direkt motsats till alla möjliga lösningar på det uttalade problemet. Så hur kan vi ta dem på allvar? Det är inte så enkelt som att de ”bara” är ekonomiskt oförstående. Svaret från Höök och Davidsson gör detta klart: ekonomer göre sig icke besvär. Det är inte en ekonomisk fråga, utan en fråga om ”gott och ont” där människan redan är definitionsmässigt ”den onde”.
Om ekonomer och naturvetare möts (i stället för pajkastning) för att lösa problemen, är inte det då en marknad? En ”sanning” att marknaden löser alla problem, underförstått att den inte gör det, och samtidigt hänvisa till den.
Jag skulle vilja hävda att marknaden fungerar som ett motstånd mot totalitära staters försök att faktiskt överutnyttja resurser. Det finns inget incitament hos en stat att begränsa energi och naturresurser. Det kan vi se om vi tittat på länderna i det forna Östeuropa.
Jag förstår inte hur Birger Schlaugs nolltillväxt ska kunna skapas när miljörörelsen vill ta ut skatt för att använda till att subventioner olönsamma energiprojekt. Kräver inte det tillväxt för att ha något att ta ut skatt från?
Själva idén bakom en skatteväxling bygger på tillväxt. Att det som är bättre för miljön ska ta marknadsandelar av det som är skadligt för miljön. Vi vet då att då blir det lättare för investerare i gammal skadlig energi att gå över till modern miljövänlig.
Som grön är man för tillväxt, exempelvis av maskiner som slukar mindre energi och av material som byggs av naturliga ämnen och som är biologiskt nedbrytningsbara.
Men det kan hända att det ibland fodras ett steg bakåt för att kunna ta två framåt.
Mest miljövänligt är det om man lägger ner staten; då slipper vi en massa onödig energiåtgång.
Egentligen borde vi inte diskutera miljövänlighet utan om mindre miljöförstörande. Nog om den definitionen.
Dan, visste du att de största energibesparing som gjorts på energiområdet faktiskt har gjorts på distributionen av energin och att det finns ännu mer att hämta där. ABB:s transaktionsteknik har ökat effektiviteten med över 30%, dvs. det behövs produceras 30% mindre energi och kunden kan ändå få lika mycket energi sin verkstad eller bostad. Och, detta har inte ABB lagt resurser och forskning på för att vara miljövänliga, inte för att någon stat eller lag har tvingat dem till det.
Visst är det klart att dyr energi driver fram hushållning med vad man har liksom investeringar i nya aggregat. Det är denna anda som byggt våra välfärdsstater!
Skulle vi ta alla lagar och regleringar vi har idag och skatter och flytta dem till 1900-talets början, då hade vi aldrig haft någon välstånd i Sverige idag.
Kan vi inte sluta med det löjliga ordet välfärd? Visste du att vår s.k. välfärdssjukvård dödar 70 personer om dagen i Sverige på grund av felbehandling? Korrekt namn på vår s.k. välfärd är sjukfärd. Politiker och fascistiska företag driver igenom lagar inom EU tillsammans med handelsavtal som gör att nyttig mat som vi blir och lever friska liv av kan förbjudas och ersättas med mat som vi blir sjuka av. Våra höga sjukvårdskostnader i Sverige är helt och hållet en produkt av statstjänstemän och politiker.
Jag delar Adam Smiths uppfattning att vi bör ha en lagstiftning som underlättar för enskilt företagande, inte försvårar. Men Smith menade att det skulle finnas lagar, nämligen lagstiftning som underlättar för företagandet som är den kraft som bygger välstånd, välfärdens moder.
Vi kan alla frestas till att mäta fel, väga fel e dyl och utan en oberoende kraft, polis och domstolar agerandes under lag, skulle vi ha en svag ställning under respektive boss (som dock likt Al Capone kan stödja änkor m m och ge gubbar en likör under en tid då mineralvatten var mer PK).
Jag råkade just titta lite på ett program på Kunskapskanalen om ekonomisk tillväxt kontra miljö. Alldeles mot slutet av diskussionen så var det en äldre man som ifrågasatte nuvarande demokrati som ”styrd uppifrån”, som en röst för en dollar! En alternativ demokrati bör då vara styrd underifrån genom att röstningen sker genom att var och en frihetligt och frivilligt köper det ena eller det andra… och just då blev han abrupt avbruten av programledarens deklarerade att programmet var slut…!
Och detta är inte alls första gången som jag märkt på tv, att någon som säger sanningen blir avbruten…
Tack för inlägget. Det har länge varit min åsikt att malthusianismen tagit över stora delar av vänstern, givetvis utan att den förstår det. Det är inte mycket den förstår.