Metodologisk individualism och kollektivism

Inledning

Dagens artikel rör förhållandet mellan metodologisk individualism och holistiska perspektiv vilka även går under namnet metodologisk kollektivism. I denna artikel kallar jag fortsättningsvis dessa metodologier för MI och MK. Försvarare av MI har kritiserat vad de kallar otillåtna abstraktioner och induktioner av sociala förhållanden och sammanhang som enligt dem i själva verket alltid ytterst handlar om individuella val och intentioner. Så menar t.ex. empiristerna att sociala strukturer inte ”finns” i verkligheten och kan därför inte undersökas på samma sätt som man inom naturvetenskapen undersöker stenar, växter och cellstrukturer.   I den sociala ”verkligheten” finns bara individer. Enligt många anhängare av MI är det därför missledande att resonera utifrån strukturer och kategorier (allmänbegrepp) som ses som självständiga från individer och individers intentioner och dispositioner.

Försvarare av MK menar å sin sida att tänkande i sociala strukturer och kategorier ger kunskaper som vi annars skulle vara utan. Ett argument mot MI är därför att vi inte korrekt kan förstå en grupp människors beteenden om vi inte ser dem utifrån de egenskaper de i relevanta avseenden delar med varandra. Om exempelvis män i bolagsstyrelser alltjämt föredrar att rekrytera andra män till poster inom styrelsen, trots att det även finns sådan kompetens hos kvinnor, kan en förståelse av detta komma genom diskussion kring begrepp som ”genus” och ”könsmaktsordning”. Att istället enbart fokusera på individuella intentioner (ungefär: avsikter) och dispositioner (ungefär: önskningar) inom bolagens styrelser skulle enligt en kritisk anhängare av MK således vara missvisande.  Andra exempel på kategorier som brukar kritiseras av MI är klass, etnicitet, klassmedvetande, etnisk konflikt och heteronormativitet.

Kända klassiska företrädare av MK är Karl Marx, Max Weber och Emilé Durkheim. Alla tre trodde nämligen på existensen av sociala strukturer eller fakta oberoende av individer.

Weber var visserligen programmatiskt anhängare av MI i det att han sa sig tillhöra denna tradition. Men i flertalet texter avviker han själv från MI och har ett synsätt som ligger mellan eller starkt i MK-traditionen. Detta senare blir t.ex. tydligt i verket: ”Den protestantiska etiken och kapitalismens anda” där han analyserar bakomliggande strukturer som verkar oberoende av individuella intentioner och dispositioner och där strukturerna (den protestantiska kulturen och de puritanska sederna) driver en utveckling och skapar ett socialt system som ej fanns representerad bland individernas intentioner.

Karl Marx är välkänd för Kapitalet där han analyserar hela ekonomiska system som utvecklas oberoende av individuella intentioner i ett dialektiskt system där feodalismen övergår i kapitalism och kapitalism i socialism.

Emile Durkheim använder ”sociala fakta” om företeelser som ej kan kategoriseras under naturvetenskapen och samtidigt är externa och därför ”tvingande” till individerna i samhället. När jag uppfattar mig som medborgare, arbetstagare, sjukskriven, student, sambo eller opponent på en uppsats, spelar jag roller och respekterar avtalsförpliktelser som kommer utifrån, från den sociala, kulturella och historiska kontext jag befinner mig i. Dessa fakta är även ”tvingande” och visar sig vara just en egen kategori då man gör motstånd mot dem. Om jag t.ex. bryter mot en allmän moralisk plattityd på arbetet, t.ex. genom att ofta komma 15 minuter för sent, uppfattas jag som arrogant och/eller slarvig som arbetstagare eller arbetskamrat. Dessa fakta kan nu studeras som självständiga kategorier av typen: är det vanligare att gifta män begår självmord än ungkarlar? Även om det således inom kategorin gifta män finns olika individuella intentioner, kan en strukturell studie även visa på generella samband mellan självmord och äktenskapligt/äktenskapsliknande samliv.

MI  är vanligt inom den positivistiska traditionen och försöket att hitta kvantitativa, numeriska, samband och lagbundenheter i individers beteenden. Dagens nationalekonomi har t.ex. gjort en hel vetenskap kring enkla samband mellan individuella preferenser och rationalitet vilka man studerar genom indifferenskurvor. Den österrikiska skolan företräder en icke-positivistisk metodologisk individualism.

Det finns nu forskare och filosofer som försökt överbrygga skillnader mellan MI och MK och menar att det är en grov förenkling, dikotomi, att tala om MI och MK som varandras motsatser (Torbjörn Tännsjö Methodological Individualism”, Inquiry, Vol. 33, 1990, sid 69-80). Istället menar de att de två perspektiven kan ses som komplementära till varandra. En analogi jag själv gör är till det holistiska perspektivet inom litteraturvetenskapen att helheten är något mer än summan av delarna (Sohlberg, sid 78). Man kan t.ex. inte förstå Rasputins psykologi i Dostojevskijs ”Brott och Straff” om man endast läser delarna för sig och isolerade från varandra. Helheten ger en mer nyanserad bild då man betraktar alla delar tillsammans och väger stämplingen till brottet med brottsögonblicket och den psykologiska processen mot ånger efter brottet. Analogt kan ett studium av en grupp människor som i vissa situationer handlar på samma sätt och som delar vissa egenskaper tillsammans, t.ex. att de är vita, medelålders män i medelklassen, ge andra relevanta kunskaper mot bakgrund av den helhet som gruppegenskaperna ger, än de egenskaper som man får om man endast studerar dem som (delar) individer och frågar var och en om intentionerna bakom deras handlande.

Det jag menar i detta avseende är att även om intentionerna här i viss mån skiljer sig från varandra, är det ju fortfarande intressant att de trots dessa olikheter på partikulär nivå beter sig på samma sätt som grupp eller kollektiv vid jämförelse med andra grupper. Vi missar således en viktig kunskap om gruppen om vi bara ser delarna som oberoende av varandra. Om vi å andra sidan endast skulle se på gruppen, skulle vi missa de individuella olikheterna på de lägre nivåerna. I denna mening kan man då se de två perspektiven som komplementära till varandra om de båda och tillsammans, precis som helheten och delarna, behövs för att förstå/förklara ett socialt sammanhang. Jag kommer senare komma in på olika lösningar av detta, särkilt  Bhaskar, Berger och Luckman.

 

Tomasteoremet och social konstruktivism

Sociala fakta i Durkheims mening är intressanta ur en annan synvinkel, nämligen utifrån tomasteoremet som säger att det människor tror är verkligt får verkliga konsekvenser. Att tro att något är verkligt ligger nära idén om att något är en social konstruktion. En social konstruktion definieras av Ian Hacking som att: X hade inte behövt finnas eller hade inte alls behövt vara som det är. X, eller X som det är just nu, är inte bestämt av tingens natur, det är inte oundvikligt. (Hacking, 1999, sid 20) Ofta menar även sociala konstruktivister att X är något dåligt som bör förändras. Alltså, även om något är en social konstruktion, får denna konstruktion verkliga konsekvenser då människor utgår ifrån den och ser den som en del av verkligheten. Utifrån diskussionen om MI och holism är det därför intressant att jämföra MIs skepsis mot tänkande i sociala strukturer med kritiken av sociala konstruktioner som idag är mode i socialvetenskaperna. Poängen är givetvis att tänkande i sociala strukturer som om dessa ägde egen existens åtminstone delvis oberoende av individer, är vanligt förekommande och så pass vanligt att detta tänkande, om än felaktigt, får verkliga konsekvenser. För att därför förstå den sociala verkligheten korrekt, måste vi även förstå hur människor tänker om den och där vi inte korrekt kan förstå dem eller deras handlande om vi inte själva som forskare tänker i deras egna kategorier där alltså sociala strukturer äger en egen existens, eller uppfattas som egna kategorier sui generis, oberoende av individer.

En historiker som t.ex. undersöker dikotomin tyskar versus judar i Tredje riket och där denna rasindelning av människor i sig är en social konstruktion, skulle ej kunna förstå förföljelsen av judar korrekt om hon eller han inte förstod att denna rasindelning, som  social konstruktion, fick verkliga konsekvenser då människor i gemen faktiskt trodde på kategorier om ras och genetisk ondska och handlade därefter. Som argument mot MI skulle man då kunna säga att även om den metodologiska individualismen är korrekt i sitt antagande att det ytterst bara finns individer och individuella intentioner, agerar de flesta individer som om de strukturer och kategorier som MK utgår ifrån, har egen existens oberoende av dem själva, eller att det finns ”sociala fakta” som är tvingande och att vi därför även måste väga in sociala strukturer i vår analys, för att korrekt förstå deras perspektiv och handlande. För att här förstå hur individer resonerar måste man även förstå hur allmänbegreppen och strukturerna uppfattas av att vara just externa och tvingande i förhållande till individer.

 

Reduktionism

Man kan även förstå MI som en reduktionism som ser att essensen finns i tingens delar d.v.s. hos individerna, inte i tingen i sig själva, t.ex. sociala strukturer. En enhet som en orkester, uppfattas här som endast en summa av musiker och en dirigent, som en konsekvens av individuella överenskommelser eller kontrakt, inte som någonting mer. Tvärtom menar många idag att detta synsätt ger en missvisande bild då helheten ofta är något mer än bara summan av delarna. Analogt är cellen något mer än summan av molekylerna och får en helt egen funktion i relation till kroppen, än vad endast summan av molekylerna har tillsammans. På samma sätt är orkestern någonting mer än summan av musiker och en dirigent. I t.ex. en uppsättning av Bachs Matteuspassion är orkestern betraktad som en enhet och helhet (holism) någonting mer än vad bara summan av musikerna är tillsammans. På samma sätt som cellen är orkestern en egen kategori som transcenderar de enskilda delarna. Belägget för denna nya enhet är cellens egen relation till kroppen och produktionen av enzymer, på samma sätt som orkestern som helhet betraktad är en ny relation till åhörarna som i egenskap av orkester framför ett musikstycke.

Den strukturella analysen handlar enligt Peter och Marie Sohlberg om att fastställa ett slags skelett eller ett ramverk där de olika delarna är relaterade till varandra. (Sohlberg 2001, sid 80). Endast helheten kan här ge mening åt delarna som t.ex. orkestern i mitt exempel betraktad som helhet ger mening åt de enskilda musikernas spel på sina instrument. Den funktionella analysen utgår å sin sida från delarna för att beskriva rollen som de enskilda musikerna har för orkestern. Det är t.ex. givet att en enskild musiker som ofta spelar falskt på sin violin förstör för helheten och måste öva på sitt instrument eller i värsta fall ersättas av en annan. Enligt min mening är båda dessa perspektiv nödvändiga för förståelse av verkligheten. Vi behöver inte bli reduktionister om vi analyserar en del och vi behöver inte utesluta studium av delarna endast för att vi primärt vill studera orkestern som en helhet.

Sohlberg skriver även att det finns en fara att överdriva skillnaden mellan atomism och holism då det är vanligt att finns aspekter av de båda i enskilda forskningsprojekt. I vissa delar av forskningsprojektet handlar det om att göra distinktioner och dela upp verkligheten. I andra faser handlar det om att sätta ihop delarna och studera helheter. (Sohlberg, 2001, sid 82-83).

Vid en strukturell analys av individer kan man dels se på själva strukturen för sig, på sin egen nivå, parallellt med att man ser hur de enskilda individerna beter sig på sin egen nivå inom samma struktur.

 

Olika försök att förena MI och MK

Enligt en mellanposition finner vi hos Peter Berger och Thomas Luckman som ser de sociala strukturerna som konsekvenser av individuella val och handlingar, men att strukturerna sedan ”reagerar tillbaka” på individerna. Det är individer som skapar ekonomiska, sociala och politiska system som sedan blir tvingande för dem själva. De som t.ex. utvecklat regelverket till kontokortsystemet blir senare själva underordnade samma regelverk. Benton och Craib, philosphy of social science, sid 132 (Berger och Luckman, 1962). En kritik av Bergers och Luckmans dialektiska syn på begreppsparet individ och struktur finner vi hos Bhaskar i hans undersökning om socialvetenskaperna överhuvudtaget borde kallas för vetenskaper? Benton & Craib, Philosphy of social science, sid 131 (Bhaskar,R. The possibility of naturalism, 1979). Bhaskar kritiserar Berger och Luckman då de inte tillräckligt tar hänsyn till att sociala strukturer bade är en betingelse för och en konsekvens av individers handlingar. Bhaskar menar att både strukturer och personer är olika nivåer, där båda är verkliga, men beroende av och interagerande med varandra. Lösningen är således kontroversiell för en anhängare av MI då den erkänner existensen av sociala strukturer i sig. Strukturer uppfattas här som bärare av kausalitet i det att de både möjliggör handlingar som annars inte skulle vara möjliga (som att använda kontokort, checkar eller få betyg i vetenskapsteori), liksom de hindrar vissa handlingar (t.ex. hindrar Tredje världen att känna ekonomisk oberoende genom internationella skulder och krav). Det finns här ett problem som rör hur strukturer förändras. Som komplement till detta synsätt utvecklar därför Bhaskar vad han kallar sin ”transformational model of social action”, fortsättningsvis kallad TM. Enligt TM är det endast genom sociala agenters handlingar som sociala strukturer består eller reproduceras, men individer eller kollektiva strukturer kan också förändra samma strukturer. Konsekvensen av att antingen reproducera eller förändra sociala strukturer kan vara oavsiktlig. Bhaskar nämner själv hur vanliga arbetare reproducerar det kapitalistiska systemet varje dag de går till arbetet och att detta ske oavsiktligt. Givetvis kan strukturella förändringar även vara avsiktliga, som när svenska folket röstade för Sveriges medlemskap i EU.

 

Som libertarian borde man vara kritisk till MK, men öppen för upplevda strukturers och kollektiva identiteters påverkan på mänskligt handlande

Att se de sociala strukturerna och individuella intentioner och handlingar som två olika nivåer som är lika verkliga på sin egen nivå är en falsk utgångspunkt då de kollektiva strukturerna inte existerar oberoende av individers avsikter och handlande. Deras verklighet är i själva verket något som konstrueras genom mänskliga avtal och mänskligt handlande. De existerar inte oberoende av intersubjektiva överenskommelser och ständiga tolkningar av individer. Likt ett kontrakt som påverkar två företag, men där båda kan ändra tolkning av kontraktet över tid vilket leder till tvist och nya formuleringar och riktlinjer. Men därutöver är individer ofta bärare av kollektiva identiteter som påverkar deras handlande. Dessa identiteter kan vara viktiga för att förstå mänsklig interaktion. Kollektiva identiteter kan vara medlemskap i en fotbollsförening, det kan röra sig om en religion, en socialgrupp och en hel kultur. Kollektiva identiteter existerar inte oberoende av mänskligt handlande, men bidrar till förståelse av mänskligt handlande. Det är fortfarande individer som har individuella preferenser. Förlagan till FN, Nationernas Förbund, upphörde exempelvis att existera genom en strukturell förändring i världen: krig och ovilja till samarbete. Idag reproduceras FN genom nationernas aktiva medlemskap och där strukturella förändringar påverkar bildandet av nya NGO:s och underorganisationer. Ibland bildas de även genom engagerade politiker som i sin tur fått sina roller förutbestämda av politiska strukturer. Det jag särskilt finner tilltalande hos Bhaskar är teorins känslighet för förändring och inte endast hur individer och strukturer förhåller sig i ett statiskt system. Även Weber men kanske särskilt Marx tog hänsyn till de sociala strukturernas förändringar. De individer som inte rättar sig efter vissa strukturer förlorar arbete eller blir i värsta fall satta i fängelse. Här ser vi att strukturerna endast är tvingande inom vissa gränser. Det finns utrymme för individuella val, precis som man kan bestämma sig för att sluta vara student om nöden och familjeförhållanden så kräver.  Och det är genom att verka för en konsekvent libertarianism som vi steg för steg kan påverka individer att lösa de destruktiva identiteter (som medlem av t.ex. ett politiskt parti) som verkar tvingande på andra individer genom statsmakten.