Skoverket

En sedelärande berättelse

Det var en gång en folkvald politruk som funderade på hur han skulle kunna förlänga sitt fixarjobb fyra år till. En dag hörde han talas om en flicka som levde lite knapert. Flickan hade fått ärva begagnade skor av en snäll granne, men politruken såg sin chans: här fanns en oupptäckt orättvisa!

Lights, camera, action! ”Detta är ovärdigt en demokrati, ty demokrati är grekiska och betyder att ingen ska behöva frysa om fötterna. Jag kommer härmed inrätta Skoverket så att de mest behövande får skor gratis. Det har vi råd med. För ingen hatar väl fattiga flickor som fryser om fötterna?”

Sagt och gjort, Skoverket organiserades, kickoff-resa företogs, normer drogs upp, nationell upphandling utlystes. Den billigaste tillverkaren vann hela nationella kontraktet. Den standardiserade sverigeskon blev grå, gjord av hårt konstmaterial, och eftersom den skulle passa en av verket godkänd standardfot blev det en sko som inte var helt bekväm på någon verklig fot, men det var i alla fall en sko. Skocentraler upprättades i varje landsting i riket för distribution till de mest behövande.

Den lilla flickan var en av de första att få hämta ut sina sverigeskor. När hon anlände till skodistriktets skocentral var nyheterna redan på plats. Medborgarna fick följa i realtid hur hon provade sig fram till vilken av de fem godkända storlekarna 1-5 som passade bäst. Knappt ett öga var torrt när rikstelevisionen visade hur hon strålande av glädje klev ut med nya skor på fötterna och de gamla i handen. Men ingen kunde se att hon på hemvägen tyckte skorna skavde och bytte till sina gamla.

Det billigaste segmentet i skobranschen började plötsligt få det problem. Det visade sig att deras kunder började gå till skocentralen i stället, där skorna var gratis. Tillverkarna i detta segment styrde nu om sin marknadsbudget till att uppvakta Skoverkets tjänstemän. Fabrikerna bytte maskiner och verktyg och för att tillverka sverigeskor. De som lyckades ta fram skor som var ännu billigare och obekvämare än den befintliga sverigeskon vann kontrakt för nästa fem års upphandling. Övriga tillverkare lade ner.

Allteftersom tiden gick började fler och fler medborgare tycka att de kunde avvara dyra skor från de vanliga butikerna. Visserligen var sverigeskon varken bekväm eller snygg, men den var gratis, och den tycktes bli alltmer populär. Och skor är ändå inte allt här i världen. Skor från Skocentralen var dessutom solidariska, eftersom de inte profiterade på människors naturliga skobehov. Efterfrågan på sverigeskor växte stadigt. Skonöden i riket var uppenbarligen större än någon hade kunnat föreställa sig. Vår politruk gjorde sig ett stort namn med sin skoreform. En  kollega började fundera på hur det stod till med byxor bland medborgarna — skulle han kunna hjälpa de fattiga från att behöva gå byxlösa? Utanför riket såg man med respekt på den svenska skomodellen.

Även mellansegmentet i skobranschen började få problem. De avtagande volymerna på skor som såldes med vinstintresse gjorde att tillverkningskostnaderna sköt i höjden. Även dessa tillverkare nödgades styra om till att satsa på nationella upphandlingar, uppvaktning av myndighetspersoner och kostnadsjakt. Några lyckades få kontrakt på sverigeskor. Andra fick omställningsstöd med skattemedel. Övriga tillverkare lade ner.

Skoverket byggdes ut varje år för att klara de växande behoven, det inrättades till exempel en avdelning för specifikationer, en för kvalitétskontroll, och en för distribution. Landstingsfilialer uprättades, och skocentraler etablerades bredvid vårdcentralerna på varje ort med självaktning. Kostnaderna för reformen sköt i höjden. Det kunde fiffigt nog täckas upp med den nya skoskatten. Den höjdes varje år, men behoven var ju enorma och demokrati betyder att ingen ska frysa om fötterna.

Med tiden slogs även det högre segmentet i skobranschen ut. Enbart en liten del av befolkningen hade nu råd att köpa ”kapitalistskor”. Vår politruk lämnade politrukbranschen och slog sig ihop med sin bror; denne hade av en händelse startat skofabrik och tillverkade sverigeskor på kontrakt. Sverigeskon utgjorde 95 nu procent av skomarknaden och var en stor framgång för välfärden. På grund av sina insikter och omsorger om de fattiga hade vår före detta politruk belönats rikligt och rättvist. Han tillhörde den lilla krets som hade råd med kapitalistskor.

Med tiden började Skoverket sätta ett oroväckande tungt avtryck i rikets budget. Och folk började få ömma fötter och stela ryggar. Något var fel. Socialstyrelsen började utreda. Man modifierade kommunallagen och ålade kommunerna att belägga sina trottoarer med gummi. Man inrättade obligatorisk gångskola och ryggträning. Varje medborgare fick skriva in sig i ett nationellt skoregister där typ och grad av besvär samt kost- och motionsvanor skulle uppges. Problemen blev värre. Skolorna fick egna skosköterskor. Inget hjälpte. Medborgarna engagerade sig och krävde politiska krafttag.

En liten udda grupp kom med märkliga förslag. Den föreslog att skoverket skulle läggas ner, skotillverkningen släppas fri samt att människor återigen skulle betala för sina egna skor. De menade att det kunde uppmuntra tillverkning av olika skor som var anpassade till olika fötter. Det utbröt ett ramaskri i samhället. ”Har ni glömt den fattiga flickan?! Och hur ska vi kunna garantera skornas säkerhet och kvalité om profiterande företag får tillverka livsfarliga skor hur som helst? Och profiten! Varför ska någon få sko sig på den demokratiska rättigheten till skor? Företag kommer monopolisera och maximera profiten! Och dessutom kommer inte många ha råd med skor, ty om man dividerar skoverkets budget med antal distribuerade skor behöver man inte vara matematiker för att inse att det kostar tio tusen kronor att tillverka ett par skor. Nej skofrågan är av nationellt intresse och kan inte släppas lös till profiterande intressen.”

Årtionden senare knäckte Skoverket statens budget. Folkets tvångsförvaltade pensioner investerades i sverigeskobranschen för att stödja den. Till slut var även dessa pengar slut varför Skoverket och resten av staten avvecklades. Somliga gick i trasiga skor och andra gick barfota. Men snart bröt solen fram över landet. Människor lärde sig konsten att tillverka skor igen. Det började tillverkas, säljas och köpas skor i vanliga butiker. Och en liten flicka som inte hade råd fick ärva ett par av en omtänksam granne.

Ovanstående artikel publicerades tidigare 2013-02-14