I de tidigare artiklarna i den här artikelserien har jag fokuserat på problemen med samhällsvetenskap som sådan (och speciellt nationalekonomi) samt att nationalekonomer egentligen har sig själva att skylla för att de inte tas på allvar (annat än av politiker och andra centralplanerare). Men frågan är ju då vad nationalekonomer egentligen borde göra. För uppenbarligen gör de fel saker på fel sätt, vilket lett till att vetenskapens tillförlitlighet och anseende fallit.
Problemet med denna fråga är att den verkar normativ, samt att den kräver kunskap inom både vetenskapens historia och dess filosofi. Bägge av dessa är sådana som under det senaste halvseklet (eller ännu längre) mer eller mindre rensats ut ur utbildningsprogrammen i nationalekonomi. I Europa är generellt ekonomisk historia ett eget ämne, vilket antagligen lett till att det fortlevt. I USA är det sämre ställt – där var ekonomisk historia en av många specialiseringar inom nationalekonomi, men har (eftersom den inte hjälper till med det tekniska) i stor utsträckning tagits bort helt.
Men även där det finns ekonomisk historia (som t ex vid Duke-universitetets HOPE) så handlar ekonomisk historia inte alltid så mycket om disciplinhistoria. Inte heller är det en arena för att diskutera revisionism inom mer fundamentala aspekter av det nationalekonomiska studiet. För det som krävs är inte bara att man utreder och finner nya förklaringar till vad historiskt inflytelserika ekonomer uttryckt (som t ex undertecknad gör vad gäller det verkliga syftet med Coase transaktionskostnadsteori), utan att man lyfter fram hur man tidigare utredde nationalekonomiska frågeställningar.
Konstanta relationer och metodologi
Utan varken ekonomisk historia eller metodologi/vetenskapsfilosofi finns ingen förkunskap och därmed ingen möjlighet till en välbehövd diskussion om nationalekonomins vara och vad den faktiskt kan göra. Istället finns bara det som ibland benämns fysikavundsjuka – synen att verklig vetenskap handlar om induktion från stora kvantiteter data och att testa hypoteser statistiskt. Anledningen till sådana ”tester” är att man ska försöka identifiera hur det förhåller sig, det vill säga konstanta relationer mellan fenomen – och om man kommit fram till detta så kan man förutsäga framtiden.
Egentligen borde det vara ganska uppenbart att det inte finns några konstanta relationer (man avser konstanta magnituder i relationerna) mellan sociala fenomen. För om man studerar t ex priset på potatis och med enorma, insamlade kvantiteter data fastställer att potatisens priselasticitet (det vill säga hur potatispriset påverkar efterfrågad kvantitet) är X – vad är det som säger att den elasticiteten kommer att vara densamma om ett år? Om hundra år? Det beror ju på vad människor gillar att köpa, vilka alternativ de har, hur mycket pengar de har, huruvida potatis är ”på modet” och vad vi lärt oss om kosthållning och hälsa. Och den kan mycket väl kan vara olika på olika ställen, trots att det fortfarande är människor vi talar om (och deras efterfrågan av potatis) – även om det (med lite hokus pokus) finns belägg för att de har samma alternativa produkter att välja från.
Är det ett lite töntigt och halvdåligt exempel? Kanske. I alla fall skulle en ”normal” matematisk nationalekonom hävda detta, för man tar ju givetvis hänsyn till en massa olika variabler, kollar resultatet så att det är ”robust” och inte innehåller någon bias, osv. Fast detta förväntade ”försvar” är precis problemet. Snarare än att faktiskt se till vad det är nationalekonomer studerar så går alltid tankarna till tekniken man använder när man analyserar data. Men det är inte detta frågan gäller. Jag ställer inte frågan om det finns en bättre statistisk metod eller om man har med alla variabler eller huruvida resultatet lider av heteroskedasticitet osv. Frågan är om det över huvud taget säger oss någonting om tingens ordning som inte är helt och hållet en produkt av tid och rum. Tingens ordning syftar här till att något faktiskt är på ett viss sätt – att det är en universell sanning (så nära som vi kan veta) som gäller hela tiden. Som gravitation, ljusets hastighet, antalet atomer i en vattenmolekyl, osv.
Frågan handlar inte om metod – den handlar om metodologi.
Framförallt om vi håller oss till den lite ”djupare” definitionen av metodologi (och således närmar oss vetenskapsfilosofi – epistemologi och ontologi) så finns det allvarliga problem med att använda naturvetenskapernas metoder när vi studerar sociala fenomen. Det handlar inte bara om att det inte finns ”hårda data” att samla in eller att man måste försöka kontrollera för tolkningar och värderingar, utan det handlar om det som Mises omnämner som purposeful action (målmedvetna handlingar). Det vi kan studera är nämligen hur människor agerar, men vi kan inte se, mäta eller ens estimera hur de resonerar. Och allt de gör, det de syftar till, hur de valt medel för sitt valda mål, hur andra reagerar på detta osv handlar om resonemanget och individens subjektiva förståelse för situationen.
Det är av den anledningen Max Weber talade om att naturvetenskapen sysslar med förhållandevis ”enkel” kausalitet som är upprepningsbar och därmed kan förutsägas. Man kan göra experiment med naturvetenskap, för reaktionen på extern stimulans är densamma varje gång och för varje fall. Därmed, argumenterade Weber, är naturvetenskapen induktiv (samla data, sedan hitta mönster) och sysslar med förklaring (erklären) – prediktion.
Men samhällsvetenskapen är helt annorlunda, för kausaliteten beror på medveten och målmedveten handling som i sin tur beror på värderingar och upplevd erfarenhet och tolkningar. Det finns ingen enkel kausalitet och det går inte att upprepa utfallet. Man kan inte göra experiment (det är inte etiskt, men heller inte möjligt) för man får inte samma resultat varje gång; resultaten beror på värderingar, mål, önskningar, drömmar, osv. Därmed, argumenterade Weber, är samhällsvetenskapen deduktiv och börjar med introspektion – genom att förstå oss själva kan vi förstå andra. Faktum är att vi förstår vad någon menar med ett uttalande eller förstår att det finns en drivkraft bakom ett visst agerande för att vi också är människor. En utomjording skulle bara kunna studera människors handlingar och aldrig komma fram till något vettigt, för det finns inga konstanta relationer. Så det enda man kan syssla med inom samhällsvetenskap är förståelse (verstehen) – inte prediktion.
Dessvärre har det gått så långt inom avskolningen av akademiker (med vilket jag menar forskare inom akademin) att de – liksom folk i gemen – helt enkelt definierar ”vetenskaplig” som sådant studium som använder Den Vetenskapliga Metoden (DVM). Det är just detta som Weber syftar till – DVM är endast applicerbar inom naturvetenskap. Att syssla med induktivt datagrävande för att förutsäga hur en ekonomi kommer att utvecklas, för att förutsäga hur folk kommer att reagera på en viss policy, eller hur potatiskonsumtionen kommer att påverkas – är omöjligt.
Man kan göra generella utsagor som att ett högre pris (ceteris paribus) gör att färre enheter efterfrågas. Men det är inte alls samma sak som det som görs i naturvetenskapen, där man slår fast exakta samband: om priset på potatis går upp med 1,2% så kommer konsumtionen att sjunka med 0,8%. Sådana samband finns inte över tid och inte heller över rum (även om så kallade matematiska nationalekonomer nog skulle hävda motsatsen).
Så vad ska vi göra istället?
Frågan är då vad nationalekonomi kan göra och i förlängningen vad den borde göra. Egentligen har jag redan svarat på detta ovan, för Max Weber gör precis den distinktionen i sin diskussion om de olika vetenskaperna och deras metodologier. Ludwig von Mises hade ett liknande resonemang och talade om samhällsvetenskapens metodologi som praxeologi – läran om mänsklig handling. Denna finner sanna axiom genom introspektion (genom sig själv känner man andra, typ) och nyttjar klara och explicita logiska resonemang för att dra slutsatser. Delvis kan de senare vara inspirerade av eller till och med delvis beroende av empiriska observationer, men huvudsaken är att den är logiskt sann och inte induktiv från data eller kan testas mot data. Data, som inom samhällsvetenskap handlar om sociala fenomen, är flyktiga och osäkra – och skiftar från en stund till annan, samt från en människa till en annan. Att jag gillade polkagrisar för en stund sedan betyder inte att jag vill ha en nu också – jag kanske vill ha ett äpple eller ett glas vatten istället. Eller en potatis.
Nationalekonomer – liksom alla samhällsvetare – kan inte förlita sig på naturvetenskapliga metoder utan måste studera sociala fenomen som vore de sociala fenomen. Och då gäller inte DVM – och inte heller kan man göra exakta prediktioner. Det handlar inte om att man kan är helt blind inför vad som kan komma att hända, utan att man inte kan säga med exakthet vad något leder till. Det är en ganska stor skillnad i detta, som av någon anledning går mången naturvetenskapsvurmande samhällsvetare förbi.
Vi kan säga att ett högre pris kommer att leda till lägre efterfrågan – för vi vet att människor värderar saker och ogärna ger upp något de värderar (vilket är förutsättningen för att köpa något, dvs byta värde mot värde). Alltså måste det vara så att ett högre pris gör att färre är intresserade – och (antagligen) att färre har råd. Men ”lägre” betyder inte att efterfrågan kommer att gå ned. Det betyder att efterfrågan kommer att vara lägre än den annars hade varit.
Inom naturvetenskap kan vi säga att om vi sänker temperaturen från +20 grader Celsius till +4 grader så blir vatten tyngre (får högre densitet). Men det är för att vi sysslar med enkel kausalitet och i experiment kan kontrollera all annan eventuell påverkan. Om vi höjer priset på potatis så kan vi kolla hur många som köper potatis före och efter prishöjningen – men det är en helt annan sak. Människorna som köper potatis (även om det är samma individer) kan ha andra anledningar till inköpet, har andra värden och andra mål med agerande. Så den enda relevanta jämförelsepunkten är hur många potatisar som sålts om priset inte höjts. Och även om det finns häftiga statistiska knep att försöka lista ut detta, så kan vi inte komma närmare än en gissning – så det duger inte för att avgöra slutsatsens sannhet.
Vissa väljer att av den anledningen anklaga samhällsvetare som använder den korrekta metoden för att de sysslar med tautologier. Det är egentligen ett angreppssätt jag kan rekommendera: om du vill visa dig väldigt ignorant så är ”tautologi” ett ypperligt tillhygge. Anledningen är att all deduktiv vetenskap (och nationalekonomi har varit deduktiv sedan tidernas begynnelse, även om datanissarna undergrävt detta ganska rejält på sista tiden) är tautologisk – sanna påståenden härleds logiskt ur andra sanna påståenden.
Men noter att tautologisk betyder två helt olika saker i vardagstal och vetenskapsfilosofiskt. I det förra fallet är tautologi något slags retoriskt knep, där man inte säger något nytt. Men vetenskapsfilosofiskt handlar det om argumentation som har inre logisk stringens och sannhet – just för att man inte gör godtyckliga tillägg. Det är en ganska stor skillnad.
Inte heller är det fallet att man ”inte säger något nytt” bara för att man inte lägger till hjälphypoteser, låtsas att blint ”följa data” (vilket för övrigt är en omöjlighet) eller avhåller sig ifrån strikta logiska härledningar. För den som tror att detta är fallet rekommenderas varmt någon av Mises fantastiska nationalekonomiska avhandlingar, t ex Human Action eller Theory of Money and Credit.
Hur som helst så är det på tiden att vi som nationalekonomer slutar låtsas som att vi sysslar med fysik – och istället ser till vad vi faktiskt studerar och vad vi kan säga om dessa fenomen. Att fortsätta låtsas är ingen bra idé, för då blir det bara fler exempel som när allehanda makroekonomer uttalade att allt såg bra och friskt ut och förutsåg fortsatt tillväxt – precis innan finanskrisen. Det är dags att göra upp med övertron på Den Vetenskapliga Metoden – och använda en metod (och en metodologi) som faktiskt har värde i studiet av människan som social varelse.
