I den förra artikeln på temat ”skottpengar” diskuterade jag den dystra synen på vetenskap i allmänhet och på nationalekonomisk sådan i synnerhet. Av någon besynnerlig anledning har folk i gemen fått för sig att just nationalekonomi är en vetenskap som inte bara kan avfärdas – den kan hånas och skrattas åt.
Underligt nog gäller detta inte samhällsvetenskaper i allmänhet, utan just studiet av ekonomi. Sociologi, statsvetenskap och så vidare tas på ganska stort allvar och avfärdas inte i närheten av i samma utsträckning som ekonomi. Vad beror detta på? Om man vill vara självkritisk som representant för disciplinen som sådan (snarare än specifikt som österrikare) så är svaret ganska uppenbart: vi har oss själva att skylla.
Ett stående skämt bland sociologer är att nationalekonomer har sina fördelar. Man får t ex alltid ett svar på ekonomiska frågor och det är alltid väldigt precist. Men det enda man egentligen vet är att svaret man fått inte är rätt. Och det ligger något i detta. För vem har, med handen på hjärtat, hört talas om en ekonomisk prediktion som faktiskt slagit in? Det är en oerhört sällsynt företeelse – om den ens existerar.
Ur perspektivet att vetenskap är exakt och precist, samt sysslar med prediktion snarare än något annat, har nationalekonomi bland samhällsvetenskaperna utan tvekan kommit längst – och gjort sämst ifrån sig. Studiet har kommit längst i termer att metoden är mest ”utvecklad” (dvs, den är matematisk och empirisk) och således avancerad. Och det har gjort sämst ifrån sig just därför att man gjort mängder av precisa prediktioner – som inte slagit in.
Ta ränte- och tillväxtpolitiken som exempel. Det finns inga sociologer eller statsvetare på riksbanken – där finns bara nationalekonomer. Och de är oerhört duktiga på falsk matematik och ekonomiska trollkonster i allehanda modeller. De sysslar bara med att korrigera ”mekaniska” samspel och försöker styra den ekonomiska utvecklingen med ganska trubbiga instrument. Bilden här invid ger ett ypperligt exempel på komplett misslyckande – alldeles oavsett om vi ser till det verkliga utfallet. För den exakta prediktionen här handlar om den rödstreckade linjen samt med utfallsbuffertar i olika blå nyanser beroende på sannolikheter (standardavvikelser).
Men oavsett hur väl uträknat detta är så är det egentligen helt möjligt (och kanske till och med förväntat) att det verkliga utfallet hamnar utanför den näst intill löjeväckande vida spannet. När detta händer, borde det inte egentligen falsifiera analysen? Mot bakgrund av att man [natur]vetenskapligt beräknat det troliga utfallet så bör ju modellen kasseras om den inte lyckas speciellt väl med prediktionen.
Det är väl här som ekonomer även inom mittfåran gör rätt men på fel sätt. För trots väldigt avancerade matematiska modeller och statistiska räknesätt, samt enorma mängder historiska data, så kan man inte få prediktionerna rätt. Och när detta händer så argumenterar man för att det var någon variabel eller händelse eller något annat som man inte beaktat i tillräcklig utsträckning. Så modellen måste korrigeras lite grand.
Det är inte konstigt att detta låter skumt i de flestas ögon. För borde inte nationalekonomiska modeller då bli bättre med tiden? Borde vi inte alltså – efter ett par århundradens teoretiserande – ha ganska väl utvecklade modeller, som är både rimliga och tillförlitliga? Jo, det kan man tycka. Och det är ett krav som man kan ställa på varje vetenskap som hävdar sig syssla med prediktioner.
Ett exempel som är slående är den mängd uttalanden som gjordes upp till bara några dagar före finanskrisen. Makroekonomerna var uppenbarligen rörande överens om att allt var frid och fröjd, alla ”variabler” pekade åt rätt håll – och det fanns ingen som helst anledning till oro för överhettning eller, än mindre, att det skulle kunna vända nedåt. Dessa ekonomers prediktioner har ju falsifierats så det står härliga till! För inte fortsatte det i samma ”sunt” oerhörda hastighet ”uppåt”? Nej, det blev global kris.
Det behövs inte så många sådana skrattretande prediktioner för att folk ska först skaka på huvudena och sedan skratta och sedan, slutligen, förtvivlat undra varför någon över huvud taget skulle ta ekonomer på allvar.
De som de facto anställer flest ekonomer och tar ekonomer på störst allvar är staten. För det är i den statliga planeringen av ekonomin som nationalekonomer anställs som räknenissar (dvs experter). Det finns givetvis god anledning till detta: staten är ett centralplansexperiment där man försöker strukturera hela samhället efter den politiska maktens (tillfälliga) preferenser. Man ska ”skapa” jämlikhet, tillväxt, miljövänlighet osv. Hur ska man skapa det? Jo, genom att planera ekonomin och använda ”styrinstrument” för att få till rätt resultat. Utan ekonomexperter som kan räkna på och förutsäga framtiden så kan man inte heller styra över vad som sker. Först måste man ha en aning om vad som kommer att hända, därefter kan man vrida på rattarna för att få till ett annat (och ”bättre”) resultat. Det är detta politisk förvaltning tillika samhällsadministration handlar om.
Problemet är givetvis att det inte finns några konstanta relationer i sociala sammanhang, vilket gör matematiken helt orimlig. Och det är detta som gör att prediktionerna i stort sett aldrig slår in. Det går helt enkelt inte att beräkna exakt hur människor kommer att reagera på en viss regel eller reglering.
Däremot finns det underlag för estimeringar, för vi vet otvetydigt att t ex en höjning av kostnaderna för att anställa (genom minimilön, löneskatter, byråkratiska pålagor eller vad det nu kan vara) gör att färre kommer att anse det vara värt det. Med andra ord vet vi att färre kommer att anställa än som annars hade gjort det. Den kursiverade delen är den viktiga – för den delen vet vi inte så mycket om. Så egentligen har vi att göra med två okända parametrar – antalet anställda efter regelns införande och antalet som annars hade varit anställda – och det enda vi vet dem emellan är att den förra siffran är mindre än den senare. Men den egentliga storleken på siffran? Vi har faktiskt ingen aning.
Det är här statistisk magi kommer in och man försöker från nationalekonomiskt håll låtsas som att man håller på med något som är både rimligt, rätt och vetenskapligt. Men man kan de facto endast mäta antalet anställda ex post, det vill säga efter att det skett. Och det kontrafaktiska, som är det enda vi kan jämföra med, går inte att mäta alls. Det man sysslar med blir därför bara att trampa vatten samtidigt som man med vetenskaplig exakthet påvisar att man egentligen står på en fast klippa.
Det som uppvisas av nationalekonomer blir därmed skrattretande. För man pratar gärna i svåra termer, använder grekiska bokstäver, samt avancerade statistiska metoder i naturvetenskaplig anda, men när detta hokus pokus visar sig inte alls ha haft med verkligheten att göra så faller man tillbaka på en samhällsvetenskaplig argumentation och påvisar att det fanns okända variabler och händelser som inte var del av modellen.
Detta är ett stort problem för nationalekonomin eftersom dess företrädare inte bara sitter på maktpositioner inom stat och storföretag och drar i ”ekonomiska spakar” för att styra det ostyrbara, utan de uttrycker sig i till synes vetenskapliga och exakta termer, ger matematiskt exakta svar – och har alltid fel. Och när man har fel så skyller man på att man egentligen sysslar med samhällsvetenskap och inte, som man först lät påskina, att det man sysslade med var en naturvetenskapligt exakt prediktion.
I den meningen har vi oss själva att skylla. Nationalekonomin står i limbo mellan ett ouppnåeligt naturvetenskapligt ideal och dess verkliga, samhällsvetenskaplig grund. Man kan inte ha kakan och äta den, vilket nationalekonomer är snabba att påpeka. Men samtidigt så försöker man sig på just detta. Om och om igen.
Tack för en bra artikel! Det är ett fruktansvärt frustrerande faktum du pekar på. Vanliga människor med sunt förnuft förstår ju att det bara är mumbo jumbo som kommer ur dessa ekonomers munnar, men ändå får de ständigt fortsatt förtroende att uttala sig i media och influera politiska beslut. Märkligt nog anställs ju tom dessa ekonomer i viss utsträckning av företag (som ”chefsekonomer”). Jag förstår inte vad dom får ut av det annat än att det låter vederhäftigt när de uttalar sig i media.
Mina favoritprediktioner är dom som riksbanken gör över sin egen reporänta (det i sig är humoristiskt, dom om några skulle ju kunna pricka sina prediktioner). Se tex digram 1:6, sid 3, i http://www.riksbank.se/Documents/Rapporter/PPR/2014/140703/rap_ppr_140703_sve.pdf . Om ett år är sannolikheten nästan 50% att riksbanken har satt en negativ reporänta enligt diagrammet. Visserligen kan dom hitta på vad som helst men 50% sannolikhet för något som aldrig gjorts tidigare låter lite väl högt. I anmärkningen erkänner de tom själva att osäkerhetsprognosen inte tar hänsyn till att det kan finnas en nedre gräns för reporäntan. Så inte ens när den samlade hjärntrusten på riksbanken bygger en prediktionsmodell lyckas de göra något som åtminstone på ytan ser rimlig ut. Tittar man sen bara 6 år tillbaka i samma diagram så ser man det branta fallet i reporänta 2008. Bara där ser man ju att dom kan hitta på vad som helst och att försöka göra prediktioner över detta är helt poänglöst.
Visst är det så – vanligt folk med sunt förnuft tar produktionerna med en nypa salt (eller mer). Problemet är att många därmed också avfärdar hela vetenskapen. Det är delvis detta denna artikelserie handlar om: å ena sidan att ”som man bäddar får man ligga” eftersom nationalekonomin har gjort sig själv en otjänst genom att anamma prediktion som mål och verktyg, och å den andra att det trots allt finns en sund kärna som åker ut ”med badvattnet” när hela nationalekonomin avfärdas pga löjeväckande prediktioner.
(För tydlighets skull så menar jag inte med ”löjeväckande prediktioner” att specifika prediktioner framstår som orimliga, utan att prediktioner i sig är orimliga i studier av ekonomi.)
Den här artikeln går på intellektuell tomgång, och jag är osäker på vad författaren vill ha sagt med den. Den ger som bäst en grovt missvisande representation av matematiken och matematiska modeller i ekonomi, sannolikt beroende på bristande förståelse av båda områdena.
Det är trivialt att ekonomiska utfall inte kan predikteras i detalj. Det hindrar inte att det fortfarande även inom ekonomi finns t.ex. konservationslagar och modeller som äger giltighet och kan studeras normativt. Problemet är inte alls att modellerna och prediktionerna bör bli bättre ju mer man forskar, utan att ekonomin över tiden inte utvecklas stabilt — snarare kaotiskt. Och det är hur väl känt som helst att kaotiska förlopp inte är predikterbara i detalj över någon längre tid, inte ens om en helt deterministisk bakomliggande modell är känd. (What else is new?)
Författaren hade lika gärna kunnat skriva ett kåseri om hur man förutsäger vem som vinner fotbolls-VM på söndag. Även här har vi ju ”mer data” tillgängliga än någonsin tidigare i historien, och ändå kan vi inte förutsäga vem som kommer att vinna. Problemet är att prediktionen sträcker sig över en alltför lång tid. Men när 90 minuter av matchen spelats kan man vara relativt säker på vem som kommer att vinna, eftersom endast sekunder återstår.
Det leder till den centrala frågan: Vad menar författaren är löjeväckande med det vida, divergerande osäkerhetsspannet ovan? Visar inte erfarenheten och statistiken tvärtom att osäkerheten om framtiden blir allt större ju längre fram i tiden framtiden ligger? Är detta förvånande? Jag skulle vilja påstå att det är både välkänt och väl analyserat. Det är till och med självklart.
Kanske ligger det skrattretande i att någon försöker kvantifiera osäkerheten? Det är väl i så fall skrattretande endast i samma mening som att spelbolagen ger kvantitativa odds för matchen på söndag. Folk kommer att spela på olika lag — några vinner och andra förlorar, medan spelarrangören hedgat sig så att han alltid tjänar på spelet, samtidigt som ”sanningen” är den att ingen vet hur det kommer att gå. Allt detta är väl ändå självklart?
Sedan har vi styrbarheten. Är ekonomin styrbar? Knappast. Ändå försöker vi påverka den på olika sätt. Varje företagsledare försöker styra sitt företags ekonomi, även om osäkerheten är stor. Politiker försöker påverka nationalekonomin, och de har självklart ett inflytande över den. Dock blir resultatet ofta inte alls vad man väntat sig, vilket naturligtvis beror på att det finns ganska många spelare på plan, varav många är motspelare. Man kan ha goda strategier, men i fotboll, krig och ekonomi kan motspelarna bli övermäktiga. Beslut fattas under osäkerhet om motspelarnas kommande respons (jfr spelteori).
Att dessa aktiviteter någonsin skulle ha handlat om ”naturvetenskapligt exakt prediktion” är ett bisarrt påstående, och, menar jag, en extrem vantolkning av ekonomi, matematik och naturvetenskap på en gång. Det bidrar knappast till en kritisk debatt om vare sig det ena eller det andra ämnet.
Det är mycket i din kommentar som visar på att du inte har en aning om vilken pågående diskussion du gett dig in i. Artikeln kritiserar inte att nationalekonomiska prediktioner är ”för exakta” och egentligen borde bli lite mer trubbiga och oklara. Kritiken är mer grundläggande och handlar om huruvida prediktion är möjlig över huvud taget – metodologiskt och utifrån ett verstehen-perspektiv. Detta har ingenting med ”kaotisk” ekonomi att göra (vad nu det är, och varför du verkar tro att ett studium av verkligt kaos skulle kunna generera kunskaper), utan raka motsatsen.
Det här med ”intellektuell tomgång” och ”extrem vantolkning” osv är både ohyfsat och ignorant. Låt oss istället diskutera den verkliga frågeställningen, som gick dig förbi i din första genomläsning. Jag har utvecklat resonemanget i flera inlägg på http://econreason.liberty.me/ .
Tja, det var en drapa det. Öh, att de flesta nationalekonomer alltid/fast har fel ligger väl i fatet? Att det inte gäller för ”Österikare” brys det inte om, för de är en minoritet, som annars värnas om, ifall de är antivita.
Håller med om mycket, men inte kontentan. Visst kan man förutsäga vilket lag som vinner fotbolls-VM. Förvisso använder jag mig inte av modeller, utan av intention: Tyskland vinner! Det har jag sagt för flera månader sedan, utan att jag ens är intresserad av fotboll och har inte sett en match förrän kvällens final. Frugan vill se den…
OT#
Nationalekonomer har skapat något de kallar ”Positiva Pengar” och de vill ha ”full reserv för bankerna”. Men i stället vill de:
”Istället för att pengar förs in i samhället i de verksamheter bankerna tror kan ge bäst avkastning, ska de nya pengar som skapas spenderas in i samhället, till exempel genom offentliga investeringar, som att bygga bostäder, anställa fler inom skola, vård och omsorg, sänka skatter eller ta bort moms på vissa varor.”
http://positivapengar.weebly.com/
Metereologi är väl i högsta grad en vetenskap. Kan denna vetenskap inte förutse vindens växlingar på ett precist sätt kan man väl inte begära att nationalekonomer ska kunna förutse företags och hushålls beslut och värderingar. Det finns så mycket som förändras så vi får nog leva med att Riksbanken inte för en ”vetenskaplig räntepolitik”. Därtill förs ju en debatt bland ekonomer och andra om det inte finns, eller skulle kunna finnas, andra styrinstrument som snabbare och precisare når de uppställda målen.