Skottpengar på nationalekonomer: vi har oss själva att skylla

I den förra artikeln på temat ”skottpengar” diskuterade jag den dystra synen på vetenskap i allmänhet och på nationalekonomisk sådan i synnerhet. Av någon besynnerlig anledning har folk i gemen fått för sig att just nationalekonomi är en vetenskap som inte bara kan avfärdas – den kan hånas och skrattas åt.

Underligt nog gäller detta inte samhällsvetenskaper i allmänhet, utan just studiet av ekonomi. Sociologi, statsvetenskap och så vidare tas på ganska stort allvar och avfärdas inte i närheten av i samma utsträckning som ekonomi. Vad beror detta på? Om man vill vara självkritisk som representant för disciplinen som sådan (snarare än specifikt som österrikare) så är svaret ganska uppenbart: vi har oss själva att skylla.

Ett stående skämt bland sociologer är att nationalekonomer har sina fördelar. Man får t ex alltid ett svar på ekonomiska frågor och det är alltid väldigt precist. Men det enda man egentligen vet är att svaret man fått inte är rätt. Och det ligger något i detta. För vem har, med handen på hjärtat, hört talas om en ekonomisk prediktion som faktiskt slagit in? Det är en oerhört sällsynt företeelse – om den ens existerar.

Ur perspektivet att vetenskap är exakt och precist, samt sysslar med prediktion snarare än något annat, har nationalekonomi bland samhällsvetenskaperna utan tvekan kommit längst – och gjort sämst ifrån sig. Studiet har kommit längst i termer att metoden är mest ”utvecklad” (dvs, den är matematisk och empirisk) och således avancerad. Och det har gjort sämst ifrån sig just därför att man gjort mängder av precisa prediktioner – som inte slagit in.

Ta ränte- och tillväxtpolitiken som exempel. Det finns inga sociologer eller statsvetare på riksbanken – där finns bara nationalekonomer. Och de är oerhört duktiga på falsk matematik och ekonomiska trollkonster i allehanda modeller. De sysslar bara med att korrigera ”mekaniska” samspel och försöker styra den ekonomiska utvecklingen med ganska trubbiga instrument. Bilden här invid ger ett ypperligt exempel på komplett misslyckande – alldeles oavsett om vi ser till det verkliga utfallet. För den exakta prediktionen här handlar om den rödstreckade linjen samt med utfallsbuffertar i olika blå nyanser beroende på sannolikheter (standardavvikelser).

Men oavsett hur väl uträknat detta är så är det egentligen helt möjligt (och kanske till och med förväntat) att det verkliga utfallet hamnar utanför den näst intill löjeväckande vida spannet. När detta händer, borde det inte egentligen falsifiera analysen? Mot bakgrund av att man [natur]vetenskapligt beräknat det troliga utfallet så bör ju modellen kasseras om den inte lyckas speciellt väl med prediktionen.

Det är väl här som ekonomer även inom mittfåran gör rätt men på fel sätt. För trots väldigt avancerade matematiska modeller och statistiska räknesätt, samt enorma mängder historiska data, så kan man inte få prediktionerna rätt. Och när detta händer så argumenterar man för att det var någon variabel eller händelse eller något annat som man inte beaktat i tillräcklig utsträckning. Så modellen måste korrigeras lite grand.

Det är inte konstigt att detta låter skumt i de flestas ögon. För borde inte nationalekonomiska modeller då bli bättre med tiden? Borde vi inte alltså – efter ett par århundradens teoretiserande – ha ganska väl utvecklade modeller, som är både rimliga och tillförlitliga? Jo, det kan man tycka. Och det är ett krav som man kan ställa på varje vetenskap som hävdar sig syssla med prediktioner.

Ett exempel som är slående är den mängd uttalanden som gjordes upp till bara några dagar före finanskrisen. Makroekonomerna var uppenbarligen rörande överens om att allt var frid och fröjd, alla ”variabler” pekade åt rätt håll – och det fanns ingen som helst anledning till oro för överhettning eller, än mindre, att det skulle kunna vända nedåt. Dessa ekonomers prediktioner har ju falsifierats så det står härliga till! För inte fortsatte det i samma ”sunt” oerhörda hastighet ”uppåt”? Nej, det blev global kris.

Det behövs inte så många sådana skrattretande prediktioner för att folk ska först skaka på huvudena och sedan skratta och sedan, slutligen, förtvivlat undra varför någon över huvud taget skulle ta ekonomer på allvar.

De som de facto anställer flest ekonomer och tar ekonomer på störst allvar är staten. För det är i den statliga planeringen av ekonomin som nationalekonomer anställs som räknenissar (dvs experter). Det finns givetvis god anledning till detta: staten är ett centralplansexperiment där man försöker strukturera hela samhället efter den politiska maktens (tillfälliga) preferenser. Man ska ”skapa” jämlikhet, tillväxt, miljövänlighet osv. Hur ska man skapa det? Jo, genom att planera ekonomin och använda ”styrinstrument” för att få till rätt resultat. Utan ekonomexperter som kan räkna på och förutsäga framtiden så kan man inte heller styra över vad som sker. Först måste man ha en aning om vad som kommer att hända, därefter kan man vrida på rattarna för att få till ett annat (och ”bättre”) resultat. Det är detta politisk förvaltning tillika samhällsadministration handlar om.

Problemet är givetvis att det inte finns några konstanta relationer i sociala sammanhang, vilket gör matematiken helt orimlig. Och det är detta som gör att prediktionerna i stort sett aldrig slår in. Det går helt enkelt inte att beräkna exakt hur människor kommer att reagera på en viss regel eller reglering.

Däremot finns det underlag för estimeringar, för vi vet otvetydigt att t ex en höjning av kostnaderna för att anställa (genom minimilön, löneskatter, byråkratiska pålagor eller vad det nu kan vara) gör att färre kommer att anse det vara värt det. Med andra ord vet vi att färre kommer att anställa än som annars hade gjort det. Den kursiverade delen är den viktiga – för den delen vet vi inte så mycket om. Så egentligen har vi att göra med två okända parametrar – antalet anställda efter regelns införande och antalet som annars hade varit anställda – och det enda vi vet dem emellan är att den förra siffran är mindre än den senare. Men den egentliga storleken på siffran? Vi har faktiskt ingen aning.

Det är här statistisk magi kommer in och man försöker från nationalekonomiskt håll låtsas som att man håller på med något som är både rimligt, rätt och vetenskapligt. Men man kan de facto endast mäta antalet anställda ex post, det vill säga efter att det skett. Och det kontrafaktiska, som är det enda vi kan jämföra med, går inte att mäta alls. Det man sysslar med blir därför bara att trampa vatten samtidigt som man med vetenskaplig exakthet påvisar att man egentligen står på en fast klippa.

Det som uppvisas av nationalekonomer blir därmed skrattretande. För man pratar gärna i svåra termer, använder grekiska bokstäver, samt avancerade statistiska metoder i naturvetenskaplig anda, men när detta hokus pokus visar sig inte alls ha haft med verkligheten att göra så faller man tillbaka på en samhällsvetenskaplig argumentation och påvisar att det fanns okända variabler och händelser som inte var del av modellen.

Detta är ett stort problem för nationalekonomin eftersom dess företrädare inte bara sitter på maktpositioner inom stat och storföretag och drar i ”ekonomiska spakar” för att styra det ostyrbara, utan de uttrycker sig i till synes vetenskapliga och exakta termer, ger matematiskt exakta svar – och har alltid fel. Och när man har fel så skyller man på att man egentligen sysslar med samhällsvetenskap och inte, som man först lät påskina, att det man sysslade med var en naturvetenskapligt exakt prediktion.

I den meningen har vi oss själva att skylla. Nationalekonomin står i limbo mellan ett ouppnåeligt naturvetenskapligt ideal och dess verkliga, samhällsvetenskaplig grund. Man kan inte ha kakan och äta den, vilket nationalekonomer är snabba att påpeka. Men samtidigt så försöker man sig på just detta. Om och om igen.