Hur lagen blev maktens verktyg

I början av 1700-talet var det ekonomiska livet till stor del styrt av sedvana, det vill säga icke nedtecknade rättsregler. Exempel på detta är att byarnas inre liv reglerades av byrätten, vars regler var lokala och i större delen av landet inte nedtecknade. Sedvanan var en del av rättssystemet lika mycket som de skrivna lagtexterna.

Lag — nedtecknad eller — ej förutsattes vara gammal. Det var åldern som gav den dess legitimitet och lagen kunde därför i princip inte ändras, bara utökas. En förutsättning för att de nya lagarna skulle accepteras var att de stämde med det allmänna rättsmedvetandet.

Under 1500- och 1600-talen hade det bland de makthavande vuxit fram en syn på lagstiftningen som innebar att den sågs som ett redskap för statsmakten att omforma samhället. I Sverige ökade efter 1680 antalet lagtexter om produktion och ägande mycket kraftigt. Centralmakten sökte gripa in för att skapa mer generella rättsregler, något som även gav möjlighet för kronan att få större insyn i vad som skedde i lokalsamhället.

Sedvanan var med nödvändighet lokal, vilket gjorde den svår att anpassa till skriven lag. Inte sällan kunde det uppstå motsägelser i förhållande till den skrivna lagen.

Kampen mellan kronans lagstiftning med sina generella anspråk och den lokala sedvanan blev utdragen. I praktiken hade kronan ofta svårt att få sina lagar och beslut verkställda på lokalplanet. Inte sällan bidrog till detta att lagarna, strikt tillämpade, skulle fått absurda konsekvenser.

Gradvis vinner dock den nedtecknade, generella lagstiftningen insteg, något som framför allt blir märkbart under 1800-talet.

(Ur ”Det svenska jordbrukets historia”, band 3: ”Den agrara revolutionen”.)

Rulla fram 200 år och vi kommer till nutid där det på fullaste allvar sitter folk som har svårt att få ett riktigt jobb och stiftar nya lagar varje dag — med komplett ”absurda konsekvenser” för hederligt folk.