I ungefär ett års tid har statsmän suttit på rad för att förhandla om det transatlantiska frihandels- och investeringspartnerskapet mellan EU och USA, TTIP.
Men vad förhandlar de om? Vad finns det egentligen att förhandla om när det gäller frihandel? Frihandel är fritt utbyte av varor och tjänster människor och företag emellan. En affär kan endast genomföras då båda parterna, säljare och köpare, är nöjda. Är någon av parterna i affären inte nöjd, så blir det ingen affär. Alla tjänar på frihandel och det behövs inga på i förväg fastställda regler eller begränsningar. En förhandling om ett frihandelsavtal mellan länder borde vara en snabb process. I stort sett räcker det med att bestämma att ”vi har frihandel”. Punkt.
Men varför tar det då så lång tid. Varför är processen i behov av så många och så långa möten? Jo, därför att förhandlingarna egentligen inte gäller ett frihandelsavtal. I själva verket förhandlas det om ett handelshinderavtal. Diskussionerna handlar om hur den fria handeln ska begränsas och i vilken utsträckning. EU och USA gör, genom TTIP, ett gemensamt försök att skydda sina, av skuld och handelsunderskott tyngda, ekonomier från ”osund och illojal” konkurrens från Kina och andra tillväxtländer.
Till hjälp har de en stor verktygslåda av mer eller mindre handelsbegränsande åtgärder. Ett sätt att hindra konsumenterna i det egna landet att köpa varor från andra länder är att upprätta tullar. Det är ett effektivt, men allt för uppenbart, sätt att göra befolkningen i både det exporterande och importerande landet fattigare. Det behövs något annat och mindre uppenbart sätt att begränsa handeln för att komma undan granskning.
När statsmän sitter på rad finns det anledning att bli nervös. När företrädare för industrin sitter på rad vid andra sidan bordet är anledningen till nervositet ännu större. För troligtvis försiggår då en diskussion om standarder. En standard för hur produktionen får gå till, en standard för hur varans kvalité ska definieras och mätas, et cetera. ”Skulle vi kunna komma överens om att det just det sätt, på vilket vi gör saker, får utgöra tvingande standard? Snälla?”
TTIP leder troligtvis till ökad handel mellan EU och USA. Ökad handel är bättre än minskad handel. Men det hade kunnat bli så mycket bättre. Till exempel genom att låta avtalet gälla alla världens länder och att avtalet omfattas av så få regleringar som möjligt. Historien visar att folk gärna vill ha politiker som ”skyddar jobben” i det egna landet. Även om det är en politik som, på sikt, gör oss alla fattigare så är det få som förstår det. I en demokrati är det därför inte konstigt att statsmännen sitter där, på rad. Vi har gett dem det mandatet. Men kalla inte det som de håller på med för frihandel.
Det är nog en del av nyspråket att ett handelshindersavtal blir frihandelsavtal. Bra benämning (handelshindersavtal) på vad det egentligen handlar om.
Är det egentligen så pass enkelt att höga tullar ger högre priser som kräver högre löner som i sin tur skapar arbetslöshet? Således tvärtemot vad som påstår att man vill åstadkomma.