På Västfronten intet nytt? – en frihetlig överblick på året som gått.

Trots att många ting tycks förbli grå så rör det på sig under ytan. Mycket positivt har inträffat under året som visar på uppenbara svagheter i det orwellska system som under billiga förevändningar begränsar vår frihet. Denna nyårsartikel blir en summering av det år som varit och konstaterar att det faktiskt finns hopp om en mer värdig framtid.

Låt oss därför börja med Förenta staternas totala prestigeförlust i kampen mot Edward Snowden. Här står världens främsta stormakt som betalar miljarder varje år för omvärldsbevakning och kontroll mot en enda person och misslyckas med att både fånga in honom och att hindra hans avslöjanden. Snowdenaffären ledde inte endast till en prestigeförlust för den regering som jagade honom, utan visade även att Förenta staternas tvåpartisystem i själva verket är ett enpartisystem som är enig om allt som faktiskt är intressant i politisk mening, nämligen vår frihet att leva det liv vi vill leva med våra egna individuella målsättningar. På samma sätt enades man även kring fallet Julien Assange. Det är tackvare personer som Assange och Snowden som vi idag har fått våra värsta farhågor bekräftade om att vi lever i ett totalitärt sammanhang där alla är avlyssnade, övervakade och därtill uppfostras till att tiga still om detta tillstånd. Barack Obama tycker uppenbarligen att den avlyssning som föranledde Watergateskandalen under Nixon kan spridas till andra demokratier och folkvalda. Fredrik Reinfeldt nickar instämmande, för han har inga statshemligheter att dölja för storebror. Han har komplex.

Parallellt med att Snowden satt fast på Moskvas flygplats trädde en annan intressant aktör fram och erbjöd honom asyl. Mycket har hänt sedan Solsjenitsyn övergav Sovjetunionen. Samma regering som erbjöd Snowden uppehållstillstånd begränsade även Obamas planer för militär intervention i Syrien. Liksom innan invasionen av Irak satsade man på en rumsren person som skulle motivera krigsinsatsen. I fallet Irak utnyttjade man Colin Powells trovärdighet när han satt och ljög med fabricerade uppgifter i FN. I Syriens fall försökte man med John Kerry. Då ingen har skrivit på Mises.se om inbördeskriget i Syrien är kanske några fakta värda att nämnas i sammanhanget. Förenta staterna vill nämligen få bort regeringen Assad, inte för att införa demokrati och flickskolor, utan för att Syrien har en shiitisk befolkning som samverkar med Iran och Ryssland. Istället samverkar Förenta staterna med al Qaida och andra salafistiska jihadister vilka finansieras av Saudiarabien. Visst har den syriska regeringen begått många övergrepp mot den egna befolkningen, men till skillnad från de salafistiska rebellerna så har man onekligen bättre lyckats skydda minoriteterna i landet, i synnerhet de kristna. Idag pågår ett massmord på den kristna minoriteten där rebeller tillfångatagit och låtit avrätta biskopar, präster och troende, samt demolerat kyrkor och kloster med det uttalade målet att upprätta ett muslimskt kalifat. Det är givetvis inte heller en fråga om kristna mot muslimer då de inhemska muslimerna i Syrien stöder de kristnas sak. I dagarna önskade exempelvis den terroriststämplade Hezbollah samt Syriens stormufti Mellanösterns alla kristna god jul utan ironi. Man har även givit sitt stöd för de kristnas rättigheter i andra sammanhang. Förenta staternas största argument för ett övervakningssamhälle i inrikespolitiken (al Qaida) tycks däremot vara deras nära allierade i utrikespolitiken. Även på denna punkt har landet därför förlorat trovärdighet.

Positivt är också att amerikanska medborgare har tröttnat på krig och storskaliga politiska experiment. Allt färre ser staten som lösningen på världsproblemen och mer som själva huvudproblemet. Stödet för Misesinstutet har växt och vi har fått fler kanaler för österrikisk ekonomi och libertariansk teori. Några exempel är: “The Ron Paul Institute for Peace and Prosperity”, “The Ron Paul Channel” och en utökad och intressant namnlista på Austrian Economics Research Conference. Någon skulle kanske invända att Ron Paul är inkonsekvent då han försvarar en konfederativ stat, men man kan även se hans gärning som pedagogisk för frihet och att han leder många i rätt riktning.

Om vi ser på framtida frihetskamp ur ett svenskt perspektiv är det en särskilt en fråga som pockar på större uppmärksamhet, nämligen möjligheten i Sverige för hemundervisning. Makten över barnens fostran har alltid skilt totalitära stater från öppna samhällen och Sveriges förbud är också anmärkningsvärt då vi knappast är tvingade av någon främmande makt. I frågan ryms den större frågan om barnen tillhör staten eller föräldrarna och vem som egentligen skall ha ansvaret för barnens bildning och fostran? Systemets ideologiska kunskapsmonopol är oroande och ett tecken på att man inte litar på sina undersåtars förmågor. Däremot litar man på politiker vilka själva ofta saknar högre utbildning. Internationella undersökningar visar med tydlighet att barn som skolas hemma har bättre resultat än barn som deltar i offentliga skolor. Detta gäller även då föräldrarna själva saknar akademisk bakgrund. Därför passar det att avsluta denna artikel med lite reklam för boken: “The School Revolution”.

Jag önskar alla läsare av Mises.se god fortsättning och ett gott nytt år. Tu ne cede malis!