Det här med ekonomiska sanktioner

SVT Debatt huserade nyligen en debatt om sanktioner mot Apartheidsydafrika. Ansatsen var att moderaterna utpekats som enda riksdagsparti som inte stött en gala till förmån för marxisten Nelson Mandel och dennes krav på ekonomiska sanktioner, men att statsministern ändå närvarar på Mandelas begravning och hyllar hans gärning. Det intressanta med diskussionen var dock inte moderaternas inställning, utan det faktum att ingen av de som debatterade hade något rimligt eller kunnigt att säga om ekonomiska sanktioners verkan. Med andra ord: samtliga var emot apartheid och samtidigt för det medel som förlängde regimens förtryck med många år.

Den ekonomiska ignoransen blir sällan så tydlig. Det vi framför allt vet om sanktioner är nämligen att de stärker den sittande makten och straffar befolkningen. Aldrig tvärtom. Det är alltså inte ett trubbigt verktyg, som det ibland framhålls som, utan ett anti-verktyg.

Att det finns mängder av känslor involverade i diskussionen och att många känner ett instinktivt behov av att ”straffa” det som framstår som ondska gör sitt till. Men, som det heter, vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Att vilja väl betyder lite om man inte förstår det man talar om. Eller, som i fallet sanktioner, så kan det bli helt fel. Antagligen hade långt färre artister ställt upp i anti-apartheid-galan och färre politiska partier stått bakom kraven på sanktioner om de visste att deras gärningar i realiteten stärkte regimen.

För det som händer när man inför ekonomiska sanktioner är att handel över gränsen stoppas; det är detta som är medlet. Både import och export går således mot noll. Detta gör att produktion av sådant som tidigare krävt material, maskiner, varor och tjänster som tillverkats utomlands inte längre kan färdigställas. Den internationella arbetsdelningen och därmed specialisering och effektivt resursutnyttjande blir lidande. Detta gäller framför allt i landet som drabbas av sanktionerna, som då tvingas bli självförsörjande med omedelbar verkan. Deras produktion styrs alltså om till kortare och mer ineffektiva processer, vilket gör landet överlag mycket fattigare. Men detta tar tid och under denna tid blir det omedelbar och rejäl brist på varor, liksom ökad arbetslöshet och med tiden ett allt större relativt slöseri med resurser. Ett fattigt land får alltså mindre att mätta magarna med, och än mindre ju mer tid som tillåts passera

De som främst drabbas är de som redan är fattiga eller har lägre kapacitet att arbeta (såsom handikappade, sjuka, äldre, samt unga/oerfarna). Men det drabbar också dem som varit specialiserade på att tillverka produkter som i någon omfattning varit beroende av den internationella marknaden, antingen för avsättning eller för material, maskiner osv. Med andra ord, det drabbar dem som varit involverade i avancerad och högproduktiv produktion. Och det drabbar också affärsmän och entreprenörer, som är skickliga på att hantera företag och därmed att öka just denna effektivitet.

Snarare än att producera och genom utbyte/handel få tillgång till det man behöver förskjuts fokus mot att få tillgång till det som redan finns. Mer kraft, tid och ork måste läggas på att leta upp varar och köpslå i konkurrens med alla andra – om allt färre varor. En återgång till självförsörjning gör således att kontroll blir viktigare än handel, eftersom den som kontrollerar det lilla som produceras (och inte minst det som redan fanns i lager) kan kräva hutlösa priser och därmed också kräva gentjänster. Den som saknar moraliska spärrar blir alltså mer framgångsrik, eftersom den som (bokstavligt talat) inte tvekar inför att gå över lik för att få kontroll över varorna blir den som slutligen står högst i bristekonomins hierarki.

Eftersom ekonomiska sanktioner nästan alltid används mot regelrätta förtryckarregimer, så finns ingen tvekan hos de styrande i landet att direkt använda vapen, militär, samt offentlig och hemlig polis till att utöva och stärka kontrollen. De söker rimligen kontrollen över mat, mediciner osv, vilket ger dem reell makt. De som har tillgång till vapen och tränade trupper blir alltså starka, vanligt folk drabbas. Effekten blir att regimen stärks och eventuell opposition hålls stången, samtidigt som breda folklager lider av den minskande tillgången på varor (vilket ofta betyder massvält).

Att införa ekonomiska sanktioner är alltså att göra landet fattigare men regimen både starkare och relativt sett rikare än dess opposition. Man bidrar också till att vanligt folk förtrycks, dödas i jakten på mat eller svälter ihjäl. Detta är knappast det uttalade målet med sanktioner, men är nästan uteslutande effekten.

Fungerar då aldrig ekonomiska sanktioner. Jo, de skulle eventuellt kunna få avsedd effekt under ganska extrema förutsättningar: om de införs i ett land där den politiska ledningen ser som sitt främsta och yttersta ansvar att alltid tjäna befolkningen genom att bekämpa fattigdom, svält, våld, orättvisor, osv. I så fall skulle den brist som ekonomiska sanktioner leder till betyda att de styrande, som ju ser till folkets bästa, omedelbart fördelar sina egna resurser till de mest behövande och sedan snabbt avgår för att därigenom blidka omvärlden och avskaffa sanktionerna. Under dessa förutsättningar kan sanktioner eventuellt få avsedd effekt.

Bortsett ifrån att detta är en beskrivning av staten som inte ens stämmer överens med hur den idealistiska demokratin kan tänkas fungera, så faller metoden på eget grepp: ekonomiska sanktioner används ju alltid av demokratier mot diktaturer. Vad är det alltså man försöker uppnå?

Att folk i gemen är ignoranta om den verkliga effekten av ekonomiska sanktioner är kanske inte så förvånande. Men det är tråkigt, inte minst för de befolkningar som drabbas och de tusentals människor som svälter. Den som minns upprinnelsen till irakkriget minns att det retoriskt hette att Saddam Hussein ”lät” barn dö när Irak utsattes för sanktioner. Men det var knappast förvånande. Inte heller var det så att alla barn svalt – det var givetvis framför allt opolitiska (det vill säga för den politiska makten ointressanta) och oppositionella som drabbades; Husseins trogna kontrollerade vapnen och därmed maten, medicinen och andra förnödenheter. Med andra ord stärkte han sin makt, precis som Kubas Castro har lyckats föreviga sin förtryckarregim tack vare USAs sanktioner.

Är politiska ”ledare” lika ignoranta? Knappast i samma utsträckning som allmänheten, för de har tillgång till ekonomisk expertis. Men verkligheten spelar ingen roll: den politiska logiken föreskriver att det alltid är bättre att ”göra något” än att inte göra något, för det senare tolkas i den politiska debatten som svaghet, underlåtenhet eller stöd för det som är. Retoriskt och politiskt är det alltså mycket bättre att kräva ekonomiska sanktioner än att göra motsatsen och låta fri handel undergräva regimens makt. Att man egentligen därigenom gör problemet etter värre och att tusentals barn svälter ihjäl bortser man gärna ifrån. Och så länge den ekonomiska ignoransen är utbredd kommer detta att fortgå.

Debatten i SVT var ett ypperligt exempel på detta, där de ekonomiskt ignoranta stolta slog sig för bröstet för att de minsann alltid stött ekonomiska sanktioner mot apartheidens Sydafrika. Detta gällde både artister och politiker. Oavsett om de hade goda intentioner är frågan vi borde ställa hur många liv de har på sitt samvete. För det råder ingen tvekan om att de ekonomiska sanktionerna ledde till mer förtryck, mer svär och mer död än vi sett utan sådana sanktioner. Att folk vill väl är oerhört farligt om de samtidigt är helt oförstående inför effekten av det de står för och kräver.